Ny mobil logo mars 2019

Tre barn saknar sin mamma...

Mina barn längtar efter mig och jag efter dem. Vi har sedan de blev omhändertagna med LVU, sommaren 2020, endast fått ses två gånger i månaden och endast två timmar per gång. Vi träffas tillsammans med umgängesstödjare. Jag får lov att ringa dem tio minuter var den veckan vi inte ses, då inför fosterhemsförälder.

När jag fyllde år, på juldagen, på pojkarnas gemensamma födelsedag samt på en av påskdagarna har jag fått utökat umgänge, då tillsammans med min lillebror som anses som ett bra stöd. Mina anhöriga har inte fått lov att höra av sig till barnen utom till ett av dem som tillåts ha egen mobil, i undantagsfall.
Jag har blivit förbjuden att kontakta släktingar och vänner vid umgängen. Barnen har inte fått träffa sina vänner sedan de blev placerade, knappt sina släktingar.
Vem är då jag som tydligen är så dålig för barnen?
Mina barn är födda 2010, 2011 och 2013. De har alla samma pappa som avled våren 2020 efter en tids sjukdom. Jag har alltid haft ensam vårdnad men deras pappa har besökt oss flera gånger i veckan.
Jag har vuxit upp i en kristen familj och har som vuxen utbildat mig till språklärare. Att få egna barn var min högsta önskan. Att vara en helnykter förälder som ger sina barn en trygg uppväxt med ekonomisk och social trygghet har alltid varit A och O för mig. När jag behövt stöd och hjälp har jag varit hjälpsökande.
När barnens pappa insjuknade märkte jag att jag inte klarade av allt som en förälder ska klara av ensam. Då vände jag mig till socialtjänsten för stödfamilj och städhjälp.
Hur kommer det sig att min familj idag bor på tre olika adresser och inte får ses särskilt ofta?
Detta beror på att socialtjänsten i Majorna - Linné i Göteborg anser att de har det bättre utan mig och varandra. Vi vet inte varför.
När jag bestrider detta dömer rättsväsendet till socialtjänstens fördel trots att det inte finns några som helst bevis på att jag någonsin brustit i mitt föräldraansvar. Tvärtom har jag varit modig nog att signalera att jag vill få samhällets stöd då när stödet behövdes.
Detta är nu flera år sedan. Hur kommer det sig att de inte bor hemma? Varför är mina barn bortrövade med samhällets tillåtelse? Detta är frågan jag med samtliga som någonsin träffat mig ställer sig. Kan man lita på att socialtjänsten tänker på vad som är bäst för mina barn? Nej, tyvärr inte. Kan man räkna med att få en rättvis rättegång? Nej, tyvärr inte. Går det att ställa myndigheter till svars? Nej, tyvärr inte. Ändå väljer jag att med min berättelse göra just detta. Det är på tiden att det införs en rättssäkerhet som inte bara är skendemokrati till Sveriges familjer så att detta inte upprepas i det ena fallet efter det andra.
//Maria Kosonen

Kommentera gärna: