Ny mobil logo mars 2019

Maria är 40 år och har bott i Sverige i många år. Hon kom hit utan någon familj, utan någon vuxen, som ensamkommande barn från ett krigsdrabbat land.
När hon var 17 år gammal och bodde på familjehem, träffade hon sin första kille. Några år senare fick de ett barn tillsammans men hennes kille var kriminell och fick ett fängelsestraff och blev utvisad. Kvar blev Maria – ensam igen – men hon hade sin lilla dotter och hon älskade att vara mamma, hade ett bra jobb och fin lägenhet och gladdes med tacksamhet över hur bra hon klarat alla svårigheter i livet och hur hon ensam kunnat bygga en trygg och ordnad tillvaro helt ensam.
Efter några år träffade hon dock en svensk man, han verkade kärleksfull och fin och de gifte sig och fick fler barn. Ganska tidigt i äktenskapet förstod Maria att maken hade problem med alkohol och han kunde bli arg och svartsjuk när han drack. Hon hoppades att det skulle bli bättre och visst ställde hon ultimatum, satte gränser och med jämna mellanrum höll han sig borta från henne och barnen bara för att senare komma tillbaka ångerfull och nykter. Maria kämpade på, arbetade, skötte barnen och ekonomin och höll sina problem för sig själv, dolde sina blåmärken som tycktes komma allt oftare och det sista började maken även missbruka tabletter och blev allt farligare, våldet allt grövre och Maria förstod att det var en farlig miljö – inte bara för henne själv utan även för barnen.
Hon slår larm och hon och barnen placeras i ett litet rum på ett jourhem. Där är det kaotiskt. Det är barn som skriker, kvinnor som gråter och bråkar och de har inte ens ett eget litet kök, ingenstans att dra sig undan. Ett av hennes barn är hyperaktivt och han mår riktigt dåligt och barnen saknar sin förskola och skola och Maria måste arbeta. Hon ber att få åka hem, hon är helt övertygad om att mannen gjort som vanligt – stuckit i väg, och skillnaden nu är hon inte kommer ta honom tillbaka mer. Hon är trygg i sitt beslut och efter att hon meddelat socialtjänsten att de ska hem så packar hon ihop deras saker. Medan hon packar kommer det in fyra poliser. Maria blir helt chockad och har svårt att prata om händelsen även om det är flera år sedan. De tar hennes barn, de skriker och gråter och försöker klamra sig fast i mamma, men polisen för bort dem och kvar blir Maria, ensam på jourhemmet. Hon åker hem och får först inte reda på vart barnen befinner sig. De startar en utredning och söker efter bevis för att hon inte klarar av sina barn. Vid ett tillfälle blir hon hämtad av polis och förhörd i 8 timmar, anklagad för att hon skulle ha misshandlat ett av sina barn med en sladd. Det har aldrig kommit in någon orosanmälan till socialtjänsten från förskolan eller BVC, ingen har någonsin visat oror för barnen och Maria har aldrig upplevt barnen som en belastning eller behövt hjälp. Förutom den då ödesdigra gången hon bad om hjälp att sätta sig och barnen i säkerhet för att maken misshandlade henne så illa. Polisen lägger ner anmälan och Maria börjar träffa sina barn i familjehemmet. Maria upplever att barnen går ner i vikt, att de mår dåligt och hon upptäcker att barnen har blåmärken – många och på underliga ställen, som de aldrig haft tidigare. Hon förmedlar sin oro till socialtjänsten och socialtjänsten svarar med att helt ta bort umgänget. Hon får endast se barnen fyra ggr per år, korta umgängen med övervakning.
En dag får hon ett brev från polisen. Barnen har flyttats till olika adresser och det enda hon vet är att de har misshandlats både fysiskt och psykiskt på familjehemmet och att de nu tagits där ifrån. De har nekats att äta sig mätta, familjehemsmamman har rakat bort håret på den yngsta dottern för att straffa henne och för att håret var ”fult” och pojken har förutom att ta emot slag, blivit kastad i väggen och fått strypgrepp taget från pappan i familjen. Barnen har tvingats kalla familjehemmets föräldrar för ”mamma och pappa” och endast fått lov att kalla sin mamma för ”Maria”. Barnen mår mycket dåligt och en polisutredning startas och bägge familjehemsföräldrarna är misstänkta för brott och socialtjänsten ber Maria om ursäkt, eftersom hon haft rätt hela tiden men inte blivit trodd, men barnen får inte tätare umgängen ändå. Barnen splittras och placeras på olika platser, så nu är alla i Marias hela familj helt ensamma, på vitt skilda adresser och får bara ses någon enstaka timme utomhus och det finns inget datum inplanerat för nästa umgänge. Det finns heller inga planer från socialtjänstens sida att erkänna att de gjort fel. Trots att mannen som misshandlade Maria inte kontaktat henne på över fyra år, utan helt gått vidare i sitt liv, trots att mamman har kvar sin och barnens bostad och sitt jobb, sköter sitt liv fläckfritt och aldrig blivit dömd för något, aldrig missbrukat eller på minsta sätt haft brister i sitt föräldraskap.
Jag tror att den här historien är alldeles för stark för att ”ta in”. Ingen vill inte kännas vid att sådant här försiggår i Sverige, eftersom det med kraft skulle blotta den totala brist på precision som socialtjänsten opererar med. Vem som helst kan få sin familj helt sönderslagen. Vilket barn som helst kan bli berövad sitt trygga hem till förmån för främlingar som misshandlar dem i åratal. Nej, det är en verklighet ingen vill ta del av men det är slut med tystnaden nu! Barn dör, barn skadas och föräldrars liv slås i spillror men även om vi inte kan stoppa dessa brott mot svenska barnfamiljer, ska inget barn bli glömt och ingen förälder vara ensam i tystnad!

Läs hela inlägget »

... om man inte är så insatt i den här frågan, att flera av kommentarerna på den här sidan är obalanserade. Att det är överdrivet och galet att skriva att ”soc är kidnappare som måste stoppas” och liknande kommentarer men man ska ha full respekt och förståelse för dessa föräldrars upplevelse. Oavsett vilken historia som ligger bakom att människor upplever socialtjänsten så här illa, är det är stort och allvarligt misslyckande att man som myndighet inte lyckas förmedla sitt uppdrag bättre och tydligare än så här. Det duger inte att gömma sig bakom att man har ett myndighetsansvar att se till ”barnens bästa” för det ansvaret tar den absoluta majoriteten av de föräldrar som skriver så här också.

De allra, allra flesta föräldrar tar sitt ansvar och drivs av ”barnets bästa” men när man ska tolkas genom ett filter av en ung flickas ögon, en nyexaminerad socionom, som kanske aldrig varit ute i arbetslivet, som inte har egna barn och som inte är utbildad för att göra såna här tolkningar utan endast kan förlita sig på de erfarenheter de råkar stött på i sitt privata liv när det kommer till barn och föräldraskap, kan ni själva lista ut att det kanske råkar ”bli rätt” ibland men också väldigt ofta blir fel. Det är helt enkelt inte de barnen som verkligen hade behövt ett tryggt familjehem som blir placerade, utan i stället de barn vars föräldrar som just den socialtjänstens handläggare inte råkar förstå sig på.
Beakta även att de endast har fyra månader på sig att fatta oerhört allvarliga och livsavgörande beslut kring dessa barn och att undersökningar visar att en barnhandläggare på socialtjänsten endast talar med barn 4 minuter av sin totala arbetsdag…

Läs hela inlägget »

IDAG SKULLE JOHN WALTER HA FYLLT 6 ÅR
Idag är det John Walters dag, idag skulle han ha fyllt 6 år och saknaden av honom är så stor att jag inte kan sätta ord på det. Jag tänker på honom varje dag och ibland är det som att han inte är borta utan att han någon gång kommer tillbaka. Jag grät av glädje när han föddes på BB för 6 år sedan och jag gråter allt sedan han inte längre finns med oss, idag mer än någonsin. Jag har ändrat väldigt lite i vårt hem och hans leksaker och mjukisar ligger fortfarande framme, liksom hans poliströja och sprallbyxor han bytte om till efter att han kom hem från förskolan. Som jag tror tydligt framgått på alla bilder och filmer jag lagt upp på honom i flera inlägg under åren han var med oss så behövde John Walter mycket frihet, frihet att få vara ett barn, frihet att utvecklas utifrån sina individuella förutsättningar. Som alla barn älskade John Walter mys och gos, att sjunga och dansa, leka och springa, hoppa i soffor och på studsmattor, titta på barnprogram på TV och lärplattan.
John Walter skulle inte bara ha fyllt 6 år utan också 7 år, 8 år, 9 år osv om det inte vore för att frihetshatande och auktoritära rättsövergreppare inom det offentliga (främst vissa befattningshavare inom Socialtjänsten och Socialnämnden Falu kommun) satte klorna i honom och till slut såg till att han inte fick någon framtid alls. Era brott liksom er mörkläggning efteråt skall sent glömmas. Det var något jag lovade John Walter vid begravningen och som jag svor till Gud att hålla.
Uppdatering om rättsläget: Som det dessvärre ser ut nu kommer inte åklagaren utreda vare sig cheferna på Platea eller några befattningshavare på Socialtjänsten Falu kommun för grovt vållande till annans död respektive grovt tjänstefel och inte heller för brott av normalgraden, vilket jag från start påtalade för honom att göra då jag visste vad de gjort. Det kommer att bli en lång och dessvärre kostsam strid mot dessa. Jag vet att John Walter skulle bli er mycket tacksam om ni stödde honom och mig i detta:
________________________
Stöd till minnet av John Walter och rättsprocessen mot de ansvariga för hans död:
Swish: 072-230 13 72
Bank (SEB): 5501-025 76 88

Läs hela inlägget »

Jag är trött på hur samhället sviker barn och vuxna.  
Jag är trött på att bli trampad på.  
Jag är trött på att bli trängd in i ett hörn, varför lyssnar dom inte!  
Jag är trött på er tystnad, på ert svek.  
Jag är positiv i grunden men nu har dom väckt djävulen till liv.  
Jag är lika inför lagen, precis som alla andra.  
Jag är trött på hur alla – journalister, myndigheter, familj och vänner passivt låter allt detta ske.  
Jag är arg, gäckad, sviken, rent av förbannad.  
Jag är ledsen att allt blev som det blev men jag är en fighter! 
Jag är trött på hur samhället kränker barns rättigheter till en trygg uppväxt och föräldrarnas rättigheter att kunna bo, ha familj och ett liv.  
Jag kommer att kämpa för de svaga, för de tysta och för de som samhället vill knäcka. 
Jag kommer att slåss för ett tryggare och säkrare rättssamhälle i Sverige. 
Jag vill se lagar och regler ändras till det bättre. 
Jag vill se att de omsätts i praktiken så att inga fler blir drabbade.  
Jag vill se att rättsväsendet får de rätta verktygen för att de ska följas.  
Jag kommer att finna styrkan i det maktmissbruk jag har blivit utsatt för.  
Jag är en fighter!  
Sofia Larsson

Läs hela inlägget »

för den rätta vägen och värna barnets bästa... Då kan det blir så här;
En mamma ringer upp mig och efter att vi har pratat en lång stund har hon berättat en gripande historia om sitt förlorade föräldraskap till två vackra döttrar. Hennes berättelse är en redogörelse med absurda inslag, skrämmande händelser och smärtsamma erfarenheter av socialtjänsten men även med skolan, barnpsykiatrin och andra… Hon beskriver åren efter skilsmässan från barnens pappa, om utfrysning, utanförskap och vanmakt.
Efter att ha lyssnat till hennes berättelse, frågar hon mig; Tycker du att jag ska försöka få upprättelse, driva en rättsprocess och kanske få skadestånd för allt lidande, alla lögner och allt som blivit förstört?
Nej, det tycker jag verkligen inte! svarar jag.
Inte i Sverige. I vårt land är det i princip omöjligt att ställas till svars för allvarliga fel och brister man utsätter andra för i sin yrkesutövning och hur ska hon orka driva något sådant? Hon behöver få ett slut på alla övergrepp, både rättsliga och psykiska. Hon måste acceptera att det som blivit förstört är borta och de förlorade åren med flickornas uppväxt aldrig går att återfå. Jag säger:
Du har ju hela framtiden kvar! Du måste börja orka se framåt!
Men för den här kvinnan, är den mikroskopiskt lilla chansen att få en juridisk upprättelse, det enda hoppet! Det är vad som håller henne uppe och processen dit är enda chansen för henne att bearbeta sina upplevelser.
En stund tidigare har jag frågat henne om hon tror att hon skulle bli bjuden på sin äldsta dotters bröllop, om dottern skulle gifta sig. Nej, det tror hon inte… vi pratar lite om hur det känns. Och om hur hon skulle vilja vara en närvarande mormor, ifall hon fick barnbarn. Ja, framtiden finns ju kvar, som ett oskrivet blad. Det finns en längtan och enligt mig, så finns det hopp!

Men hur tar man sig dit. Från där hon är nu? Falskt anklagad i 7 år som en mamma med Münchhausen by proxy och sedan när den anklagelser avfärdades i domstol ersattes diagnosen med nya anklagelser att hon var någon slags rättshaverist. Hon berättar om förnedrade situationer när hon stått på barnens avslutningar och både fått stängda dörrar mot sig av rektorn och fått stå ensam med studentplakat medan andra fått fira dottern på studentfest. Hon har blivit slagen av barnens pappa och polis har eskorterat bort henne från tomten när hon bara velat försäkra sig om att hennes dotter verkligen var hemma, eftersom de letat och sökt efter henne i flera timmar i samband med ett umgänge. Hon berättar om advokater som kostat mycket pengar men som hon upplever svikit henne, inte infriat löften, vägrat lämna ut hennes egen akt och som övergivit henne när hon haft det som motigast. Om oro redan från det avvikande ultraljudet när dottern låg i magen och svårigheter under första åren som påmint henne om hennes egna och som hon senare fick diagnostiserade, om dotterns dyslexi och mobbing och utanförskap och ensamhet.

Jag tänker att det inte borde ha varit så svårt att stötta henne i att hantera det som kändes ohanterligt när hon var mitt upp i det. Det borde gått att skapa umgängesstöd på ett sätt så det passade både mamma och barn. Det borde gått att erbjuda samtalsstöd och följt upp mammans oro i samråd med skolan, även om pappan gjorde allt för att hålla henne utanför. Mammans läkare skickade ett läkarintyg till kommunen som förklarade att hon hade behov av stöd i kommunikationen, att hon som vuxen uppfyller kriterierna för en neuropsykiatrisk diagnos som ofta medför behov av tydlig kommunikation, särskilt i pressade situationer som denna. Kommunen ignorerade detta. I stället armkrok med en mobbare. Varför går man ärenden åt en man som misshandlar och trycker ner, hatar och svartmålar? Var det verkligen så mycket enklare att gå den här resursstarka pappans ärende så till grad att det inte fanns utrymme för lite medmänskligt bemötande och stöd?

När jag ska skriva den här texten funderar vad jag tycker är värst – att mamman blev helt avskuren från sina älskade döttrars uppväxt eller om själva mobbingen från personal och myndigheter som blev en förlängning av pappans psykiska misshandel var ännu värre?

Under alla år fanns socialtjänsten med. Barnen utreds i BBIC och det fanns även episoder med BUP och andra aktörer men varken juridiken eller vården, skolan eller socialtjänsten kunde hjälpa till på ett sätt så att barnen hade haft tillgång till bägge sina föräldrar. Idag är de unga vuxna och mamman är i min ålder men jag hoppas och tror att det försiktigt kan gå att bygga en ny relation mellan döttrarna och mamman. Den kommer säkert aldrig bli som mamman drömde om när hon väntade och fick sina döttrar men jag hoppas att det går att stötta henne i att se framåt och att försiktigt sträcka ut en hand. Sedan är det såklart inte säkert att döttrarna är redo eller villiga att ta den. Vi vet inte vad det ”kostar” dem att ha kontakt med sin mamma, hur arg deras pappa blir och vi vet inte vad de fått höra om henne eller känner som fått växa upp utan henne men det är viktigt att de åtminstone får reda på att deras mamma vill, att hon älskar dem, bryr sig och aldrig någonsin gav upp!

Läs hela inlägget »

Även om en socialarbetare tror sig veta att barnets bästa inte är gott nog hos föräldrarna kräver Socialkraft att socialtjänstens handläggare tar verkligheten på största allvar! Det FINNS inte den tryggheten i vården som barnet behöver på den vårdenheten som socialtjänstens handläggare har bestämt att barnet ska vara på. De söker lösning där ingen lösning finns!
 
Visst är det vanligt att barn kommer levande ut från ett HVB-hem men det betyder inte att det barnets bästa att vara där. Bara för att inte alla barn dör, som den 16-åriga dottern och John Walter, 5 år som jag tidigare skrivit om här, så är det som hände dem och andra barn som avlider under vården, en viktig larmsignal om hur olämplig miljö som socialtjänsten dömer dessa barn till.
 
Barn i Sverige ska inte behöva vistas på institutioner – om det är alla rörande överens – ändå är det socialtjänsten – som samtidigt säger sig värna om barnens bästa – som tvingar dem dit.
 
Tre timanställda, varav samtliga saknade utbildning och ingen av dem hade känt vår dotter länge, arbetade den kvällen då hon kvävdes till döds. Socialsekreteraren som beslutade att vår dotter skulle vara där och som hindrade oss föräldrar att bevaka hennes intresse och rättssäkerhet genom att själv ta över vårdnaden genom LVU, har heller ingen som helst utbildning inom området. Visserligen är hon socionom men i den utbildningen får man överhuvudtaget ingen kompetens alls inom området psykisk ohälsa eller ännu mindre klinisk erfarenhet som krävs för att göra så här viktiga bedömningar. Vår dotter var svårt sjuk och hade gjort ett flertal allvarliga suicidförsök och man var helt medveten om att hon var så vårdkrävande att det krävdes vak dygnet runt, varje minut. Ändå fanns ingen enda person med utbildning eller ens någon med fast tjänst på plats, utan man lät vår dotter utsättas för extrema risker genom att lämna timanställd, ny och oerfaren personal ensam med henne kvällen hon dog.
Hon hade ingen chans, vår älskade dotter<3<3<3

 
Jag har träffat andra barn från samma HVB-hem som har överlevt men som fått svåra psykiska skador av vistelsen där. Ingen gör något. Ingen säger något. Pratade med en anställd på ett HVB-hem som mådde dåligt över att ingen enda ville prata med personalen efter att ett barn begått självmord där på hans pass. Ingen som arbetade den kvällen fick redogöra för händelseförloppet. Ingen chef, ingen polis, ingen socialarbetare frågade dem någonsin något enda. Var det inte någon stor grej? Ingen fruktansvärt allvarlig händelse som man skulle ta lärdom av så att det till varje pris skulle förhindras hända igen. Dock erbjöd dem personalen kris-samtal. Något som inte föräldrar får.
 
Socialtjänsten fortsätter att med tvång hålla föräldrarna borta från sina barn, och därmed finns ingen insyn och ingen vuxen som kan bevaka barnets intressen. Inte förrän det är försent.. om ens då. Den här flickans föräldrar får nu inte ens tillbaka sin dotters saker. Det har snart gått tre månader sedan hon dog men ännu fortsätter de ljuga och de påstår att de värnar flickans integritet. Det är ett hån. Dottern var ett barn med svår psykisk ohälsa. Hon ville ha och behövde hjälp. Istället tvingades hon vara inlåst med människor som inte kunde hjälpa henne och hennes rop på hjälp kostade henne livet. Nu vill de glömma alltihop, inte behöva berätta om flickans sista tid i livet, inte visa hennes dagböcker och de gör det genom att påstå att de visar henne respekt! Hur kan de göra anspråk på att de värnas denna flickas respekt, när de så lättvindigt lät henne kvävas, ensam på en toalett? Var det respekten för henne som gjorde att inte gav henne professionellt stöd när hon så tydligt ett barn bara kan, visade att det var det hon behövde?
 
De hävdar med en skrämmande självgodhet att de inte gjort något fel. Och detta påstående är ju horribelt och kan ju bara tolkas som att de själva anser att de inte behöver förbättras, utan detta måste man räkna med. Några barn som avlider då och då är det rätta? Hur är det då ställt med respekten?

Läs hela inlägget »

Jag har själv haft svåra självskadebeteende under en period när mitt liv var som allra, allra svårast. Det är svårt för omgivningen att både förstå och hantera det och det är svårt för föräldrar, socialtjänst och psykiatrin att hjälpa och lindra. Tyvärr verkar vården ofta göra större skada än nytta och det är inte bara av egen erfarenhet jag talar utan har även sett det ofta när jag varit ombud i skolan.
Ibland får patienter som skadar sig vak, dvs det finns ständigt någon som övervakar och passar så att man inte ska skada sig. Det kan tyckas underligt för den oinvigde att dessa ”klistervak” inte hjälper, man skadar sig ändå men både personal och de som själva självskadat sig vet vad jag talar om…
Ibland går det så illa att patienten avlider och trots att detta självklart är en totalkatastrof, tror jag tyvärr aldrig att man helt kan komma från att sådant kommer hända. Ofta vet vi inte om det är avsiktliga självmord eller allvarlig självskadebeteenden som går överstyr. Men vad händer i samband med att en ung människa avlidit på ett HVB-hem? Vilket stöd får familjen? Vilka utredningar görs? Vilka åtgärder sätts in?

En pappa skrev till mig om sin 16-åriga dotter som lämnade världen nu i juni, ensam med en plastpåse på huvudet, knuten runt halsen med mobilkabel kvävdes hon till döds trots att hon hade vak på HVB-hemmet. Hon hade LVU. Hon hade kämpat så hårt för att klara betygskraven i nian för att kunna läsa natur på gymnasiet och lyckats komma in, men eftersom socialtjänsten inte kunde lösa vården i närheten av skolan tvingades hon hoppa av efter ett år. Hon hade bytt HVB-hem 10 gånger på 10 månader och orkade inte mer. Två dagar efter dödsfallet önskade socialsekreteraren pappan ”trevlig helg” innan hon la på luren. Journalerna är sekretessbelagda och går inte att få ut. Ibland är det ens ingen som kommer och pratar med personalen om detaljerna kring händelsen efteråt, ingen ställer frågor, men ofta kan personalen erbjudas samtalsstöd. Detta gäller dock inte föräldrarna.
De här föräldrarna har inte fått svar på sina frågor, inget stöd, ingenting! Vad gör IVO? Ingenting. Socialstyrelsen? Inget. IVA, BUP-akuten? Det är helt oacceptabelt och det är för mig obegripligt att det inte finns en statlig insats som kan gå in i varje sådant här tragiskt ärende och bistå föräldrar med stöd, se till att juridiska processer sköts och ge svar på allt som föräldrarna vill. Det är alltid en katastrof när barn avlider men när barn som är tvångsomhändertagna dör är det en totalkatastrof för de anhöriga och de behöver få alla svar de behöver och allt stöd de kan få!

Förra året, precis ett år före, försökte föräldrarna uppmärksamma media för att deras dotter skulle få hjälp. De avslutade sitt rop på hjälp till tidningen; ”Hoppas ni vill skriva i tidningen att BUP-akuten och socialtjänsten inte hjälper vår dotter, nästa försöket kanske blir hennes sista…”

”Vår dotters storasyster blev sjuk, hon har en neuropsykiatrisk diagnos och utreddes för misstänkt pans, och kunde inte gå i skolan. Först nu har hon fått rätt stöd och går på Särgymnasiet. Kanske var det där – i skymundan av storasyster och allt kring henne – som vår dotter fick en allians med en av lärarna? Kände hon sig sedd och bekräftad på ett vis som hon upplevde att vi inte kunde? Vi tror att läraren lovade vår dotter att hon kunde få bo hos henne, för direkt hon hade gjort orosanmälan till socialtjänsten ansökte läraren om att få bli jourhem. Socialtjänstens godkände henne inte och vår dotter blev oerhört besviken. Hon blev i stället placerad i en annan familj, långt från skolan, och läraren, hon som gjort orosanmälan, anmälde även detta familjehem. De ville inte då ha vår dotter kvar. I stället blev vår flicka, skötsam och väldigt ambitiös i skolan, runtflyttad på olika HVB-hem där hon blev mobbad, utfryst och även vid minst ett tillfälle utsatt för svår psykisk och fysisk misshandel. Där och då ville vår dotter inte längre leva... hon såg inget ljus, inget hopp och vi föräldrar hade ingenting överhuvudtaget att säga till om. Vi vädjade att de skulle låta henne bo tillräckligt nära skolan, då vi visste att detta var hennes dröm och prioritet och just utbildning är en oerhört viktig skyddsfaktor för att klara sig stärkt ur svårigheter under tonåren. Men ingen lyssnade. Jag tror att både vår dotter och socialtjänsten egentligen velat ”backa” men det blev viktigare för socialtjänsten att ”få rätt” och inte erkänna att man förts bakom ljuset av läraren. Och vår dotter, som själv beskrivit att hon inte ville bo kvar hos oss, hade målat in sig i ett hörn och visste inte hur hon skulle närma sig sin familj igen och fick heller inget som helst stöd i det. Vi föräldrar ville inget hellre än att få bli en del i lösningen men de stängde helt dörren för oss.
Hon gick ett år på naturprogrammet på gymnasiet, hon kämpade trots att hon inte fick sova på nätterna då det var stökig och farlig miljö på HVB-hemmen och trots corona-restriktioner och mycket distansstudier. Hon var så målinriktad och stark, ett älskat barn med självkänsla mitt i allt… När det stod klart att hon inte kunde gå kvar på skolan utan skulle tvingas bo på ett HVB-hem alltför långt bort från skolan, valde hon att kväva sig till döds, dagen före hon skulle återlämna skoldatorn och säga hej då till klassen. Vi vet inte om det var ett självskadeproblem som gick överstyr och hon faktiskt hade hopp om att få bli lyssnad på eller om vår dotter verkligen inte längre såg någon annan utväg, att hela hennes liv blev alltför smärtsamt… Nu är det för sent. Vi kan aldrig få henne tillbaka och kvar är alla frågor. Varför får vi inte ut journalerna om polisanmälningarna under den tid hon blev utsatt för övergrepp och misshandel på HVB-hemmet? Vi behöver få svar. Vi behöver försöka förstå. Hur upplevde personalen hennes situation? Hur kunde DETTA vara ett barns bästa? Hur såg hennes vårdplanering ut? Men nej, vi nekas det mest grundläggande en sörjande föräldrar behöver – svar på hur och varför fick det gå så här?”
Fröken i 9:an är orsaken.
Socialtjänsten hade ansvaret.
BUP godkände det.
Föräldrarna får skulden.
Vila i frid vår dotter…
Mamma o pappa

Text: Malin Widerlöv, efter berättelse från föräldrar till en flicka som avled på HVB-hem i juni 2021, endast 16 år gammal

Läs hela inlägget »

När vi var helt nyinflyttade och alla tre barnen gått två veckor i nya skolan blev ett av barnen förd till polisstationen tillsammans med sin nya lärare han inte kände. Där hölls ett förhör med honom och varken jag eller hans pappa fick någon information förrän efteråt. Förhöret gällde en misstänkt misshandel som pappan skulle ha utsatt barnet för. Jag blev förstås helt chockad och hela familjen hamnade i en kris. Ganska snart stod det klart att ingen misshandel hade skett och både polis och socialtjänst la ner ärendet. Jag trodde i min enfald att de skulle informera skolan om detta men så fungerar det inte. Vi fick med andra ord ingen bra start i nya skolan. Skoltiden har kantads av nya orosanmälningar till socialtjänsten. Bland annat smygfotograferade de min son i omklädningsrummet på gymnastiken för att söka efter nya blåmärken och när han bad att få lite längre tid på sig att äta, då han är van att tugga ordentligt och äta i lugn och ro, blev vi anmälda till socialtjänsten för att han inte fick mat hemma. Jag har en god relation till socialtjänsten, de har varit bra mot oss men ändå har det varit oerhört stressfyllt och traumatiskt! Nu har vi lämnat Sverige, vi orkar inte längre…
Många gånger har jag undrat varför, varför just vi?? Vad är det de gör mot oss och vad har vi gjort för fel? Jag har tidigare varit granne med Malin Widerlöv och hon förklarar att det troligtvis beror på att vi bryter normer lite… Min man är konstnär, musiker och utmanar ibland våra vanliga klädkoder t ex men inte särskilt mycket. Det är inte så att han går till skolan i rosa balettklänning men visst händer det att han varit klädd i kostym, trots att han inte arbetar på kontor. Han tränar karate med barnen. Det vet jag har ägnats ett stort intresse från skolans sida, och är något som regelbundet dyker upp i orosanmälningarna. Det är jag som står för det schemalagda förvärvsarbetet hemma men vi trivs med att ha det så! Vi har tidigare haft gård med många djur och min man har haft sin studio hemma för att kunna tillbringa mer tid med barnen. Vi är inte extrema på något vis. Barnen är särbegåvade men mest är de som alla andra ungar är mest… inga problem med något och inte sjukare än andra barn men när man har hög intelligens är det inte ovanligt att man kan vara lite mer sensibel än andra, kanske ta in och förstå mer och då är det också lätt att man känner sig kränkt och sårad och missförstådd.
Även om jag inte är ledsen över att vi fått flytta, blir jag arg när jag tänker på orsaken! Tänk om vi inte haft så pass bra kommunikation med dem på socialtjänsten? Och tänk om vi inte haft råd och möjlighet att flytta? Det har varit en chock för oss att förstå hur lätt det är att hamna i socialtjänstens klor, att det inte räcker att vara engagerad förälder, laga näringsrik kost, vara nykter och närvarande förälder.
//Ingela

Läs hela inlägget »
Etiketter: berättelser

När min son föddes fick hans pappa någon slags kris, han bara försvann. Jag var förtvivlad. Det första felet jag gjorde var att då söka hjälp hos familjerätten som jag då inte visste var samma sak som socialtjänsten. Jag hade blivit varnad från flera professionella att hålla mig borta från socialtjänsten. De är "inte att lita på", sa de. Det jag inte visste var att de underdrev. De är inte bara att "inte lita på", de krossar och förgör människor!
I stället för att få stöd och hjälp med att få med pappan på tåget omhändertog de min son. Han var då 6 månader gammal. Ett år gammal kom han tillbaka. Kammarrätten menade att det inte fanns några omsorgsbrister och att omhändertaganden inte får grunda sig på hypoteser och antaganden såsom det gjorde i vårt fall. 1 år senare gick de emot domen och omhändertog min son igen, på samma grunder som första gången och det går inte att få tillbaka honom. Jag har gjort allt och mycket mer.
Soc satte honom först i sex olika jourhem och sedan blev det permanent familj, där han har allt utom bra. Jag vet att han tittar på barnförbjudna skräckfilmer men familjehemsmamman påstår att de äldre syskonen sitter bredvid så då ska han ”klara” det. Det är barnförbjudna tv-spel med våld, känslokyla och dålig kost och min son går bakåt i sin utveckling. Från att ha varit tidig och framåt i sin utveckling i två-årsåldern är han nu en sjuåring som har språkförsening och dålig motorik och andra problem som tyder på att han mår mycket dåligt psykiskt. BVC larmar och säger att han måste få mycket stöd för sin utveckling och sina problem och två stora psykologutredningar visar att hans svåra symptom inte har uppstått hos mig, utan i familjehemmet. Jag anser att han utsätts för så allvarliga brister att det kan räknas som vanvård och försummelse men trots att jag är hans vårdnadshavare kan jag ingenting göra. Ingenting. Ingen människa kan förstå vilken tortyr detta är. Jag lever under en extrem stress och jag kan inte ens sörja förlusten av min älskade son för han lever ju, han behöver hjälp, han behöver få komma hem!
Vid ett tillfälle blev vi samplacerade på ett HVB-hem för att jag skulle ”observeras”. Miljön på HVB-hemmet var mycket stökig och kaotisk och det var oerhört traumatiskt för min son att vistas där – i en för oss bägge väldigt otrygg miljö och han längtade efter sin vanliga miljö. Han hade inte varit hos mig på tre år då. När jag bad om hjälp på HVB-hemmet svarade de; Nej, vi ska bara observera er, vi gör inget för er.
Jag klarade inte av att se honom lida så utan avbröt själv vistelsen, för sonens skull, men detta vänder man nu emot mig.
Det är helt sjukt att om man som förälder kan sätta sitt barns behov framför sina egna, ska man straffas men den lilla flickan ”lilla hjärtat” som hade föräldrar som inte ens bad om hjälp och det gick så illa att flickan dog, de fick hem sin dotter utan att någon gjorde tillsyn eller ens följde upp att hon inte kom till BVC.
Jag, som själv sökt hjälp, som har insikt och värnar min sons behov, som har arbete, bostad och som inte dricker eller tar droger eller är sjuk vägrar de ge en ärlig chans att erbjuda mitt barn en stabil och trygg uppväxt. Min son och jag är skadade för livet men jag fortsätter kämpa för jag vet att ingen annan kämpar för hans rättigheter och behov. Jag måste orka, för mitt barns skull.
Det är helt godtyckligt, vilka barn man omhändertar och vilka barn man inte ser. Det finns inte kompetens och rätt system för att med precision avgöra vilka barn som lever i fara och vilka barn som har trygga hem! En statlig haverikommission måste till för att få ordning på alla de saker som brister i hela processen!
Malin K

Läs hela inlägget »
Etiketter: berättelser

Tänk om ni visste att en liten pojke på fyra år, som aldrig sett sina föräldrar bråka, höja rösten eller vara stökiga, blivit hämtad, bortförd till en främmande familj, och ingen kan förklara varför men påstår att pappa utgör en risk för barnet och eftersom mamman inte skiljt sig från honom är även hon en risk, anser man. Så trots att pappan inte befunnit sig i bostaden sedan förra året får barnet inte vara hemma, eftersom mamman inte tidigare ”skyddat pojken från pappan”. Men från vad?

 Aldrig höga röster, aldrig bråk och definitivt aldrig några droger, poliser eller någon som bär hem kassar från systembolaget.
Tänk om ni visste att en pojke på fyra år med språkstörning, nu fått avbryta sin språkträning på habiliteringen, blivit uppsliten från sin älskade förskola och förlorat sin trygghet och det nära samarbetet som fanns runt hans språkträning, för att bo hos en familj där alla pratar persiska.
Tänk om ni visste att en liten fyraårig pojke som för första gången på tre veckor får besök från sin mamma och de promenerar i den nya staden där pojken nu bor med den persisktalande familjen och han pekar på en taxistation och säger; ”där jobbar pappa”! Mamman skrattar åt det tokiga infallet hos pojken och säger nej, det gör han ju inte, men pojken envisas och sakta sjunker det in att det är ju den främmande mannen där pojken nu bott i tre veckor som arbetar som taxichaufför… Han kallar dem ”mamma och pappa”.
Pojkens juridiska ombud är upprörd och föreslår i både Förvaltningsrätten och Kammarrätten att LVU omedelbart ska upphöra men så blir det inte. De motiverar det hela med att det finns en långvarig kontakt med socialtjänsten men kontakten har tidigare bestått av ekonomiskt bistånd för många år sedan och sen en vårdnadstvist gällande äldre syskon. Att pappan, som hela saken handlar om endast druckit folköl och alltid varit en sekundär-förälder och alltid varit glad och kärleksfull när han kommit på besök, är tydligen helt ointressant. Den unga socialsekreteraren har ringat in pappan som ”missbrukare” eftersom han sökt hjälp med att få byta miljö med anledning av ett hjärtfel och krav på att han slutar dricka öl, och därmed har handläggaren dragit slutsatsen att om pappan är missbrukare, så utsätts ju barnet för missbruk och då kan man, enligt hennes logik säga att barnet växer upp i en ”skrämmande och oförutsägbar missbruksmiljö”. När man frågar henne hur hon tänker kring att alla ”missbruksrekvisit” saknas, såsom missade frukostar, stök och välta glas, glömda tandläkartider, gäster och fester, hög musik och klagande grannar och larmsamtal, svarar hon att ”allt står i utredningen”. När man säger att det inte finns en enda beskrivning av något som skulle kunna uppröra ett barn i utredningen och ingen annan visat minsta oro, varken anhöriga, grannar eller BVC eller förskola, svarar hon bara att deras bedömning står fast.
Så kommer det en dag då den persisktalande familjen inte längre vill ha kvar pojken. Det är nu över 6 månader sedan pappan ens varit i samma stad och mamman talar knappt med honom i telefon längre, så hon vädjar om att pojken ska få komma hem igen! Men nej, en helt ny familj, inte heller de har svenska som modersmål, men talar mycket bra svenska och har inga andra barn så kan prata svenska hemma med pojken som ju behöver mycket språkträning och som nu inte längre får gå på förskola eller få språkträning hemma, så det känns ändå lite bättre. Han slipper nu kalla de nya familjehemsföräldrarna för ”mamma och pappa” och det blir även närmare hem till mamma och syskonen som fortfarande bor kvar hemma.
När får han komma hem? Ingen vet. Ingen kan svara på vad som oroat dem och på vad de förväntar sig att mamman ska förändra, förbättra och uppnå… Mamman har under våren gått i en kommunal stödgrupp för ”medberoende” och hon har bra samtal och samarbete med socialtjänsten. Hade man följt lagen eller åtminstone haft sunt förnuft, skulle detta aldrig kunna hända. Pojken är fortfarande kvar i familjehem.
Om man gjorde en utredning, hade man kunnat se över hur det är möjligt att socialtjänstens handläggare kan påstå saker som de senare inte alls behöver styrka eller belägga. Man hade kunnat ta in fler kompetenser att avgöra barnets bästa än endast ene enda person som helt saknar utbildning eller kompetens rörande barn, som själv saknar barn och som aldrig arbetat med barn.
Man hade kunnat se över hur meningslös det juridiska skådespelet är i de här ärendena, där socialtjänsten inte behöver motivera hur deras tanke om intervention skulle gynna detta barnet – t ex hur barnets språkutveckling (som är en av de sakerna som står med i vårdplanen) skulle gynnas av att han flyttas från sina syskon och mamma (som förövrigt är i princip helnykterist, fullt frisk och arbetsför med ordnade förhållande och stabilt nätverk med familj och vänner), får sluta på sin förskola, avbryta sin logopedkontakt på habiliteringen och bo i en familj med flera vuxna och barn som talar persiska med varandra och dålig svenska med honom.
Ja, det behövs en statlig haverikommission om socialtjänstens omhändertagande av barn!

Läs hela inlägget »