Familjehemmet har en egen handläggare. Barnet har också en, som de visserligen inte träffar ofta och som inte har någon utbildning för att tala med barn och som själv kanske aldrig har arbetat med barn eller ens har egna barn, men de har åtminstone en handläggare. De biologiska föräldrarna har ingen. Får heller ingen även om man ber om det. Ingenstans i Sverige kan du få det. Så ser det verkligen inte ut i andra länder!
Lagen säger att syfte och mål med placeringen av ett barn, är att det ska kunna återförenas med sina föräldrar. Två saker; Varför förs det ingen statistik på hur många gånger detta händer? Hade inte det varit en bra måttstock på hur väl man lyckades med lagstiftningens intention, lyckades med sitt uppdrag? Det finns ju statistik på hur ofta en placering avbryts i förväg, oplanerat. till exempel när familjehemmet säger upp barnet, barnet avlider eller flyttas till HVB-hem men inte hur många som faktiskt återförenas med sina biologiska föräldrar, Det andra; om man som förälder inte ens får en egen kontakt hos socialtjänsten, än mindre någon hjälp med det som nu någon handläggare uppfattat som problematiskt, hur ska man då kunna övertyga socialtjänsten att man har löst problemet och nu är redo att fullt ut åter axla sitt föräldraskap?
Dessutom erbjuder inte kommunerna längre någon vård i ordets rätta bemärkelse så de föräldrar som inte spontant "självläker" mitt i livets värsta trauma, och lyckas övertyga den helt frånvarande socialtjänsten om att så skett, har ingen möjlighet att skydda sitt barn från de extrema överrisker som ett omhändertagande innebär.
 

De barn som blir placerade på familjehem lider ofta stor skada. Inte bara av den traumatiska separationen utan för att de helt enkelt inte får stöd i skolan eller med sitt skolarbete, de får sämre kost, sämre tandvård och andra, för alla andra svenska barn, självklar vård och omsorg. Det finns forskning som visar även detta. Statistiskt sätt går det sämre för barn för blir placerade i familjehem än för de syskonen som stannar kvar i det av socialtjänsten utdömda föräldrahemmet. Socialnämnden är en så dålig vårdnadshavare att de aldrig själva hade fått behålla något barn om de blivit granskade av samma flickor som utreder de biologiska föräldrarna.
Barn som blir omhändertagna löper extrem överrisk att hamna på institution, på HVB-hem och SiS-anstalter och dessa miljöer är så farliga och olämpliga för barn att det borde vara olagligt att bedriva sådana hem. Många av barnen medicineras med neuroleptika, trots att det inte finns medicinska skäl såsom misstänkt psykossjukdom men det är sederande och Sverige utmärker sig rejält när det gäller övermedicinering av dessa läkemedel. Den unges föräldrar eller den unge själv har inget att säga till om, inte ens om barnet är omhändertaget pga. eget beteende och föräldrarna har bedömts som ansvarsfulla, starka och kärleksfulla. Det är endast socialsekreteraren som bestämmer och det sker på initiativ av det privata vårdhemmet och dess konsultläkare. Jag vet fall där barn blivit omhändertagna enligt LVU för att föräldrarna valt bort att ge ADHD-medicin på helger och lov efter att läkaren sagt att det är föräldrarna och barnet som själva bestämmer om barnet ska fortsätta med medicinen och i vilken omfattning men om skolan vill att eleven ska ta läkemedlet, kan socialtjänsten få igenom ett LVU i förvaltningsdomstolen med samma prejudikat som gäller de föräldrar som kan neka barn livsnödvändig vård pga. religiösa skäl. En person som är lite insatt i ämnet, t ex orkar läsa några trycksaker från Attention eller slå på Google inser att det är absurt att göra en jämförelse mellan livsnödvändig medicinsk vård och ett preparat som Concerta, men detta tycks inte bekomma vare sig socialtjänsten eller rättsväsendet. Just det barnen hade för övrigt svår allergi och astma och blev placerad i ett familjehem som drev gård med djur av alla slag och där samtliga fem ungdomar som var placerade samtidigt tvingades arbeta med djuren. Och trots att pojken inte på minsta sätt klarade skolan bättre (skälet till socialtjänstens inblandning var att pojken hade svåra skolproblem).
Jag var själv med på flera skolmöten där läkaren förgäves försökte förklara för skolan att oavsett om de nu hade saker att anmärka på gällande föräldrarna, fanns det en svår och genomgripande problematik hos barnet som de var tvungna att förhålla sig till och erbjuda anpassningar men han fick aldrig något extra stöd i skolan. Föräldrarna hade anmält till Skolinspektionen och skolan anmälde till socialtjänsten och i den lilla byn där alla på ett eller annat vis var släkt och ingifta, blev han omhändertagen av de skäl jag beskrev. Han har flera äldre syskon som det gått bra för i skolan och i övrigt.
Efter att man flyttat den pojken till ett familjehem som bedrev ett mindre jordbruk med djur och där alla sex placerade barn var en del av arbetet, fick han inte bättre skolresultat. Däremot blev hans astma och allergier mycket sämre eftersom han inte tålde djur.
Det finns det ingen som senare kan säga att vi borde prova en annan insats, det har gjorts en felbedömning om man kan prova att barnet får gå i en annan skola men bo hemma igen, till exempel. Men något sådant finns inte. Varken second opinion eller att socialtjänsten har mål att uppfylla och om dessa inte uppfylls så kan någon annan göra en second opinion. Man har inte rätt att byta socialförvaltning. Man har oftast ingen möjlighet att ens byta socialsekreterare även om det står så i lagen. Än mindre rätt att byta juridiskt ombud. Än mindre att få stöd som förälder efter att ditt barn väl blivit placerat.

I stora drag är de allvarligaste och mest osannolika felen följande:
Att de som ska tolka, analysera och beskriva familjerna helt saknar utbildning för att kunna förstå det de ser. Det är ingen hemlighet vad man lär sig på socionomprogrammet, så det här är väldigt enkelt att snabbt kolla upp för den som vill veta mer om det.
Att ingen annan, vare sig barnläkare, lärare, förälder, anhörig, psykolog eller någon kan ha en second opinion. Socialtjänstens, ofta väldigt unga och för ändamålet helt outbildade handläggare har hundraprocentigt tolkningsföreträde och kan aldrig ifrågasättas. Detta är absolut sant och går också att kolla upp enkelt.
Att socialtjänsten/socialnämnden aldrig behöver beskriva de risker som deras insatser ger, utan endast behöver beskriva de risker som barnet rent hypotetiskt kan få om de växer upp i ett hem där en förälder dricker mycket alkohol. Så här ser det inte ut i andra länder och Sverige är helt unika med lekmannanämnder, dvs det är även människor som helt saknar utbildning i ämnet som dömer.
Så: Om t ex en socionom på 26 år som själv saknar egna barn och erfarenheter och kunskap om skillnader mellan ”riskbruk” och ”missbruk”, som inte alls känner familjen, inte har varit hemma hos dem eller fått någon orosanmälan från något håll angående barnets situation i hemmet, ändå har fått kännedom att en umgängesförälder har alkoholproblem, så räcker det att hon refererar till forskning om barn som växer upp i ”missbruksmiljöer” i sin utredning i rätten. Hon behöver alltså inte beskriva just det aktuella barnets unika villkor. Hon behöver heller aldrig förklara på vilket sätt det skulle kunna gynna barnet eller om det finns risker för barnet att lämna sitt trygga hem och placeras hos främmande människor, i en främmande stad, som talar ett främmande språk och förlora syskon, förskola, mormor och morfar och pågående vårdinsatser för försenad språkutveckling och sin helt klanderfria mamma, som inte ens av socialtjänsten bedömts ha några som helst karaktärsdefekter. Socionomen behöver aldrig med ett enda exempel beskriva någon händelse som skulle kunnat vara obehaglig eller stressfylld för barnet, utan hon refererar endast till forskning, i generella termer såsom ”barn som växer upp i skrämmande och oförutsägbara miljöer riskerar att… ” Ja, jo.. det är ju säkert sant att det finns forskning som visar att barn skadas av skrämmande och oförutsägbara miljöer men det är ju inte samma sak som att just en viss individ har utsatts för något skrämmande och oförutsägbart bara för att den ena föräldern har en överkonsumtion av folköl, som det handlade om i det här fallet.
Om den här tjejen som arbetar med fallet i exemplet ovan, har gjort en tolkning och en logisk tankeloop som är helt galen, så är det ändå den som gäller. Juridiken står handfallen. Skolan, BVC, föräldrar, släktingar, barnens juridiska ombud, föräldrarnas juridiska ombud... nej, ingen har något att säga till om. Eller om en socionom gör bedömningen att en förälder behöver vila. Det finns ingen läkare, ingen allas i hela Sverige, som kan sätta sig emot en socialsekreterares bedömning av situationen. Eller om en socionom gör bedömningen att en förälder inte har någon ”utvecklingspotential”, då anses man inte behöva erbjuda något som helst stöd och än mindre försöka återförena barnet med sin mamma, trots att ingen annan någonsin gjort en orosanmälan eller tänkt i de banorna.
Idag ser de flesta utredningar väldigt lika ut, eftersom de till största delen innehåller allmän text från rapporter och forskning och inte så mycket om själva familjen Utredningar med väldigt lite personligt innehåll öppnar för en större felmarginal.

Det finns inget individanpassat stöd i Sverige längre. Socialtjänsten erbjuder inte stöd och hjälp till familjer. De utövar myndighetsutövning men de har varken tid eller några som helst resurser eller ens utbildning för att kunna ge stöd till barnfamiljer.
Det de själva kallar som ”stöd” och ”långvariga insatser” är de utredningar som de beställer från privata vårdbolag. Dessa kan kallas ”familjebehandlare” och de pratar med föräldrarna (oftast är det en ensamstående mamma) och träffar barnen, något som socialsekreterare och handläggare sällan har tid att göra. Men ingen förälder har någonsin ansökt om en ”utredning” för att få ordning på sina problem. Det är i princip alltid konkret, praktiskt och faktiskt stöd som familjen behöver och detta finns inte längre att erbjuda. Det är längesedan kommunen slutade att hålla med egna ”hemsystrar”, ”föräldrastödjare” och allt vad de har kallats – dessa kloka, erfarna kvinnorna som kunde komma hem till unga eller utmattade mammor och se till att bryta onda cirklar mot goda, backa upp så mamman fick kraft att mobilisera för de nödvändiga förändringar som behövdes och rent konkret kunde hjälpa till att städa eller laga mat efter en operation eller vad det nu kunde vara som gjort att familjen behövde stöd.

Alltså man kan, rent hypotetiskt, som förvaltningsrätt neka socialnämnden att bereda vård enligt LVU, dvs med tvång, mot barnets och föräldrarnas vilja men alternativet då är ju att familjen och barnet då inte får något som helst stöd. I många fall skulle det vara helt i sin ordning men eftersom socialtjänstens tolkningar av situationen och deras – och endast deras – verklighetsbeskrivning är det enda som rätten kan förhålla sig till, så är det ju inte så enkelt att gå på vårdnadshavarens linje. Man är orolig att det ska finnas ett uns sanning i socialtjänstens utredning och att det faktiskt kan vara ett barn som behöver stöd utifrån, och avslår man LVU riskerar barnet att bli helt utan stöd och skydd. Det vore ju såklart mycket bättre om det fanns någon form av ”mellantvång” och om även rätten kunde gå in och föreslå/kräva en viss nivå av insats. T ex att förälder och barn ska ”samplaceras” för vidare utredning eller att barnet ska placeras fast hos den anhörige som vårdnadshavaren har föreslagit. I så fall hade fler barn fått stöd och skydd men med mindre ”vårdskador”. Idag finns inte den möjligheten. Ingen, absolut ingen i hela världen tillåts sätta sig över dessa unga flickornas idéer om lösning.
Hur ska rätten våga chansa? Hela upplägget bygger på att socialtjänsten har följt lagen och gjort allt i sin makt att hitta frivilliga stödinsatser och någonstans måste de väl ändå tro att det som står i utredningarna kan innehålla en del sanning. Om det i verkligheten vore så väl att socialtjänsten kunde erbjuda frivillig vård och individanpassat stöd, tror jag att delar av den juridiska processen kunde fungerat så som intentionen med lagen var tänkt men detta är så långt från verkligheten att det är nästan omöjligt att prata öppet om det, eftersom man inte ens blir trodd!

I Sverige finns ingen som kan ifrågasätta socialtjänstens bedömningar om vad som är barnets bästa.
Korrekt talat så är det ju Socialnämnden, inte socialtjänsten, som har 100 procentig makt över innehållet i den vård som man både ger frivilligt och påtvingat, beroende på om vården sker enligt SoL eller med tvång enligt LVU. Men eftersom socialnämnden består av för ändamålet outbildade fritidspolitiker och aldrig ens träffar barnen, så är det ju de handläggare som träffar barnet som gör bedömningarna och lägger fram för nämnden vad som ska ske. Det är otroligt sällan som nämnden kan ha en annan åsikt än den som socialtjänsten föreslår. Och det är ju ganska självklart för hur skulle de kunna resonera annorlunda när de inte ens träffar barnen? Likadant i domstolarna senare. De dömer i princip alltid efter hur nämnden beslutat och detta är ju inte heller särskilt underligt. Det är ju inte som i brottmål att det finns en försvarare till barnet och föräldrarna och en åklagare som ska lägga fram bevis. Det är ju såklart bra att inte saken i domstol avgörs på det viset som i brottsmål eftersom då skulle väldigt resursstarka föräldrar kunna missbruka systemet och använda stjärnadvokater och kunna tortera och kuva sina barn helt utan att samhället hade chans att ingripa.
Men som det fungerar idag, innebär det att socialtjänstens handläggare - som ofta är unga, kanske aldrig har arbetat med barn, inte har egna barn och begränsade livserfarenheter i allmänhet ska på några få stunder tolka och analysera en familj och ensamma ansvara för oerhört livsavgörande beslut.
Detta är inte rätt mot varken dessa handläggare, barnen eller deras föräldrar. Lagen – som faktiskt är tydlig och bra – fungerar absolut inte som det är tänkt!
 

Socialtjänsten är som en livsfarlig mörk sekt där allt är tvärtemot det friska, vanliga, sunda, normala. ALLT är tvärtemot: Lögner är sanningar, friska människor är sjuka, sjuka är friska, behövande är icke-behövande, icke-behövande är behövande, lagar bryts och rättsövergrepp utförs, erfarenhet och evidens är utbytt mot okunskap och oansvar, empati är utbytt mot maktmissbruk, normalitet mot icke-normalitet, objektivitet och saklighet mot subjektivitet och godtycklighet, individuellt stöd och hjälp mot psykisk och fysisk tortyr, vård- genomförande- och uppföljningsplaner är  utbytta mot gissningsleken, maktlösheten och konstanta inkastningar i akuta stressreaktioner, kriser och trauman.
 
Varför låter vi politikerna fortsätta detta välfärdsexperiment som skördar tusentals barns hälsa och framtid varje år? Sverige är det enda land i världen som fungerar på det här djävulska sättet mot barn.
 
Regeringens SOU:utredning från 2015 skriker att det är akut läge och systemet med barnen ingen bryr sig om måste göras om ifrån grunden.
 
Så skriv på haverikommissionen som vi lämnar till politikerna när vi åker till riksdagen och står kvar tills de sågat av LVU:s fotknölar grundligt, precis som det står i regeringens egen utredning att de skulle ha gjort, för väldigt många långa år sedan.