.... över de barn och föräldrar som ber mig om hjälp, jag har skrivit om det innan, och jag har tänkt att jag är för vek för att ta del av dessa livsöden, deras möten med socialtjänsten. Eller så är min gråt ett tecken på att jag fortfarande är frisk. Att jag ser. Att jag känner. Medlidande. Kärlek.
Det är inte bara när barnen dör eller far illa, blir misshandlade, ensamma och deprimerade som jag lider utan även om barnen har turen att hamna hos fina, kloka, mogna familjehemsföräldrar så är själva lagbrotten och socialtjänstens kränkningar av de biologiska föräldrarna och av barnens rätt till sina ursprungsfamiljer så svåra att ta del av att jag gråter ändå.
Jag ska skriva klart min haverikommission och förhoppningsvis hittar jag ett förlag som vill ge ut min bok. Kanske kan jag starta en pod, kanske kan jag bli anställd i ett projekt någonstans eller använda det jag har lärt mig på något annat vis men att ensam strida mot en socialtjänst som bara blir sjukare, mer ondskefull, förtryckande och farlig för barn för varje år, det klarar jag inte länge till.

”Bara trygga människor vågar lita på andra, och bara i ömsesidig tillit kan vi utveckla en miljö för omdöme.” Så skriver Jonna Bornemark, filosof och kritiker som föreläser om människovårdande yrken.

Det saknas tillit och omdöme inom socialtjänsten. Dessutom saknar socialarbetare all form av gemenskap med sina klienter och utan gemenskap har man heller ingen auktoritet, ingen möjlighet att möta den andre eller vägleda. Kvar blir bara makten. Maktmissbruket. Hatet. Det är naturligtvis oerhört stark anklagelse att påstå att socialarbetare hatar sina klienter men det finns inget annat sätt att förklara det på. Allt annat vore att linda in, att vara oärlig och försöka släta över och hitta på anständiga förklaringar på det som barnfamiljer utsätts för av socialtjänsten i Linköping och Mariestad och Lund för att nämna några…