Kommer ni ihåg Maria..

 ...den ensamkommande flickan som fick barn med en man som senare misshandlade henne? Hon sökte hjälp av socialtjänsten men de tog ifrån henne barnen i stället för att hjälpa henne. Barnen blev vanvårdade i familjehemmet. Maria slog larm men blev inte trodd. Hon började då dokumentera barnens blåmärken, hon spelade in samtal, polisanmälde och vädjade i desperation att socialtjänsten skulle lyssna henne, titta på de bevis hon hade! Men i stället satte de en riktigt hård umgängesbegränsning. Till slut anmälde skolan familjehemmet och det kom fram att Maria haft rätt hela tiden, barnen vanvårdades på familjehemmet och barnen blev flyttade till nya, men olika familjehem. Socialsekreteraren uttryckte sin besvikelse över att familjehemmet lyckades lura henne och föra henne bakom ljuset i flera år innan missförhållandena kom fram och hon bad nästan Maria om ursäkt. Marias hårda umgängesbegränsning togs dock inte bort. Hon får inte ha telefonkontakt med barnens familjehemsföräldrar. Hon får inte veta vart de bor, utan de träffas utomhus, på allmänna platser, i ur och skur med umgängesstödjare. Jag vädjar till socialtjänsten att de efter alla dessa år ska släppa på dessa begränsningar. Det är sorgligt för barnen och det är fruktansvärt för Maria att bli behandlad som om hon vore en galen person som man måste sätta hårda gränser emot. Hon gråter och ibland är jag orolig för att hon snart inte ska orka mer… Vi har möten, jag skriver brev, vi försöker på olika vis att få till stånd någon form av relation med den här handläggaren men det går väldigt, väldigt sakta…
En dag, hemma hos en väninna, dyker det upp foton på Marias barn i väninnans Facebookflöde. Nytagna. I hemmiljö. Alla är tillsammans, det ser hemtrevligt ut. Vad är det här? Är det familjehemmen som valt att låta syskonen få umgås tillsammans ibland eller vem har tagit dessa bilder? Och vart är barnen någonstans? Maria får en chock när hon förstår vad som hänt… det är barnens pappa, mannen som misshandlade henne så illa framför barnen att socialtjänsten väljer att ta ifrån Maria vårdnaden eftersom inte hon inte sökte hjälp tidigare. Det är hemma hos hans nya flickvän som bilderna är tagna. HAN. FÅR. HA. FRITT. OBEVAKAT. UMGÄNGE. MED. BARNEN.
Maria gråter. Hon är tillintetgjord. Avgrundsdjup förtvivlan. Det är som en mardröm. På ett av fotona står pappan i mitten med armarna runt barnen och de ser rädda ut. Det gör de faktiskt. Det ser inte alls bra ut. Ett foto kan visa något helt annat än verkligheten och jag kan självklart tolka bilden fel men jag har sett många bilder på Marias barn, från trista öde, kalla och blåsiga torg på söndag förmiddag i förorten och de ser alltid glada ut. Det bus och rörelse i bilderna och skratt i blicken på barnen. På de här fotona ser barnen flera år äldre ut. Nästan chockade. De känner inte sin pappa så bra. Han har ingen egen bostad i Sverige och han är dömd för upprepade brott, inte bara våldsbrott mot deras mamma, som de dessutom själva har tvingats bevittna.
Hur ska jag trösta henne? Hur ska vi förklara det här för barnen? Pappa som misshandlar och nästan dödar mamma, han kan man lita på och det är helt okej att åka ensamma i väg på umgänge med övernattning hos honom men mamma ska ni akta er för. Det är max en enda timme, bevakat och utomhus på allmän plats som gäller. Sällan dessutom. Det är samma socialsekreterare som beslutade om akut LVU när Maria sökte hjälp för flera år sedan, samma socialsekretare som då placerade barnen i en familj som utsätter barnen för olika slags övergrepp under ett par år, som nu lämnas ensamma med sin pappa som de inte känner så bra och som är dömd för grov kvinnofridskränkning.
Imorgon ska jag göra en anmälan till IVO med anledning av detta men jag vet att inget händer. Om IVO ens väljer att kika på ärendet, förändras ingenting för Maria och barnen. Ingenting.