Barnets bästa...?

Även om en socialarbetare tror sig veta att barnets bästa inte är gott nog hos föräldrarna kräver Socialkraft att socialtjänstens handläggare tar verkligheten på största allvar! Det FINNS inte den tryggheten i vården som barnet behöver på den vårdenheten som socialtjänstens handläggare har bestämt att barnet ska vara på. De söker lösning där ingen lösning finns!
 
Visst är det vanligt att barn kommer levande ut från ett HVB-hem men det betyder inte att det barnets bästa att vara där. Bara för att inte alla barn dör, som den 16-åriga dottern och John Walter, 5 år som jag tidigare skrivit om här, så är det som hände dem och andra barn som avlider under vården, en viktig larmsignal om hur olämplig miljö som socialtjänsten dömer placerade barn till.
 
Barn i Sverige ska inte behöva vistas på institutioner – om det är alla rörande överens – ändå är det socialtjänsten – som samtidigt säger sig värna om barnens bästa – som tvingar dem dit.
 
Tre timanställda, varav samtliga saknade utbildning och ingen av dem hade känt vår dotter länge, arbetade den kvällen då hon kvävdes till döds. Socialsekreteraren som beslutade att vår dotter skulle vara där och som hindrade oss föräldrar att bevaka hennes intresse och rättssäkerhet genom att själv ta över vårdnaden genom LVU, har heller ingen som helst utbildning inom området. Visserligen är hon socionom men i den utbildningen får man överhuvudtaget ingen kompetens alls inom området psykisk ohälsa eller ännu mindre klinisk erfarenhet som krävs för att göra så här viktiga bedömningar. Vår dotter var svårt sjuk och hade gjort ett flertal allvarliga suicidförsök och man var helt medveten om att hon var så vårdkrävande att det krävdes vak dygnet runt, varje minut. Ändå fanns ingen enda person med utbildning eller ens någon med fast tjänst på plats, utan man lät vår dotter utsättas för extrema risker genom att lämna timanställd, ny och oerfaren personal ensam med henne kvällen hon dog.
Hon hade ingen chans, vår älskade dotter<3<3<3
 
Jag har träffat andra barn från samma HVB-hem som har överlevt men som fått svåra psykiska skador av vistelsen där. Ingen gör något. Ingen säger något. Pratade med en anställd på ett HVB-hem som mådde dåligt över att ingen enda ville prata med personalen efter att ett barn begått självmord där på hans pass. Ingen som arbetade den kvällen fick redogöra för händelseförloppet. Ingen chef, ingen polis, ingen socialarbetare frågade dem någonsin något enda litet ens. Var det inte någon stor grej? Ingen fruktansvärt allvarlig händelse som man skulle ta lärdom av så att det till varje pris skulle förhindras hända igen? Dock erbjöd de personalen kris-samtal. Något som inte föräldrar får.
 
Socialtjänsten fortsätter att med tvång hålla föräldrarna borta från sina barn, och därmed finns ingen insyn och ingen vuxen som kan bevaka barnets intressen. Inte förrän det är försent.. om ens då. Den här flickans föräldrar får nu inte ens tillbaka sin dotters saker. Det har snart gått tre månader sedan hon dog men ännu fortsätter de ljuga och de påstår att de värnar flickans integritet. Det är ett hån. Dottern var ett barn med svår psykisk ohälsa. Hon ville ha och behövde hjälp. Istället tvingades hon vara inlåst med människor som inte kunde hjälpa henne och hennes rop på hjälp kostade henne livet. Nu vill de glömma alltihop, inte behöva berätta om flickans sista tid i livet, inte visa hennes dagböcker och de gör det genom att påstå att de visar henne respekt! Hur kan de göra anspråk på att de värnas denna flickas respekt, när de så lättvindigt lät henne kvävas, ensam på en toalett? Var det respekten för henne som gjorde att de inte gav henne professionellt stöd när hon så tydligt ett barn bara kan, visade att det var det hon behövde?
 
De hävdar med en skrämmande självgodhet att de inte gjort något fel. Och detta påstående är ju horribelt och kan ju bara tolkas som att de själva anser att inget behöver förbättras, utan detta måste man räkna med. Några barn som avlider då och då är det rätta? Hur är det då ställt med respekten?