Återhämtad – nej tack!

Jag brukar prata om återhämtning och hur viktigt det är med egenmaktstöd från omgivningen. Men idag när jag vaknade av att jag grät för att jag var så trött och har så mycket att göra, så många samtal att ringa och Valter och allt, och tänkte att jag ville bli ”återhämtad” och inte behöva gråta redan när jag vaknar, kände jag sedan att det vore ju ännu värre. Åter och Hämtad. För mig vore det en mardröm!
Utan utbildning, PTSD pga av övergrepp och annan stress är jag stresskänslig. Samtidigt har jag ett barn som har autism mm och en kromosomskada som gör att han har flera olika fysiska problem – också. Detta kräver väldigt mycket av mig. Det kräver så mycket att jag inte klarar av det. Är jag då återhämtad?
Åter – till vad då? Hämta? Så som det var för fem år sedan, när Mattias missbrukade och inte kunde vara kvar på sitt boende och ingen annan ville ta ansvar så han fick flytta hem och mådde så dåligt att han misshandlade sin lillebror i tonåren och jag inte kunde be om hjälp och berätta som det var därför att jag hade en liten bebis hemma och var rädd för socialtjänsten? Den socialtjänsten som inte hjälpte Mattias? Nej, dit vill jag inte återhämtas. Eller ska jag tillbaka 15 år? Då jag, nästan på dagen för 15 år sedan, kom undernärd, utan bostad och ägodelar, sjuk i Hepatit C och med ett tungt missbruk till en husvagn i Skåne? En husvagn utan vatten, värme och toalett? Nej, dit vill jag inte återhämtas. Återhämtad till för 30 år sedan då? När jag var 19 år och ensamstående med Christian som var 2 år gammal och jag saknade eget kontrakt på lägenhet så helt plötsligt flyttade min psykiskt sjuka mamma in och drack och rökte och stökade ner något förfärligt och jag vågade inte be om hjälp för jag var rädd för socialtjänsten? Nej dit vill jag inte.
Jag mår och har det bättre än någonsin tidigare i mitt liv, men återhämtad? Vad vet jag om sådant? Vad vet jag om hur det är att känna sig trygg, om att ha sådana bekymmer som man läser om på Facebook eller i tidningen Vi Föräldrar eller Amelia? Vad vet jag om att ha en stabil inkomst och kika i det orange kuvertet från Pensionsmyndigheten?
Istället funderar jag på vart är mitt yngsta barn på 6 år är om två år? Kommer det fungera på hans LSS-boende och i skolan? Han har redan fått byta skola fastän han fick eget klassrum och egen lärare. Kommer kommunen att fortsätta betala? Kommer vi att ha råd att hämta honom regelbundet? Varje resa kostar 1000 kronor, det blir 2000 kronor för varje helg han är hemma och 1000 kronor för varje läkarbesök plus att vi betalar dygnsavgift på boendet, alla vanliga kostnader som kläder och leksaker, skridskor och utflykter och ingen ekonomisk hjälp från varken kommunen eller F-kassan. Jo, en hånfullt låg summa som ska ge några procent stöd för 6 resor per år. Kommer vi ens orka att ha honom hemma på helger och lov.. jag vet ingenting. Ingen vet.
Jag önskar att många saker vore ännu bättre än det är men återhämtad – om jag ska tolka ordet bokstavligt, det vill jag absolut inte bli! Återhämtning leder ju till fantasier om att alla människor har haft en bra bas att stå på innan man blev sjuk eller hamnade i missbruk. Och så är det ju inte!