Vila i frid vår dotter...

Jag har själv haft svåra självskadebeteende under en period när mitt liv var som allra, allra svårast. Det är svårt för omgivningen att både förstå och hantera det och det är svårt för föräldrar, socialtjänst och psykiatrin att hjälpa och lindra. Tyvärr verkar vården ofta göra större skada än nytta och det är inte bara av egen erfarenhet jag talar utan har även sett det ofta när jag varit ombud i skolan.
Ibland får patienter som skadar sig vak, dvs det finns ständigt någon som övervakar och passar så att man inte ska skada sig. Det kan tyckas underligt för den oinvigde att dessa ”klistervak” inte hjälper, man skadar sig ändå men både personal och de som själva självskadat sig vet vad jag talar om…
Ibland går det så illa att patienten avlider och trots att detta självklart är en totalkatastrof, tror jag tyvärr aldrig att man helt kan komma från att sådant kommer hända. Ofta vet vi inte om det är avsiktliga självmord eller allvarlig självskadebeteenden som går överstyr. Men vad händer i samband med att en ung människa avlidit på ett HVB-hem? Vilket stöd får familjen? Vilka utredningar görs? Vilka åtgärder sätts in?

En pappa skrev till mig om sin 16-åriga dotter som lämnade världen nu i juni, ensam med en plastpåse på huvudet, knuten runt halsen med mobilkabel kvävdes hon till döds trots att hon hade vak på HVB-hemmet. Hon hade LVU. Hon hade kämpat så hårt för att klara betygskraven i nian för att kunna läsa natur på gymnasiet och lyckats komma in, men eftersom socialtjänsten inte kunde lösa vården i närheten av skolan tvingades hon hoppa av efter ett år. Hon hade bytt HVB-hem 10 gånger på 10 månader och orkade inte mer. Två dagar efter dödsfallet önskade socialsekreteraren pappan ”trevlig helg” innan hon la på luren. Journalerna är sekretessbelagda och går inte att få ut. Ibland är det ens ingen som kommer och pratar med personalen om detaljerna kring händelsen efteråt, ingen ställer frågor, men ofta kan personalen erbjudas samtalsstöd. Detta gäller dock inte föräldrarna.
De här föräldrarna har inte fått svar på sina frågor, inget stöd, ingenting! Vad gör IVO? Ingenting. Socialstyrelsen? Inget. IVA, BUP-akuten? Det är helt oacceptabelt och det är för mig obegripligt att det inte finns en statlig insats som kan gå in i varje sådant här tragiskt ärende och bistå föräldrar med stöd, se till att juridiska processer sköts och ge svar på allt som föräldrarna vill. Det är alltid en katastrof när barn avlider men när barn som är tvångsomhändertagna dör är det en totalkatastrof för de anhöriga och de behöver få alla svar de behöver och allt stöd de kan få!

Förra året, precis ett år före, försökte föräldrarna uppmärksamma media för att deras dotter skulle få hjälp. De avslutade sitt rop på hjälp till tidningen; ”Hoppas ni vill skriva i tidningen att BUP-akuten och socialtjänsten inte hjälper vår dotter, nästa försöket kanske blir hennes sista…”

”Vår dotters storasyster blev sjuk, hon har en neuropsykiatrisk diagnos och utreddes för misstänkt pans, och kunde inte gå i skolan. Först nu har hon fått rätt stöd och går på Särgymnasiet. Kanske var det där – i skymundan av storasyster och allt kring henne – som vår dotter fick en allians med en av lärarna? Kände hon sig sedd och bekräftad på ett vis som hon upplevde att vi inte kunde? Vi tror att läraren lovade vår dotter att hon kunde få bo hos henne, för direkt hon hade gjort orosanmälan till socialtjänsten ansökte läraren om att få bli jourhem. Socialtjänstens godkände henne inte och vår dotter blev oerhört besviken. Hon blev i stället placerad i en annan familj, långt från skolan, och läraren, hon som gjort orosanmälan, anmälde även detta familjehem. De ville inte då ha vår dotter kvar. I stället blev vår flicka, skötsam och väldigt ambitiös i skolan, runtflyttad på olika HVB-hem där hon blev mobbad, utfryst och även vid minst ett tillfälle utsatt för svår psykisk och fysisk misshandel. Där och då ville vår dotter inte längre leva... hon såg inget ljus, inget hopp och vi föräldrar hade ingenting överhuvudtaget att säga till om. Vi vädjade att de skulle låta henne bo tillräckligt nära skolan, då vi visste att detta var hennes dröm och prioritet och just utbildning är en oerhört viktig skyddsfaktor för att klara sig stärkt ur svårigheter under tonåren. Men ingen lyssnade. Jag tror att både vår dotter och socialtjänsten egentligen velat ”backa” men det blev viktigare för socialtjänsten att ”få rätt” och inte erkänna att man förts bakom ljuset av läraren. Och vår dotter, som själv beskrivit att hon inte ville bo kvar hos oss, hade målat in sig i ett hörn och visste inte hur hon skulle närma sig sin familj igen och fick heller inget som helst stöd i det. Vi föräldrar ville inget hellre än att få bli en del i lösningen men de stängde helt dörren för oss.
Hon gick ett år på naturprogrammet på gymnasiet, hon kämpade trots att hon inte fick sova på nätterna då det var stökig och farlig miljö på HVB-hemmen och trots corona-restriktioner och mycket distansstudier. Hon var så målinriktad och stark, ett älskat barn med självkänsla mitt i allt… När det stod klart att hon inte kunde gå kvar på skolan utan skulle tvingas bo på ett HVB-hem alltför långt bort från skolan, valde hon att kväva sig till döds, dagen före hon skulle återlämna skoldatorn och säga hej då till klassen. Vi vet inte om det var ett självskadeproblem som gick överstyr och hon faktiskt hade hopp om att få bli lyssnad på eller om vår dotter verkligen inte längre såg någon annan utväg, att hela hennes liv blev alltför smärtsamt… Nu är det för sent. Vi kan aldrig få henne tillbaka och kvar är alla frågor. Varför får vi inte ut journalerna om polisanmälningarna under den tid hon blev utsatt för övergrepp och misshandel på HVB-hemmet? Vi behöver få svar. Vi behöver försöka förstå. Hur upplevde personalen hennes situation? Hur kunde DETTA vara ett barns bästa? Hur såg hennes vårdplanering ut? Men nej, vi nekas det mest grundläggande en sörjande föräldrar behöver – svar på hur och varför fick det gå så här?”
Fröken i 9:an är orsaken.
Socialtjänsten hade ansvaret.
BUP godkände det.
Föräldrarna får skulden.
Vila i frid vår dotter…
Mamma o pappa
Text: Malin Widerlöv, efter berättelse från föräldrar till en flicka som avled på HVB-hem i juni 2021, endast 16 år gammal