En totalitär makt...

I Sverige finns ingen som kan ifrågasätta socialtjänstens bedömningar om vad som är barnets bästa.
Korrekt talat så är det ju Socialnämnden, inte socialtjänsten, som har 100 procentig makt över innehållet i den vård som man både ger frivilligt och påtvingat, beroende på om vården sker enligt SoL eller med tvång enligt LVU. Men eftersom socialnämnden består av för ändamålet outbildade fritidspolitiker och aldrig ens träffar barnen, så är det ju de handläggare som träffar barnet som gör bedömningarna och lägger fram för nämnden vad som ska ske. Det är otroligt sällan som nämnden kan ha en annan åsikt än den som socialtjänsten föreslår. Och det är ju ganska självklart för hur skulle de kunna resonera annorlunda när de inte ens träffar barnen? Likadant i domstolarna senare. De dömer i princip alltid efter hur nämnden beslutat och detta är ju inte heller särskilt underligt. Det är ju inte som i brottmål att det finns en försvarare till barnet och föräldrarna och en åklagare som ska lägga fram bevis. Det är ju såklart bra att inte saken i domstol avgörs på det viset som i brottsmål eftersom då skulle väldigt resursstarka föräldrar kunna missbruka systemet och använda stjärnadvokater och kunna tortera och kuva sina barn helt utan att samhället hade chans att ingripa.
Men som det fungerar idag, innebär det att socialtjänstens handläggare - som ofta är unga, kanske aldrig har arbetat med barn, inte har egna barn och begränsade livserfarenheter i allmänhet ska på några få stunder tolka och analysera en familj och ensamma ansvara för oerhört livsavgörande beslut.
Detta är inte rätt mot varken dessa handläggare, barnen eller deras föräldrar. Lagen – som faktiskt är tydlig och bra – fungerar absolut inte som det är tänkt!