Liten ”lat-hund” angående SoL och LVU...

SoL är en förkortning på Socialtjänst Lagen och det är en ”ramlag”, den är liksom ramar som kommunerna ska hålla sig inom. De har vissa skyldigheter att erbjuda kommunens invånare visst skydd och viss service. Men det är egentligen bara två saker i SoL som går att överklaga i de fall man inte får beviljat den man sökt, och det är ekonomiskt bistånd (dvs socialbidrag) samt äldrevård. I alla andra fall, t ex om man ansöker om hjälp för att bryta missbruk eller behöver stöd i sitt föräldraskap eller liknande, går inte att överklaga om man är missnöjd.
LVU, Lagen om särskilda bestämmelser om vård av unga, är en tvångslag. Dvs att om en minderårig (under 18 eller i vissa fall 21 år) har beslut enligt LVU, så är det ett juridiskt, tvingande beslut. Det är ett mycket skarp intrång i den enskildes integritet och ska behandlas med stor försiktighet och respekt. LVU kan fattas på två olika grunder, antingen på grund av ”miljöskäl”, dvs barnets vårdnadshavare kan inte tillgodose barnets behov eller på skäl som grundar sig på att den unge har så grava problem själv att vårdnadshavare inte själva kan hantera den unge utan myndigheter måste gripa in. Ett sådant skäl kan vara en ungdom som begår brott eller skadar sig själv, kanske behöver vårdas med tvång pga anorexia eller på ett HVB-hem pga missbruk.
När ett barn är placerat i familjehem kan det vara placerat med vårdnadshavaren samtycke och då kan barnet placeras inom ramen för SoL. Detta kallas i dagligt tal ofta för en ”Solplacering” och är den vanligaste formen av insats. I dessa fall finns inga domstolsbeslut utan socialnämnden beslutar själva om en sån här placering. Föräldrarna till ett barn kan ha drabbats av allvarlig sjukdom och barnet behöver bo hos en släkting under längre tid och kan då vara placerad enligt SoL under den tiden som föräldrarna får vård och rehabiliteras efter en bilolycka t ex. Släktingen får då möjlighet att få viss ekonomisk ersättning för barnet under tiden det bor där och kan smidigt gå in och ta över föräldrarollen, t ex kunna gå med barnet till läkarundersökningar, föräldramöten och liknande. När föräldrarna sedan blir friska och barnet ska hem igen, krävs inga formella domstolsbeslut då heller, utan socialnämnden beslutar självständigt när placeringen ska upphöra och under hela tiden är barnets biologiska föräldrar vårdnadshavare och har rätt att påverka allt som rör barnet. Vart barnet ska gå i skolan eller när det ska flytta hem. Självklart är det den som utses som familjehem som bestämmer över allt i vardagen, den är ju förälderns ställföreträdare, och beslutar om tiderna för läggdags, veckopeng och fritidsaktiviteter. Socialtjänstens handläggare är behjälpliga i stöd och kommunikation mellan barnet, familjehem och de biologiska föräldrarna och kan erbjuda råd och stöd, ibland utbildning och handledning till familjehemmet. Barnet har alltid en helt egen socialsekreterare (det är samma sak som handläggare men kommunerna kallar det olika. Gemensamt är att de alltid är utbildade socionomer), som ska vara lyhörd och lyssna på barnet och ta tillvara barnets åsikter och behov.
I verkligheten är det oftare så att även barnet formellt är Sol-placerat, alltså med samtycke och frivilligt, så är det under hot om LVU och tvång som socialtjänsten styr placering. T ex kan socialtjänsten säga ja till att ta hand om barnet medan föräldrarna vårdas och rehabiliteras efter en olycka t ex, men samtidigt säga nej till att barnet får bo hos den släkting som barnet och föräldrarna önskar. Istället placerar socialtjänsten barnet i ett av dem utrett och godkänt, men för barnet främmande, familjehem. 
Om föräldrarna protesterar och säger att det inte är barnets bästa att bli placerad hos främmande människor, kanske geografiskt avlägset från skolan och kamraterna, så blir det antingen ett LVU eller så går föräldrarna med på socialtjänstens förslag, för att man är rädd för rättegång och LVU. Så föräldrarna samtycker till vård men egentligen inte till innehållet i vården. De hade önskat att vården var utformad på ett annat vis, i det här fallet en släktingplacering på hemmaplan istället för hos en främmande familj i en annan kommun med skolbyte och annat som följd. Min absoluta erfarenhet är att det nästan alltid ser ut på det här viset, att ”frivilligheten” egentligen är påtvingad och att vårdnadshavarna egentligen inte samtycker fullt ut till vården, utan bara delvis.
Det är alltid socialtjänsten, dvs socionomer eller den verksamhet som socialtjänsten anlitar, (privata vårdhem) som gör själva utredningen och bedömningen (det är egentligen olagligt att en kommun lejer bort "myndighetsutövning" till någon privat verksamhet men i praktiken är det vanligt att det sker). Det är tjänstemän som möter föräldrar och barn men rent formellt är det politiker, dvs socialnämnden i kommunen som är de som placerar ett barn. Det är också nämnden vs föräldrarna som möter varandra i rätten i de fall det handlar om LVU-mål. Socialnämnden kan, i teorin, fatta beslut som går tvärtemot vad socialtjänsten föreslår (det hände mig en gång) men detta är så extremt ovanligt att man inte behöver tänka på det. Så egentligen kan man säga att det är social-tjänsten, dvs anställda tjänstemän, som omhändertar barnen men ska man vara juridiskt korrekt är det social-nämnden som tar över vårdnaden om barn som har LVU.
Forskning visar tydligt att socialnämnden är urusla vårdnadshavare och statistiskt sett det går mycket illa för barn som vuxit upp i familjehem. De flesta har ju dock på papperet fortfarande sina föräldrar som vårdnadshavare, så det syns inte så tydligt i statistiken som man kunde önskat. Men kort och gott kan man korrekt påstå att om vårdnadshavare gav omsorg med samma dåliga kvalité som socialnämnden, skulle de mista vårdnaden direkt. Tyvärr kan man inte omhänderta barn från socialnämnden utan vanvården av svenska barn fortsätter, år efter år, trots larmrapport efter larmrapport…
Gällande barnets rätt till umgänge med sina föräldrar och biologiskt nätverk påverkas absolut inte negativt om det är ett LVU snarare än ett SoL, tvärtom i så fall. Socialtjänsten älskar att "hota med" LVU men det ska man inte vara rädd för som förälder. SoL innebär ofta i praktiken att socialtjänsten tvingar barn att separeras från sin familj på tvivelaktiga grunder och utan att det finns någon juridisk insyn. Barnen är helt rättslösa och föräldrarna också.