Ensam bland främmande folk

 Aldrig höga röster, aldrig bråk och definitivt aldrig några droger, poliser eller någon som bär hem kassar från systembolaget.
Tänk om ni visste att en pojke på fyra år med språkstörning, nu fått avbryta sin språkträning på habiliteringen, blivit uppsliten från sin älskade förskola och förlorat sin trygghet och det nära samarbetet som fanns runt hans språkträning, för att bo hos en familj där alla pratar persiska.
Tänk om ni visste att en liten fyraårig pojke som för första gången på tre veckor får besök från sin mamma och de promenerar i den nya staden där pojken nu bor med den persisktalande familjen och han pekar på en taxistation och säger; ”där jobbar pappa”! Mamman skrattar åt det tokiga infallet hos pojken och säger nej, det gör han ju inte, men pojken envisas och sakta sjunker det in att det är ju den främmande mannen där pojken nu bott i tre veckor som arbetar som taxichaufför… Han kallar dem ”mamma och pappa”.
Pojkens juridiska ombud är upprörd och föreslår i både Förvaltningsrätten och Kammarrätten att LVU omedelbart ska upphöra men så blir det inte. De motiverar det hela med att det finns en långvarig kontakt med socialtjänsten men kontakten har tidigare bestått av ekonomiskt bistånd för många år sedan och sen en vårdnadstvist gällande äldre syskon. Att pappan, som hela saken handlar om endast druckit folköl och alltid varit en sekundär-förälder och alltid varit glad och kärleksfull när han kommit på besök, är tydligen helt ointressant. Den unga socialsekreteraren har ringat in pappan som ”missbrukare” eftersom han sökt hjälp med att få byta miljö med anledning av ett hjärtfel och krav på att han slutar dricka öl, och därmed har handläggaren dragit slutsatsen att om pappan är missbrukare, så utsätts ju barnet för missbruk och då kan man, enligt hennes logik säga att barnet växer upp i en ”skrämmande och oförutsägbar missbruksmiljö”. När man frågar henne hur hon tänker kring att alla ”missbruksrekvisit” saknas, såsom missade frukostar, stök och välta glas, glömda tandläkartider, gäster och fester, hög musik och klagande grannar och larmsamtal, svarar hon att ”allt står i utredningen”. När man säger att det inte finns en enda beskrivning av något som skulle kunna uppröra ett barn i utredningen och ingen annan visat minsta oro, varken anhöriga, grannar eller BVC eller förskola, svarar hon bara att deras bedömning står fast.
Så kommer det en dag då den persisktalande familjen inte längre vill ha kvar pojken. Det är nu över 6 månader sedan pappan ens varit i samma stad och mamman talar knappt med honom i telefon längre, så hon vädjar om att pojken ska få komma hem igen! Men nej, en helt ny familj, inte heller de har svenska som modersmål, men talar mycket bra svenska och har inga andra barn så kan prata svenska hemma med pojken som ju behöver mycket språkträning och som nu inte längre får gå på förskola eller få språkträning hemma, så det känns ändå lite bättre. Han slipper nu kalla de nya familjehemsföräldrarna för ”mamma och pappa” och det blir även närmare hem till mamma och syskonen som fortfarande bor kvar hemma.
När får han komma hem? Ingen vet. Ingen kan svara på vad som oroat dem och på vad de förväntar sig att mamman ska förändra, förbättra och uppnå… Mamman har under våren gått i en kommunal stödgrupp för ”medberoende” och hon har bra samtal och samarbete med socialtjänsten. Hade man följt lagen eller åtminstone haft sunt förnuft, skulle detta aldrig kunna hända. Pojken är fortfarande kvar i familjehem.
Om man gjorde en utredning, hade man kunnat se över hur det är möjligt att socialtjänstens handläggare kan påstå saker som de senare inte alls behöver styrka eller belägga. Man hade kunnat ta in fler kompetenser att avgöra barnets bästa än endast ene enda person som helt saknar utbildning eller kompetens rörande barn, som själv saknar barn och som aldrig arbetat med barn.
Man hade kunnat se över hur meningslös det juridiska skådespelet är i de här ärendena, där socialtjänsten inte behöver motivera hur deras tanke om intervention skulle gynna detta barnet – t ex hur barnets språkutveckling (som är en av de sakerna som står med i vårdplanen) skulle gynnas av att han flyttas från sina syskon och mamma (som förövrigt är i princip helnykterist, fullt frisk och arbetsför med ordnade förhållande och stabilt nätverk med familj och vänner), får sluta på sin förskola, avbryta sin logopedkontakt på habiliteringen och bo i en familj med flera vuxna och barn som talar persiska med varandra och dålig svenska med honom.
Ja, det behövs en statlig haverikommission om socialtjänstens omhändertagande av barn!