Rätten kan inte ifrågasätta

Alltså man kan, rent hypotetiskt, som förvaltningsrätt neka socialnämnden att bereda vård enligt LVU, dvs med tvång, mot barnets och föräldrarnas vilja men alternativet då är ju att familjen och barnet då inte får något som helst stöd. I många fall skulle det vara helt i sin ordning men eftersom socialtjänstens tolkningar av situationen och deras – och endast deras – verklighetsbeskrivning är det enda som rätten kan förhålla sig till, så är det ju inte så enkelt att gå på vårdnadshavarens linje. Man är orolig att det ska finnas ett uns sanning i socialtjänstens utredning och att det faktiskt kan vara ett barn som behöver stöd utifrån, och avslår man LVU riskerar barnet att bli helt utan stöd och skydd. Det vore ju såklart mycket bättre om det fanns någon form av ”mellantvång” och om även rätten kunde gå in och föreslå/kräva en viss nivå av insats. T ex att förälder och barn ska ”samplaceras” för vidare utredning eller att barnet ska placeras fast hos den anhörige som vårdnadshavaren har föreslagit. I så fall hade fler barn fått stöd och skydd men med mindre ”vårdskador”. Idag finns inte den möjligheten. Ingen, absolut ingen i hela världen tillåts sätta sig över dessa unga flickornas idéer om lösning.
Hur ska rätten våga chansa? Hela upplägget bygger på att socialtjänsten har följt lagen och gjort allt i sin makt att hitta frivilliga stödinsatser och någonstans måste de väl ändå tro att det som står i utredningarna kan innehålla en del sanning. Om det i verkligheten vore så väl att socialtjänsten kunde erbjuda frivillig vård och individanpassat stöd, tror jag att delar av den juridiska processen kunde fungerat så som intentionen med lagen var tänkt men detta är så långt från verkligheten att det är nästan omöjligt att prata öppet om det, eftersom man inte ens blir trodd!