Av de föräldrar som jag mött det här året sen jag startade mitt projekt att formulera ett krav på en statlig haverikommission för att utreda den totalt havererade svenska barnavården, är det inte mer än två familjer som har förstått varför barnet/barnen blivit omhändertagna. Båda de familjerna som har förstått varför barnen har blivit bortförda från sina familjer har blivit falskt anklagade för händelser som de kan bevisa inte har hänt, och socialtjänsten har inte ens försökt att motbevisa deras bevis i den processen. Och trots att vi kunnat bevisa att omhändertagandena är grundade på falska och ogrundade anklagelser har inte barnen fått flytta tillbaka hem.
Jag har försökt på olika vis att få fram information om grunderna för omhändertagandet av barnen, ibland har jag gått in som ombud och deltagit på möten med både chefer och andra inblandade i ärendena och ibland har jag endast noggrant gått igenom all dokumentation. Jag har inte kunnat hjälpa föräldrarna att förklara varför socialtjänsten har tagit deras barn från hemmet, från sin trygga punkt för att från en dag till en annan, tvingas försöka ensamma hantera och anpassa sig till fullständigt främmande människor i en helt ny miljö, oftast många mil hemifrån. Barn som kanske aldrig ens sovit en enda natt borta från sina föräldrar. Sådant kan skapa trauman.
Trots att det är en grundläggande rättighet som förälder att förstå och en självpåtagen skyldighet att försöka förklara för sitt barn varför det inte längre får sova i sin egen säng, varför barnet inte kan gå kvar i sin klass, varför barnet ensamt måste bo många mil hemifrån och inte längre kunna leka med sin bästis, inte längre träffa kusinerna och älskade mor- och farföräldrar och endast får ha ett minimun av kontakt med sin mamma och pappa, har vi misslyckats att få fram information om varför detta har drabbat barnen.
Jag trodde inte att det skulle bli lätt men jag trodde att det skulle vara enklare att arbeta med dessa föräldrar som inte hade missbruksproblem eller var kriminella, inte hade grava psykiska problem eller andra problem som är helt oförenliga med ett bra föräldraskap men jag hade helt fel. Att möta alla dessa friska, helt välfungerande och fullständigt normala barnfamiljer med fin bostad, ett arbete, bra sociala nätverk och efterlängtade, älskade och trygga barn få sina liv helt sönderslagna av den svenska myndighet som är satt att skydda våra barn - inte skada dem - det har varit det känslomässigt tuffaste uppdraget jag någonsin haft. I nästan ett år har jag varit oerhört frustrerad över att vi inte får den informationen som vi har rätt att få - varför socialtjänsten har bedömt miljön som skadlig för barnet! Jag kunde inte förstå vad som är fel, varför får vi inte svar på denna enkla fråga? Är de rädda att föräldrarna ska kunna försvara sig i rätten eller hur kan de vägra förklara?! De senaste veckorna har en obehaglig insikt börjat gry inuti mig... Det är nog tyvärr inte så att de helt olagligt och fulltsändigt oacceptabelt medvetet döljer svaret för oss, jag börjar istället inse att socialtjänsten själva inte vet. De kan inte redogöra varför vissa familjer tvingas genomgå den mest extrema formen av myndighetsutövning - att separera små barn från sina föräldrar. De fullständigt idiotiska påståenden, antydningar och antaganden som finns i utredningarna kan aldrig följas upp med någon saklig observation. Och de sakliga observationerna som finns beskriva kan aldrig följas upp med en slutsats eller analys av hur detta skulle kunna försämra föräldraförmågan. Det är unga människor som ofta själva inte har egna barn som inom några få timmar ska fatta livsavgörande beslut för andra, de ska samla information, de ska observera, tolka och processa det de ser och dra slutsatser av det de ser. De kopplar dessa observationer till en äldre kollega som aldrig träffar familjerna och jag tror att de ofta beskriver sådant de slipper utveckla för sina kollegor. Det skulle ju avslöja att de inte vet, att de inte förstår och inte kan axla ett sådant här stort och svårt uppdrag med endast några timmars faktiskt möte med dessa människor.

 ...den ensamkommande flickan som fick barn med en man som senare misshandlade henne? Hon sökte hjälp av socialtjänsten men de tog ifrån henne barnen i stället för att hjälpa henne. Barnen blev vanvårdade i familjehemmet. Maria slog larm men blev inte trodd. Hon började då dokumentera barnens blåmärken, hon spelade in samtal, polisanmälde och vädjade i desperation att socialtjänsten skulle lyssna henne, titta på de bevis hon hade! Men i stället satte de en riktigt hård umgängesbegränsning. Till slut anmälde skolan familjehemmet och det kom fram att Maria haft rätt hela tiden, barnen vanvårdades på familjehemmet och barnen blev flyttade till nya, men olika familjehem. Socialsekreteraren uttryckte sin besvikelse över att familjehemmet lyckades lura henne och föra henne bakom ljuset i flera år innan missförhållandena kom fram och hon bad nästan Maria om ursäkt. Marias hårda umgängesbegränsning togs dock inte bort. Hon får inte ha telefonkontakt med barnens familjehemsföräldrar. Hon får inte veta vart de bor, utan de träffas utomhus, på allmänna platser, i ur och skur med umgängesstödjare. Jag vädjar till socialtjänsten att de efter alla dessa år ska släppa på dessa begränsningar. Det är sorgligt för barnen och det är fruktansvärt för Maria att bli behandlad som om hon vore en galen person som man måste sätta hårda gränser emot. Hon gråter och ibland är jag orolig för att hon snart inte ska orka mer… Vi har möten, jag skriver brev, vi försöker på olika vis att få till stånd någon form av relation med den här handläggaren men det går väldigt, väldigt sakta…
En dag, hemma hos en väninna, dyker det upp foton på Marias barn i väninnans Facebookflöde. Nytagna. I hemmiljö. Alla är tillsammans, det ser hemtrevligt ut. Vad är det här? Är det familjehemmen som valt att låta syskonen få umgås tillsammans ibland eller vem har tagit dessa bilder? Och vart är barnen någonstans? Maria får en chock när hon förstår vad som hänt… det är barnens pappa, mannen som misshandlade henne så illa framför barnen att socialtjänsten väljer att ta ifrån Maria vårdnaden eftersom inte hon inte sökte hjälp tidigare. Det är hemma hos hans nya flickvän som bilderna är tagna. HAN. FÅR. HA. FRITT. OBEVAKAT. UMGÄNGE. MED. BARNEN.
Maria gråter. Hon är tillintetgjord. Avgrundsdjup förtvivlan. Det är som en mardröm. På ett av fotona står pappan i mitten med armarna runt barnen och de ser rädda ut. Det gör de faktiskt. Det ser inte alls bra ut. Ett foto kan visa något helt annat än verkligheten och jag kan självklart tolka bilden fel men jag har sett många bilder på Marias barn, från trista öde, kalla och blåsiga torg på söndag förmiddag i förorten och de ser alltid glada ut. Det bus och rörelse i bilderna och skratt i blicken på barnen. På de här fotona ser barnen flera år äldre ut. Nästan chockade. De känner inte sin pappa så bra. Han har ingen egen bostad i Sverige och han är dömd för upprepade brott, inte bara våldsbrott mot deras mamma, som de dessutom själva har tvingats bevittna.
Hur ska jag trösta henne? Hur ska vi förklara det här för barnen? Pappa som misshandlar och nästan dödar mamma, han kan man lita på och det är helt okej att åka ensamma i väg på umgänge med övernattning hos honom men mamma ska ni akta er för. Det är max en enda timme, bevakat och utomhus på allmän plats som gäller. Sällan dessutom. Det är samma socialsekreterare som beslutade om akut LVU när Maria sökte hjälp för flera år sedan, samma socialsekretare som då placerade barnen i en familj som utsätter barnen för olika slags övergrepp under ett par år, som nu lämnas ensamma med sin pappa som de inte känner så bra och som är dömd för grov kvinnofridskränkning.
Imorgon ska jag göra en anmälan till IVO med anledning av detta men jag vet att inget händer. Om IVO ens väljer att kika på ärendet, förändras ingenting för Maria och barnen. Ingenting.

En mamma ringer mig, jag har känt henne i många år, ja sen hon var strulig tonåring faktiskt. Jag hör att det inte är bra, alls. Hur är det, frågar jag… Jag ska lämna bort ungarna till soc och sen gå ut i skogen och hänga mig, svarar hon.
Så där kanske man kan säga till nån man känner väl, för att liksom ge den kortfattade sammanfattningen av att nu är det jäkligt rörigt.. Men detta är ingen sån sammanfattning, detta är ett allvarligt och desperat rop på hjälp.
Hon är stark som ringer mig och är hjälpsökande, jag vet själv hur stor risk man tar i det läget. En enda tillbakadragen hand, ett enda avvisande till kan vara just det som en att flippa totalt och faktisk gå ut i skogen för att aldrig mer komma tillbaka.
Vad har hänt, undrar jag och hon berättar att socialtjänsten återigen har försatt henne i situationen att få vräknings-hot. Hyresvärden siktar på Migrationsverkets mer generösa betalningar för de som flyr det fruktansvärda kriget i Ukraina. Han är trött på socialtjänsten som vid upprepade tillfällen gör så här mot honom, bara skiter i att betala ut ekonomiskt bistånd så denna ensamstående tvåbarnsmamma inte kan betala hyran, och han drar sig inte för att dyka upp vid hennes dörr och förklara att det är så här han resonerar. Han tycker bara det är lite jobbigt att behöva vräka två små barn, så han ska ge henne och socialen en sista chans till, säger han. När mamman ringer till socialtjänsten och berättar hur illa det ligger till nu, att hon är desperat att få ut det ekonomiska bistånd som hon har rätt till, hånskrattar handläggaren på andra sidan luren. ”Det finns regler, säger handläggaren, hyresvärden kommer inte alls att vräka dig bara för vi är sena att betala ut till hyran”.
Mamman har legat på sjukhus nyligen, hon har haft fördyrade kostnader pga detta och fick indraget CSN pga sjukskrivningen. DÅ säger socialtjänsten att hon ska söka 25 jobb per vecka och kan inte tacka nej till något, även om hon är ensamstående mamma och inte kan arbeta kvälls- och nattetid som personlig assistent, för då har inte förskolan öppet och söker man inte alla jobb, och om man tackar nej till något som kan ge inkomst, ja, då håller de inne socialbidraget. När hon försökte blir sjukskriven istället, vägrade läkaren sjukskriva henne eftersom inte hade sysselsättning. Han tyckte det var ”dumheter” att skriva sjukintyg för att socialtjänsten ska kunna ställa motkrav hon ändå inte kan leva upp till. Sjukskrivning ska beskriva den nedsatta arbetsförmågan, inte de hinder som gör det omöjligt att leva upp till socialtjänstens orimliga motkrav. Hyresvärden pressar henne hårt och har bett henne vara beredd på obehagliga överraskningar från hans sida… Socialtjänsten hånskrattar åt sådant dumt tal! Klart hyresvärden ska stå ut med att få in hyran lite sent emellanåt, nej, de på soc viker sig inte en tum, för att en sån hyresvärd tror han kan kräva att hyresavtalet följs! Men socialtjänstens egna, fullständigt orimliga krav, ska självklart tas på enormt stort allvar! Sjukvården ska belastas med att sjukskriva människor som står långt ifrån arbetsmarknaden, det är en principsak! Men sjukvården vägrar bistå mammans vädjan om ett sjukintyg, trots att hon är helt nyopererad, jätte nere över att studierna inte gick att fullfölja och helt sönderstressad av vräkningshotet och socialtjänstens orimliga krav.
Samma socialassistent som kräver sjukintyg, annars blir det inget ekonomiskt bistånd eftersom mamman inte söker nattjobben och kvällsjobben, uppmuntrar henne att IVO-anmäla den kollega som hånskrattade mamman rakt i ansiktet när hon var rädd för hyresvärdens vräkningshot. I stället för att ta tag i situationen, kalla till ett teamsmöte och ta en seriös diskussion om mammans svåra situation med press från alla håll. Hon har berättat att hon har självmordstankar och samma socialassistent sa då att om hon inte kan visa upp att hon fått en vårdkontakt på psykiatrin innan den 15:e (när ansökan om ekonomiskt bistånd senast ska vara inlämnad) får hon inga pengar till hyran alls nästa månad… Och på psykiatrin får en kvinna som hon inga tider förrän tidigast efter semestrarna om tre, fyra månader. Men då kommer det vara för sent, för får hon inget ekonomiskt bistånd nästa månad blir hon garanterat vräkt, och blir hon vräkt tar socialtjänsten barnen och tar socialtjänsten barnen kommer hon definitivt ta den där vägen ut i skogen…
Jag blir smärtsamt påmind om varför jag slutade att stötta människor som behövde stöd i kontakten med socialtjänsten för några år sen, trots att jag tycker det är så viktigt och verkligen brinner för de här frågorna som jag sysslat med i så många år. Det var när min egen lille son var liten och jag blev så starkt påverkad av att mammorna så ofta begick självmord. De hade likadana, härliga småbarn hemma som jag hade, och så orkade de inte leva mer. Jag är ganska lugn och rationell, jag har en stark tro och en inre stabilitet som gör att jag ofta klarar av såna där händelser bättre än de flesta men just när min egen pojke var så liten, jag kunde så starkt identifiera mig med dessa mammor och min förtvivlan kändes avgrundsdjup, och känns fortfarande så för vissa av de här kvinnorna jag kom nära.
Nu står jag här igen. Undrar varför jag gav mig in i det här projektet, det är ju så mörkt allting när det kommer till svensk socialtjänst, men nu går det snart mot sitt slut… Den 15 juni ska den vara klar, min skrivelse om ett krav på en haverikommission om den sociala barnavården. Skriv under vetja, om du inte redan har gjort det! Och dela den här sidan på din Facebook eller skriv till mig och berätta om dina egna erfarenheter som gör att just du anser att det krävs en riktig haverikommission av hela socialtjänsten!
 
 

En smärtsam skamfläck i Sveriges historia är att vi under många år tvångssteriliserade människor med lindrig intellektuell funktionsnedsättning.
Den här texten skriver jag mitt i natten, dagen innan har jag haft ett möte på videolänk med en chef i Linköpingskommun och en förälder jag är ombud för, och jag är så uppriven att jag inte kan somna om. Med på mötet var också en socialsekreterare S, en som bägge föräldrarna är uppriktigt rädda för. Men jag återkommer till henne senare.
Jag har skrivit ett 12 sidor långt dokument till socialtjänsten i Linköping i slutet på förra året, men synpunkter på det man utsatt de här föräldrarna för och detta har lett till att man har öppnat en utredning om deras föräldraförmåga. Man har vägrat samtala om de frågor som föräldrarna har och som kommit fram i mitt långa brev till dem, och idag ska mötet handla om på vilket sätt föräldrarna har utvecklats under det gångna året. Deras lille son är ett år gammal och de har sammanlagt träffat honom 2 dygn sedan de flyttade honom till det redan förberedda och lyckligt väntade familjehemmet när han var 6 veckor gammal, och umgängena har skett i en lägenhet med personal som föräldrarna aldrig har förstått är där för att ”stödja dem”, utan de har upplevt sig bevakade och familjehemsmamman har alltid varit med och knappt velat lämna rummet. Umgängena har varit i högst en timme (förutom på pojkens 1-årsdag, då jag hjälpte föräldrarna att förhandla fram ett längre umgänge så då blev det 15 minuter längre, så 1 timme och en kvart). Mamman är förbjuden att skicka mail till familjehemmet och ställa frågor om pojken. Hon får definitivt inte ringa eller på annat sätt kontakta dem. Om hon inte följer det hotar socialtjänsten med LVU. Ja, ni läste rätt, det ÄR en SoL-placering, och föräldrarna får inte ens följa med till BVC eller få information om när han får första tanden eller någonting. En dag i början av vår vänskap, sa mamma E till mig; Jag är så glad över 1177.se, för där kan jag se om K blivit sjuk eller så. Vad menar du, frågade jag, och då berättade E att hennes rätt som vårdnadshavare att läsa i K sjukjournaler var enda kontakten med sonen. Jag ifrågasatte detta starkt och menade att hon hade missuppfattat saken men då visade hon mig mail som jag sen senare själv fått från handläggaren, med tydliga instruktioner och förhållningsregler och med slutklämmen att det är endast om K blir dödssjuk som föräldrarna ska bli kontaktade, inte annars.
När mamma E var liten blev hon familjehemsplacerad och uppväxten blev stökig med flyttar, misshandel och mobbing. Personligen tror jag E har FAS (Fethal Alcoholic Syndrome) och ska i helgen hjälpa E skicka egenremiss med frågeställning om FAS till hennes vårdcentral. Hon har en biologisk pappa som är snäll men som sitter i fängelse och har gjort så större delen av Es liv. E har inte ett socialt skyddsnät som backar upp henne. För några år sedan träffade hon L. L arbetade deltid när de träffades, han var inte frisk men visste inte förrän förra året vad som fattades honom, men nu har han fått en allvarlig diagnos, en progressiv och ärftlig muskelsjukdom. En av de sakerna som är uppenbar när man träffar L är att stämbanden och talet är påverkat, så L talar sluddrigt och med en röst som påminner om en kraftigt berusad människa. Även E har ett lite annorlunda sätt att tala, lite högt tonläge och lite, lite annorlunda sätt att betona saker. Jag är ingen logoped men har träffat många människor genom åren, vänner och vänners barn, med olika funktionsvarianter och känner igen detta. Är man inte van, kanske man tolkar in personliga egenskaper i ett ovanligt sätt att tala, vad vet jag, men av någon anledning har E och L blivit utsatta för regelrätt mobbing och negativ särbehandling från flera olika håll sedan lille K låg i magen. När E var 8 veckor gravid, fick hon svår huvudvärk och sökte sig till akuten på Linköpings lasarett. Hon visste inte om att hon var gravid men man gjorde en test och hon fick beskedet där och då. Samtidigt skickades in en orosanmälan till socialtjänsten. Läkaren på akutmottagningen skickade alltså in en orosanmälan till socialtjänsten att den här kvinnan, gift och 35 år gammal var gravid i v 8. Det står i journalen att E samtyckte till anmälan vilket absolut inte stämmer, då E är väldigt negativ till socialtjänsten pga sin egen erfarenhet under uppväxten. I journalanteckningarna står det; Har funktionshinder och godeman.
Godeman hade E pga att hennes mamma hade stulit pengar av henne och då fått förvaltare, som senare E själv omvandlat till godeman, den lättare formen av stöd. Hon har dock lätt för att själv fixa allt pappersarbete, betala räkningar och styra upp saker så det finns egentligen inget behov av det.
I vilket fall som helst, så kan man ju tänka sig att socialtjänsten skulle ignorera en sådan anmälan från sjukhuset, då det egentligen inte ens är säkert att det blir ett barn av en 8 veckor kort graviditet men icke, det här togs på största allvar i Linköpings kommun! Ja, men då tänker jag mig att socialpsykiatrin kopplas in, stödet ALHVA som finns i Linköping och kanske till och med ”real-care-dockan” och annat som de är duktiga på där! Men nej, i stället förbereder man ett familjehem medan K växer i magen på E och efter BB-vistelsen, som går utmärkt och ingen oro finns från BB, tvångsförflyttas familjen till Elisabethgården när K är några veckor gammal. Där utsätts föräldrarna för mobbing, kränkningar och stress som är smärtsam att läsa om i Elisabethgårdens egna journalanteckningar. En ur personalen, som gör sin praktik där, blir nu handläggare S, och det är henne som vi har med på mötet idag. Det är alltså samma kvinna som kränkte, sänkte och skrämde föräldrarna och som i allra högsta grad bidrog till att K aldrig fick en chans att sova i sin egen säng, i sitt egna rum hemma, som nu ska än en gång ska utreda föräldraförmågan. Det är bara det att nu finns det inte ens något barn att utreda utan föräldrarna förväntas svara på frågor som ”på vilket sätt har du utvecklats som förälder när det gäller hygienen?” På vilket sätt har du utvecklats som förälder när det gäller barnsäkerhet?”. Det finns ingenting i utredningen från Elisabethgården som pekar på omsorgsbrister, så det är svårt att föreställa sig hur man kan svara på en sån fråga, särskilt som man inte får lov att visa sitt hem (socialtjänsten har aldrig gjort ett hembesök) eller får vara med sin son och visa att inga brister finns.
Jag skäms när jag tänker på tvångssteriliseringar men nu, efter det här mötet, vaknar jag kall av insikten att tvångssterilisering är en mildare tortyr än det man utsatt E och L för. Chefen sa till mig idag att Alhva är ett stöd vi sätter in när vi tror att det behövs. Det var aldrig aktuellt i den här familjen.
För er som inte vet, vill jag bara påpeka att om en människa har runt 70 i IQ eller strax under 70 på ett Wisc-test, så är detta på intet vis en störning eller sjukdom. Det är en personlig begåvningsprofil som möjligtvis kan förklara skolproblem och som kan ge en hint om att det kan bli ohanterligt svårt att läsa matte på Chalmers, men det är vi många som ska hålla oss borta från. Däremot finns många studier som visar att låg IQ och föräldraförmåga inte alls har samband. Att barns förmåga att knyta an till föräldrar inte på något vis försämras av att modern har lägre IQ än normalpopulationen. Att barn inte på minsta vis far illa av att föräldrar har låg IQ. Däremot kan det självklart finnas behov av visst stöd från samhället, läxhjälp eller uppmuntran och stödjande människor runt familjen. Att de här föräldrarna E och L, som jag nu betraktar som mina vänner, klarar av att stå raka i allt det här de utsatts och utsätts för, visar mig att detta är starka, genuina och friska människor. Ingen av dem har några neuropsykiatriska diagnoser eller kontakter med sjukvården, förutom då gällande den här allvarliga muskelsjukdomen samt E:s allergier, men det är fullständigt normala, anständiga, snälla och rara människor som sköter sig själva utan stöd från någonstans.
Jag skäms. Jag skäms över att vara svensk och inse att en av de värsta skamfläckarna i Sveriges historia är bättre än dagens socialtjänst i Linköping.

Maria är 40 år och har bott i Sverige i många år. Hon kom hit utan någon familj, utan någon vuxen, som ensamkommande barn från ett krigsdrabbat land.
När hon var 17 år gammal och bodde på familjehem, träffade hon sin första kille. Några år senare fick de ett barn tillsammans men hennes kille var kriminell och fick ett fängelsestraff och blev utvisad. Kvar blev Maria – ensam igen – men hon hade sin lilla dotter och hon älskade att vara mamma, hade ett bra jobb och fin lägenhet och gladdes med tacksamhet över hur bra hon klarat alla svårigheter i livet och hur hon ensam kunnat bygga en trygg och ordnad tillvaro helt ensam.
Efter några år träffade hon dock en svensk man, han verkade kärleksfull och fin och de gifte sig och fick fler barn. Ganska tidigt i äktenskapet förstod Maria att maken hade problem med alkohol och han kunde bli arg och svartsjuk när han drack. Hon hoppades att det skulle bli bättre och visst ställde hon ultimatum, satte gränser och med jämna mellanrum höll han sig borta från henne och barnen bara för att senare komma tillbaka ångerfull och nykter. Maria kämpade på, arbetade, skötte barnen och ekonomin och höll sina problem för sig själv, dolde sina blåmärken som tycktes komma allt oftare och det sista började maken även missbruka tabletter och blev allt farligare, våldet allt grövre och Maria förstod att det var en farlig miljö – inte bara för henne själv utan även för barnen.
Hon slår larm och hon och barnen placeras i ett litet rum på ett jourhem. Där är det kaotiskt. Det är barn som skriker, kvinnor som gråter och bråkar och de har inte ens ett eget litet kök, ingenstans att dra sig undan. Ett av hennes barn är hyperaktivt och han mår riktigt dåligt och barnen saknar sin förskola och skola och Maria måste arbeta. Hon ber att få åka hem, hon är helt övertygad om att mannen gjort som vanligt – stuckit i väg, och skillnaden nu är hon inte kommer ta honom tillbaka mer. Hon är trygg i sitt beslut och efter att hon meddelat socialtjänsten att de ska hem så packar hon ihop deras saker. Medan hon packar kommer det in fyra poliser. Maria blir helt chockad och har svårt att prata om händelsen även om det är flera år sedan. De tar hennes barn, de skriker och gråter och försöker klamra sig fast i mamma, men polisen för bort dem och kvar blir Maria, ensam på jourhemmet. Hon åker hem och får först inte reda på vart barnen befinner sig. De startar en utredning och söker efter bevis för att hon inte klarar av sina barn. Vid ett tillfälle blir hon hämtad av polis och förhörd i 8 timmar, anklagad för att hon skulle ha misshandlat ett av sina barn med en sladd. Det har aldrig kommit in någon orosanmälan till socialtjänsten från förskolan eller BVC, ingen har någonsin visat oror för barnen och Maria har aldrig upplevt barnen som en belastning eller behövt hjälp. Förutom den då ödesdigra gången hon bad om hjälp att sätta sig och barnen i säkerhet för att maken misshandlade henne så illa. Polisen lägger ner anmälan och Maria börjar träffa sina barn i familjehemmet. Maria upplever att barnen går ner i vikt, att de mår dåligt och hon upptäcker att barnen har blåmärken – många och på underliga ställen, som de aldrig haft tidigare. Hon förmedlar sin oro till socialtjänsten och socialtjänsten svarar med att helt ta bort umgänget. Hon får endast se barnen fyra ggr per år, korta umgängen med övervakning.
En dag får hon ett brev från polisen. Barnen har flyttats till olika adresser och det enda hon vet är att de har misshandlats både fysiskt och psykiskt på familjehemmet och att de nu tagits där ifrån. De har nekats att äta sig mätta, familjehemsmamman har rakat bort håret på den yngsta dottern för att straffa henne och för att håret var ”fult” och pojken har förutom att ta emot slag, blivit kastad i väggen och fått strypgrepp taget från pappan i familjen. Barnen har tvingats kalla familjehemmets föräldrar för ”mamma och pappa” och endast fått lov att kalla sin mamma för ”Maria”. Barnen mår mycket dåligt och en polisutredning startas och bägge familjehemsföräldrarna är misstänkta för brott och socialtjänsten ber Maria om ursäkt, eftersom hon haft rätt hela tiden men inte blivit trodd, men barnen får inte tätare umgängen ändå. Barnen splittras och placeras på olika platser, så nu är alla i Marias hela familj helt ensamma, på vitt skilda adresser och får bara ses någon enstaka timme utomhus och det finns inget datum inplanerat för nästa umgänge. Det finns heller inga planer från socialtjänstens sida att erkänna att de gjort fel. Trots att mannen som misshandlade Maria inte kontaktat henne på över fyra år, utan helt gått vidare i sitt liv, trots att mamman har kvar sin och barnens bostad och sitt jobb, sköter sitt liv fläckfritt och aldrig blivit dömd för något, aldrig missbrukat eller på minsta sätt haft brister i sitt föräldraskap.
Jag tror att den här historien är alldeles för stark för att ”ta in”. Ingen vill inte kännas vid att sådant här försiggår i Sverige, eftersom det med kraft skulle blotta den totala brist på precision som socialtjänsten opererar med. Vem som helst kan få sin familj helt sönderslagen. Vilket barn som helst kan bli berövad sitt trygga hem till förmån för främlingar som misshandlar dem i åratal. Nej, det är en verklighet ingen vill ta del av men det är slut med tystnaden nu! Barn dör, barn skadas och föräldrars liv slås i spillror men även om vi inte kan stoppa dessa brott mot svenska barnfamiljer, ska inget barn bli glömt och ingen förälder vara ensam i tystnad!

... om man inte är så insatt i den här frågan, att flera av kommentarerna på den här sidan är obalanserade. Att det är överdrivet och galet att skriva att ”soc är kidnappare som måste stoppas” och liknande kommentarer men man ska ha full respekt och förståelse för dessa föräldrars upplevelse. Oavsett vilken historia som ligger bakom att människor upplever socialtjänsten så här illa, är det är stort och allvarligt misslyckande att man som myndighet inte lyckas förmedla sitt uppdrag bättre och tydligare än så här. Det duger inte att gömma sig bakom att man har ett myndighetsansvar att se till ”barnens bästa” för det ansvaret tar den absoluta majoriteten av de föräldrar som skriver så här också.

De allra, allra flesta föräldrar tar sitt ansvar och drivs av ”barnets bästa” men när man ska tolkas genom ett filter av en ung flickas ögon, en nyexaminerad socionom, som kanske aldrig varit ute i arbetslivet, som inte har egna barn och som inte är utbildad för att göra såna här tolkningar utan endast kan förlita sig på de erfarenheter de råkar stött på i sitt privata liv när det kommer till barn och föräldraskap, kan ni själva lista ut att det kanske råkar ”bli rätt” ibland men också väldigt ofta blir fel. Det är helt enkelt inte de barnen som verkligen hade behövt ett tryggt familjehem som blir placerade, utan i stället de barn vars föräldrar som just den socialtjänstens handläggare inte råkar förstå sig på.
Beakta även att de endast har fyra månader på sig att fatta oerhört allvarliga och livsavgörande beslut kring dessa barn och att undersökningar visar att en barnhandläggare på socialtjänsten endast talar med barn 4 minuter av sin totala arbetsdag…

IDAG SKULLE JOHN WALTER HA FYLLT 6 ÅR
Idag är det John Walters dag, idag skulle han ha fyllt 6 år och saknaden av honom är så stor att jag inte kan sätta ord på det. Jag tänker på honom varje dag och ibland är det som att han inte är borta utan att han någon gång kommer tillbaka. Jag grät av glädje när han föddes på BB för 6 år sedan och jag gråter allt sedan han inte längre finns med oss, idag mer än någonsin. Jag har ändrat väldigt lite i vårt hem och hans leksaker och mjukisar ligger fortfarande framme, liksom hans poliströja och sprallbyxor han bytte om till efter att han kom hem från förskolan. Som jag tror tydligt framgått på alla bilder och filmer jag lagt upp på honom i flera inlägg under åren han var med oss så behövde John Walter mycket frihet, frihet att få vara ett barn, frihet att utvecklas utifrån sina individuella förutsättningar. Som alla barn älskade John Walter mys och gos, att sjunga och dansa, leka och springa, hoppa i soffor och på studsmattor, titta på barnprogram på TV och lärplattan.
John Walter skulle inte bara ha fyllt 6 år utan också 7 år, 8 år, 9 år osv om det inte vore för att frihetshatande och auktoritära rättsövergreppare inom det offentliga (främst vissa befattningshavare inom Socialtjänsten och Socialnämnden Falu kommun) satte klorna i honom och till slut såg till att han inte fick någon framtid alls. Era brott liksom er mörkläggning efteråt skall sent glömmas. Det var något jag lovade John Walter vid begravningen och som jag svor till Gud att hålla.
Uppdatering om rättsläget: Som det dessvärre ser ut nu kommer inte åklagaren utreda vare sig cheferna på Platea eller några befattningshavare på Socialtjänsten Falu kommun för grovt vållande till annans död respektive grovt tjänstefel och inte heller för brott av normalgraden, vilket jag från start påtalade för honom att göra då jag visste vad de gjort. Det kommer att bli en lång och dessvärre kostsam strid mot dessa. Jag vet att John Walter skulle bli er mycket tacksam om ni stödde honom och mig i detta:
________________________
Stöd till minnet av John Walter och rättsprocessen mot de ansvariga för hans död:
Swish: 072-230 13 72
Bank (SEB): 5501-025 76 88

Jag är trött på hur samhället sviker barn och vuxna.  
Jag är trött på att bli trampad på.  
Jag är trött på att bli trängd in i ett hörn, varför lyssnar dom inte!  
Jag är trött på er tystnad, på ert svek.  
Jag är positiv i grunden men nu har dom väckt djävulen till liv.  
Jag är lika inför lagen, precis som alla andra.  
Jag är trött på hur alla – journalister, myndigheter, familj och vänner passivt låter allt detta ske.  
Jag är arg, gäckad, sviken, rent av förbannad.  
Jag är ledsen att allt blev som det blev men jag är en fighter! 
Jag är trött på hur samhället kränker barns rättigheter till en trygg uppväxt och föräldrarnas rättigheter att kunna bo, ha familj och ett liv.  
Jag kommer att kämpa för de svaga, för de tysta och för de som samhället vill knäcka. 
Jag kommer att slåss för ett tryggare och säkrare rättssamhälle i Sverige. 
Jag vill se lagar och regler ändras till det bättre. 
Jag vill se att de omsätts i praktiken så att inga fler blir drabbade.  
Jag vill se att rättsväsendet får de rätta verktygen för att de ska följas.  
Jag kommer att finna styrkan i det maktmissbruk jag har blivit utsatt för.  
Jag är en fighter!  
Sofia Larsson

för den rätta vägen och värna barnets bästa... Då kan det blir så här;
En mamma ringer upp mig och efter att vi har pratat en lång stund har hon berättat en gripande historia om sitt förlorade föräldraskap till två vackra döttrar. Hennes berättelse är en redogörelse med absurda inslag, skrämmande händelser och smärtsamma erfarenheter av socialtjänsten men även med skolan, barnpsykiatrin och andra… Hon beskriver åren efter skilsmässan från barnens pappa, om utfrysning, utanförskap och vanmakt.
Efter att ha lyssnat till hennes berättelse, frågar hon mig; Tycker du att jag ska försöka få upprättelse, driva en rättsprocess och kanske få skadestånd för allt lidande, alla lögner och allt som blivit förstört?
Nej, det tycker jag verkligen inte! svarar jag.
Inte i Sverige. I vårt land är det i princip omöjligt att ställas till svars för allvarliga fel och brister man utsätter andra för i sin yrkesutövning och hur ska hon orka driva något sådant? Hon behöver få ett slut på alla övergrepp, både rättsliga och psykiska. Hon måste acceptera att det som blivit förstört är borta och de förlorade åren med flickornas uppväxt aldrig går att återfå. Jag säger:
Du har ju hela framtiden kvar! Du måste börja orka se framåt!
Men för den här kvinnan, är den mikroskopiskt lilla chansen att få en juridisk upprättelse, det enda hoppet! Det är vad som håller henne uppe och processen dit är enda chansen för henne att bearbeta sina upplevelser.
En stund tidigare har jag frågat henne om hon tror att hon skulle bli bjuden på sin äldsta dotters bröllop, om dottern skulle gifta sig. Nej, det tror hon inte… vi pratar lite om hur det känns. Och om hur hon skulle vilja vara en närvarande mormor, ifall hon fick barnbarn. Ja, framtiden finns ju kvar, som ett oskrivet blad. Det finns en längtan och enligt mig, så finns det hopp!

Men hur tar man sig dit. Från där hon är nu? Falskt anklagad i 7 år som en mamma med Münchhausen by proxy och sedan när den anklagelser avfärdades i domstol ersattes diagnosen med nya anklagelser att hon var någon slags rättshaverist. Hon berättar om förnedrade situationer när hon stått på barnens avslutningar och både fått stängda dörrar mot sig av rektorn och fått stå ensam med studentplakat medan andra fått fira dottern på studentfest. Hon har blivit slagen av barnens pappa och polis har eskorterat bort henne från tomten när hon bara velat försäkra sig om att hennes dotter verkligen var hemma, eftersom de letat och sökt efter henne i flera timmar i samband med ett umgänge. Hon berättar om advokater som kostat mycket pengar men som hon upplever svikit henne, inte infriat löften, vägrat lämna ut hennes egen akt och som övergivit henne när hon haft det som motigast. Om oro redan från det avvikande ultraljudet när dottern låg i magen och svårigheter under första åren som påmint henne om hennes egna och som hon senare fick diagnostiserade, om dotterns dyslexi och mobbing och utanförskap och ensamhet.

Jag tänker att det inte borde ha varit så svårt att stötta henne i att hantera det som kändes ohanterligt när hon var mitt upp i det. Det borde gått att skapa umgängesstöd på ett sätt så det passade både mamma och barn. Det borde gått att erbjuda samtalsstöd och följt upp mammans oro i samråd med skolan, även om pappan gjorde allt för att hålla henne utanför. Mammans läkare skickade ett läkarintyg till kommunen som förklarade att hon hade behov av stöd i kommunikationen, att hon som vuxen uppfyller kriterierna för en neuropsykiatrisk diagnos som ofta medför behov av tydlig kommunikation, särskilt i pressade situationer som denna. Kommunen ignorerade detta. I stället armkrok med en mobbare. Varför går man ärenden åt en man som misshandlar och trycker ner, hatar och svartmålar? Var det verkligen så mycket enklare att gå den här resursstarka pappans ärende så till grad att det inte fanns utrymme för lite medmänskligt bemötande och stöd?

När jag ska skriva den här texten funderar vad jag tycker är värst – att mamman blev helt avskuren från sina älskade döttrars uppväxt eller om själva mobbingen från personal och myndigheter som blev en förlängning av pappans psykiska misshandel var ännu värre?

Under alla år fanns socialtjänsten med. Barnen utreds i BBIC och det fanns även episoder med BUP och andra aktörer men varken juridiken eller vården, skolan eller socialtjänsten kunde hjälpa till på ett sätt så att barnen hade haft tillgång till bägge sina föräldrar. Idag är de unga vuxna och mamman är i min ålder men jag hoppas och tror att det försiktigt kan gå att bygga en ny relation mellan döttrarna och mamman. Den kommer säkert aldrig bli som mamman drömde om när hon väntade och fick sina döttrar men jag hoppas att det går att stötta henne i att se framåt och att försiktigt sträcka ut en hand. Sedan är det såklart inte säkert att döttrarna är redo eller villiga att ta den. Vi vet inte vad det ”kostar” dem att ha kontakt med sin mamma, hur arg deras pappa blir och vi vet inte vad de fått höra om henne eller känner som fått växa upp utan henne men det är viktigt att de åtminstone får reda på att deras mamma vill, att hon älskar dem, bryr sig och aldrig någonsin gav upp!

Även om en socialarbetare tror sig veta att barnets bästa inte är gott nog hos föräldrarna kräver Socialkraft att socialtjänstens handläggare tar verkligheten på största allvar! Det FINNS inte den tryggheten i vården som barnet behöver på den vårdenheten som socialtjänstens handläggare har bestämt att barnet ska vara på. De söker lösning där ingen lösning finns!
 
Visst är det vanligt att barn kommer levande ut från ett HVB-hem men det betyder inte att det barnets bästa att vara där. Bara för att inte alla barn dör, som den 16-åriga dottern och John Walter, 5 år som jag tidigare skrivit om här, så är det som hände dem och andra barn som avlider under vården, en viktig larmsignal om hur olämplig miljö som socialtjänsten dömer placerade barn till.
 
Barn i Sverige ska inte behöva vistas på institutioner – om det är alla rörande överens – ändå är det socialtjänsten – som samtidigt säger sig värna om barnens bästa – som tvingar dem dit.
 
Tre timanställda, varav samtliga saknade utbildning och ingen av dem hade känt vår dotter länge, arbetade den kvällen då hon kvävdes till döds. Socialsekreteraren som beslutade att vår dotter skulle vara där och som hindrade oss föräldrar att bevaka hennes intresse och rättssäkerhet genom att själv ta över vårdnaden genom LVU, har heller ingen som helst utbildning inom området. Visserligen är hon socionom men i den utbildningen får man överhuvudtaget ingen kompetens alls inom området psykisk ohälsa eller ännu mindre klinisk erfarenhet som krävs för att göra så här viktiga bedömningar. Vår dotter var svårt sjuk och hade gjort ett flertal allvarliga suicidförsök och man var helt medveten om att hon var så vårdkrävande att det krävdes vak dygnet runt, varje minut. Ändå fanns ingen enda person med utbildning eller ens någon med fast tjänst på plats, utan man lät vår dotter utsättas för extrema risker genom att lämna timanställd, ny och oerfaren personal ensam med henne kvällen hon dog.
Hon hade ingen chans, vår älskade dotter<3<3<3
 
Jag har träffat andra barn från samma HVB-hem som har överlevt men som fått svåra psykiska skador av vistelsen där. Ingen gör något. Ingen säger något. Pratade med en anställd på ett HVB-hem som mådde dåligt över att ingen enda ville prata med personalen efter att ett barn begått självmord där på hans pass. Ingen som arbetade den kvällen fick redogöra för händelseförloppet. Ingen chef, ingen polis, ingen socialarbetare frågade dem någonsin något enda litet ens. Var det inte någon stor grej? Ingen fruktansvärt allvarlig händelse som man skulle ta lärdom av så att det till varje pris skulle förhindras hända igen? Dock erbjöd de personalen kris-samtal. Något som inte föräldrar får.
 
Socialtjänsten fortsätter att med tvång hålla föräldrarna borta från sina barn, och därmed finns ingen insyn och ingen vuxen som kan bevaka barnets intressen. Inte förrän det är försent.. om ens då. Den här flickans föräldrar får nu inte ens tillbaka sin dotters saker. Det har snart gått tre månader sedan hon dog men ännu fortsätter de ljuga och de påstår att de värnar flickans integritet. Det är ett hån. Dottern var ett barn med svår psykisk ohälsa. Hon ville ha och behövde hjälp. Istället tvingades hon vara inlåst med människor som inte kunde hjälpa henne och hennes rop på hjälp kostade henne livet. Nu vill de glömma alltihop, inte behöva berätta om flickans sista tid i livet, inte visa hennes dagböcker och de gör det genom att påstå att de visar henne respekt! Hur kan de göra anspråk på att de värnas denna flickas respekt, när de så lättvindigt lät henne kvävas, ensam på en toalett? Var det respekten för henne som gjorde att de inte gav henne professionellt stöd när hon så tydligt ett barn bara kan, visade att det var det hon behövde?
 
De hävdar med en skrämmande självgodhet att de inte gjort något fel. Och detta påstående är ju horribelt och kan ju bara tolkas som att de själva anser att inget behöver förbättras, utan detta måste man räkna med. Några barn som avlider då och då är det rätta? Hur är det då ställt med respekten?