Om man ändå förstod varför...

Av de föräldrar som jag mött det här året sen jag startade mitt projekt att formulera ett krav på en statlig haverikommission för att utreda den totalt havererade svenska barnavården, är det inte mer än två familjer som har förstått varför barnet/barnen blivit omhändertagna. Båda de familjerna som har förstått varför barnen har blivit bortförda från sina familjer har blivit falskt anklagade för händelser som de kan bevisa inte har hänt, och socialtjänsten har inte ens försökt att motbevisa deras bevis i den processen. Och trots att vi kunnat bevisa att omhändertagandena är grundade på falska och ogrundade anklagelser har inte barnen fått flytta tillbaka hem.
Jag har försökt på olika vis att få fram information om grunderna för omhändertagandet av barnen, ibland har jag gått in som ombud och deltagit på möten med både chefer och andra inblandade i ärendena och ibland har jag endast noggrant gått igenom all dokumentation. Jag har inte kunnat hjälpa föräldrarna att förklara varför socialtjänsten har tagit deras barn från hemmet, från sin trygga punkt för att från en dag till en annan, tvingas försöka ensamma hantera och anpassa sig till fullständigt främmande människor i en helt ny miljö, oftast många mil hemifrån. Barn som kanske aldrig ens sovit en enda natt borta från sina föräldrar. Sådant kan skapa trauman.
Trots att det är en grundläggande rättighet som förälder att förstå och en självpåtagen skyldighet att försöka förklara för sitt barn varför det inte längre får sova i sin egen säng, varför barnet inte kan gå kvar i sin klass, varför barnet ensamt måste bo många mil hemifrån och inte längre kunna leka med sin bästis, inte längre träffa kusinerna och älskade mor- och farföräldrar och endast får ha ett minimun av kontakt med sin mamma och pappa, har vi misslyckats att få fram information om varför detta har drabbat barnen.
Jag trodde inte att det skulle bli lätt men jag trodde att det skulle vara enklare att arbeta med dessa föräldrar som inte hade missbruksproblem eller var kriminella, inte hade grava psykiska problem eller andra problem som är helt oförenliga med ett bra föräldraskap men jag hade helt fel. Att möta alla dessa friska, helt välfungerande och fullständigt normala barnfamiljer med fin bostad, ett arbete, bra sociala nätverk och efterlängtade, älskade och trygga barn få sina liv helt sönderslagna av den svenska myndighet som är satt att skydda våra barn - inte skada dem - det har varit det känslomässigt tuffaste uppdraget jag någonsin haft. I nästan ett år har jag varit oerhört frustrerad över att vi inte får den informationen som vi har rätt att få - varför socialtjänsten har bedömt miljön som skadlig för barnet! Jag kunde inte förstå vad som är fel, varför får vi inte svar på denna enkla fråga? Är de rädda att föräldrarna ska kunna försvara sig i rätten eller hur kan de vägra förklara?! De senaste veckorna har en obehaglig insikt börjat gry inuti mig... Det är nog tyvärr inte så att de helt olagligt och fulltsändigt oacceptabelt medvetet döljer svaret för oss, jag börjar istället inse att socialtjänsten själva inte vet. De kan inte redogöra varför vissa familjer tvingas genomgå den mest extrema formen av myndighetsutövning - att separera små barn från sina föräldrar. De fullständigt idiotiska påståenden, antydningar och antaganden som finns i utredningarna kan aldrig följas upp med någon saklig observation. Och de sakliga observationerna som finns beskriva kan aldrig följas upp med en slutsats eller analys av hur detta skulle kunna försämra föräldraförmågan. Det är unga människor som ofta själva inte har egna barn som inom några få timmar ska fatta livsavgörande beslut för andra, de ska samla information, de ska observera, tolka och processa det de ser och dra slutsatser av det de ser. De kopplar dessa observationer till en äldre kollega som aldrig träffar familjerna och jag tror att de ofta beskriver sådant de slipper utveckla för sina kollegor. Det skulle ju avslöja att de inte vet, att de inte förstår och inte kan axla ett sådant här stort och svårt uppdrag med endast några timmars faktiskt möte med dessa människor.