Ny mobil logo mars 2019

Ett barn i vanvård!

När min son föddes fick hans pappa någon slags kris, han bara försvann. Jag var förtvivlad. Det första felet jag gjorde var att då söka hjälp hos familjerätten som jag då inte visste var samma sak som socialtjänsten. Jag hade blivit varnad från flera professionella att hålla mig borta från socialtjänsten. De är "inte att lita på", sa de. Det jag inte visste var att de underdrev. De är inte bara att "inte lita på", de krossar och förgör människor!
I stället för att få stöd och hjälp med att få med pappan på tåget omhändertog de min son. Han var då 6 månader gammal. Ett år gammal kom han tillbaka. Kammarrätten menade att det inte fanns några omsorgsbrister och att omhändertaganden inte får grunda sig på hypoteser och antaganden såsom det gjorde i vårt fall. 1 år senare gick de emot domen och omhändertog min son igen, på samma grunder som första gången och det går inte att få tillbaka honom. Jag har gjort allt och mycket mer.
Soc satte honom först i sex olika jourhem och sedan blev det permanent familj, där han har allt utom bra. Jag vet att han tittar på barnförbjudna skräckfilmer men familjehemsmamman påstår att de äldre syskonen sitter bredvid så då ska han ”klara” det. Det är barnförbjudna tv-spel med våld, känslokyla och dålig kost och min son går bakåt i sin utveckling. Från att ha varit tidig och framåt i sin utveckling i två-årsåldern är han nu en sjuåring som har språkförsening och dålig motorik och andra problem som tyder på att han mår mycket dåligt psykiskt. BVC larmar och säger att han måste få mycket stöd för sin utveckling och sina problem och två stora psykologutredningar visar att hans svåra symptom inte har uppstått hos mig, utan i familjehemmet. Jag anser att han utsätts för så allvarliga brister att det kan räknas som vanvård och försummelse men trots att jag är hans vårdnadshavare kan jag ingenting göra. Ingenting. Ingen människa kan förstå vilken tortyr detta är. Jag lever under en extrem stress och jag kan inte ens sörja förlusten av min älskade son för han lever ju, han behöver hjälp, han behöver få komma hem!
Vid ett tillfälle blev vi samplacerade på ett HVB-hem för att jag skulle ”observeras”. Miljön på HVB-hemmet var mycket stökig och kaotisk och det var oerhört traumatiskt för min son att vistas där – i en för oss bägge väldigt otrygg miljö och han längtade efter sin vanliga miljö. Han hade inte varit hos mig på tre år då. När jag bad om hjälp på HVB-hemmet svarade de; Nej, vi ska bara observera er, vi gör inget för er.
Jag klarade inte av att se honom lida så utan avbröt själv vistelsen, för sonens skull, men detta vänder man nu emot mig.
Det är helt sjukt att om man som förälder kan sätta sitt barns behov framför sina egna, ska man straffas men den lilla flickan ”lilla hjärtat” som hade föräldrar som inte ens bad om hjälp och det gick så illa att flickan dog, de fick hem sin dotter utan att någon gjorde tillsyn eller ens följde upp att hon inte kom till BVC.
Jag, som själv sökt hjälp, som har insikt och värnar min sons behov, som har arbete, bostad och som inte dricker eller tar droger eller är sjuk vägrar de ge en ärlig chans att erbjuda mitt barn en stabil och trygg uppväxt. Min son och jag är skadade för livet men jag fortsätter kämpa för jag vet att ingen annan kämpar för hans rättigheter och behov. Jag måste orka, för mitt barns skull.
Det är helt godtyckligt, vilka barn man omhändertar och vilka barn man inte ser. Det finns inte kompetens och rätt system för att med precision avgöra vilka barn som lever i fara och vilka barn som har trygga hem! En statlig haverikommission måste till för att få ordning på alla de saker som brister i hela processen!
Malin K

Etiketter: berättelser

Kommentera gärna: