Liten Lathund forts... samt Processen kring ett LVU, ett fiktivt exempel:

Sjukvården anmäler oro för att föräldern hittar på symtom ingen förstår orsaken till, man misstänker MBP, Munchaussen by proxy (en ovanlig och bisarr form av barnmisshandel där den ena eller bägge föräldrarna skadar barnen och sen söker vård för dessa "mystiska symptom". Socialtjänsten öppnar och gör en utredning, denna pågår i fyra månader. Ingen socionom har medicinsk kompetens och de kallar aldrig in någon annan profession för bedömning. I socialnämnden finns bara lekmän, allt från hantverkare och elektriker till politiskt engagerade överklasskvinnor som representerar sitt politiska parti i socialnämnden. De behöver alltså inte ens vara intresserade av socialpolitik eller social barnavård över huvud taget. Trots detta kan socialnämnden själva göra bedömningen att barnet behöver omhändertas och placeras i familjehem. Om föräldern bestrider detta, hamnar ärendet i domstol. Men domstolen kan inte bedöma huruvida socialtjänstens eller läkaren anklagelse är rätt eller rimlig eller om barnet skulle må bra av att separerar från sin familj, utan rätten kan endast ge svar på frågan; Ska vården bedrivas inom ramen för SoL, frivilligt, eller ska vården behöva bedrivas enligt LVU, med tvång? ”Barnets bästa” är inte ett självständigt rekvisit i rätten och det är alltså inte det som behandlas där heller.
Så kan alltså ett svårt sjukt barn med en ovanlig men odiagnostiserad sjukdom förlora, inte bara sin familj, sin trygghet och tillhörighet utan även förlora rätten till nödvändig vård! Och även om barnet placeras hos en aldrig så klok familjehemsförälder som direkt förstår att det verkligen finns sjukdom hos det här barnet och ser samma sak som den biologiska mamman också såg (det är oftast mamman som är den som blir anmäld), så riskerar familjehemmet att bli uppsagt om det kommer nya anmälningar från samma läkare eller om socialtjänsten anser att familjehemmet söker vård för ofta med ett barn som saknar diagnos. Vanligt är att sjuka barn omplaceras ofta eftersom de kan vara svåra att ta hand om. I första hand placeras barn som inte fungerar bra i familjehem på HVB-hem, ett modernare ord för ”barnhem”. På HVB-hem finns anställd personal, dvs inga ”föräldrar”, det är ingen annan än barnen själva som bor där, utan personalen arbetar där, det är en arbetsplats med avbytande personal dygnet runt, inget hem. Semestervikarier och människor som slutar och försvinner för gott ur barnens liv och även de andra barnen man bor med byts ut i en aldrig sinande ström. Barnet är hemlöst egentligen, inte bara "föräldraberövat". Ett HVB-hem kan vara en jättefin, nybyggd villa i ett mysigt villaområde med bara fyra barn eller så kan det vara ett fd sjukhem med långa korridorer och storkök och 17 barn. Funkar man inte där heller – det finns t ex krav på att det inte ska finnas låsta dörrar på ett HVB, utan barnet ständigt rymmer eller slåss för att barnet mår dåligt och har svårt att uttrycka sig, har ångest, kanske fysisk smärta men det är ingen som förstår och kan tolka barnet eftersom ingen känner det tillräckligt bra, då kan barnet istället bli placerad på en SiS-anstalt istället. Där finns fler resurser, det är låst och kanske "säkrare" och det är statligt drivet till skillnad från HVB som ofta är privat eller kommunalt. De som arbetar med barnen på SiS-hem har inte heller någon utbildning, även om dessa institutioner ofta önskar att de kunde rekrytera barnskötare och sådant men det är dåligt betalt, riktigt tuff arbetsmiljö rent psykiskt och ibland även farligt (starka ungdomar som slåss, blixtsnabbt kan någon råka få tag på en kniv eller kasta kokhett vatten på personal eller på andra barn) och dåliga arbetstider. Det är hög personalomsättning. Barnen på SiS eller HVB medicineras ofta med starka läkemedel och detta sker med tvång. Dvs varken föräldrarna eller barnet kan protestera ifall personalen och läkaren knuten till boendet anser att barnet ska medicineras.
Ibland kan även barn som tillhör LSS, en frivillig ”pluss-lag” (den tar alltså inte över andra lagar, utan är bara ett tillägg till de rättigheter man redan har i grunden enligt t ex SoL), kan bli placerade på dessa ställen och omvänt kan kommunen SoL-placera barn på ett LSS-boende.
Liten ordlista:
LVU -  att bli placerad med tvång.
SoL - att bli placerad frivilligt. Föräldrarna har kvar vårdnaden.
HVB - Hem för Vård- och Boende, allt ifrån en hemtrevlig villa till stora vårdkomplex.
SIS - Statens institutionstyrelse. En form av ungdomsfängelse kan man säga, statligt driven.

I Sverige finns barn från 9 år och uppåt placerade på SiS-anstalter runt om i landet men de flesta är ungdomar, tonåringar. Barn med sjukdomar och funktionshinder som är svårplacerade och vårdkrävande placeras alltså tillsamman med ungdomsbrottslingar, traumatiserade barn med självskadeproblem, barn som har mördat, barn som använder tung narkotika och rånar pensionärer, barn som våldfört sig sexuellt på andra, det är ensamkommande barn från krig och andra tragiska öden. Personalen har oftast ingen utbildning, åtminstone inte dem som verkligen arbetar mest med barnen men det finns ju professionella knutna till verksamheten, kuratorer (socionomer) och ibland även psykologer och andra.
Socialtjänsten, den verksamhet i kommunen som bedriver myndighetsutövning och det är avlönade tjänstemän som arbetar där. De tar emot alla orosanmälningar, de utreder barns behov, de föreslår vilka insatser en familj och ett barn ska ha och inte ha och de kan föreslå och ta initiativ till att socialnämndens politiker ska fatta beslut om LVU.
Socialnämnden, den nämnd i kommunen där våra folkvalda fritidspolitiker representanter från de olika partierna. Samtliga av dem som sitter i nämnden bor i samma kommun som den nämnden de sitter i ligger. De bor alltså i samma kommun som barnet som har LVU gör.