Man kan tänka...

... om man inte är så insatt i den här frågan, att flera av kommentarerna på den här sidan är obalanserade. Att det är överdrivet och galet att skriva att ”soc är kidnappare som måste stoppas” och liknande kommentarer men man ska ha full respekt och förståelse för dessa föräldrars upplevelse. Oavsett vilken historia som ligger bakom att människor upplever socialtjänsten så här illa, är det är stort och allvarligt misslyckande att man som myndighet inte lyckas förmedla sitt uppdrag bättre och tydligare än så här. Det duger inte att gömma sig bakom att man har ett myndighetsansvar att se till ”barnens bästa” för det ansvaret tar den absoluta majoriteten av de föräldrar som skriver så här också.

De allra, allra flesta föräldrar tar sitt ansvar och drivs av ”barnets bästa” men när man ska tolkas genom ett filter av en ung flickas ögon, en nyexaminerad socionom, som kanske aldrig varit ute i arbetslivet, som inte har egna barn och som inte är utbildad för att göra såna här tolkningar utan endast kan förlita sig på de erfarenheter de råkar stött på i sitt privata liv när det kommer till barn och föräldraskap, kan ni själva lista ut att det kanske råkar ”bli rätt” ibland men också väldigt ofta blir fel. Det är helt enkelt inte de barnen som verkligen hade behövt ett tryggt familjehem som blir placerade, utan i stället de barn vars föräldrar som just den socialtjänstens handläggare inte råkar förstå sig på.
Beakta även att de endast har fyra månader på sig att fatta oerhört allvarliga och livsavgörande beslut kring dessa barn och att undersökningar visar att en barnhandläggare på socialtjänsten endast talar med barn 4 minuter av sin totala arbetsdag…