Ny mobil logo mars 2019

2021 > 10

Jag är trött på hur samhället sviker barn och vuxna.  
Jag är trött på att bli trampad på.  
Jag är trött på att bli trängd in i ett hörn, varför lyssnar dom inte!  
Jag är trött på er tystnad, på ert svek.  
Jag är positiv i grunden men nu har dom väckt djävulen till liv.  
Jag är lika inför lagen, precis som alla andra.  
Jag är trött på hur alla – journalister, myndigheter, familj och vänner passivt låter allt detta ske.  
Jag är arg, gäckad, sviken, rent av förbannad.  
Jag är ledsen att allt blev som det blev men jag är en fighter! 
Jag är trött på hur samhället kränker barns rättigheter till en trygg uppväxt och föräldrarnas rättigheter att kunna bo, ha familj och ett liv.  
Jag kommer att kämpa för de svaga, för de tysta och för de som samhället vill knäcka. 
Jag kommer att slåss för ett tryggare och säkrare rättssamhälle i Sverige. 
Jag vill se lagar och regler ändras till det bättre. 
Jag vill se att de omsätts i praktiken så att inga fler blir drabbade.  
Jag vill se att rättsväsendet får de rätta verktygen för att de ska följas.  
Jag kommer att finna styrkan i det maktmissbruk jag har blivit utsatt för.  
Jag är en fighter!  
Sofia Larsson

Läs hela inlägget »

... din mamma var så oerhört stressad när du skulle födas... det var en jobbig tid då känslorna åkte berg- och dalbana och hon slets mellan sitt psykologiska beroende till sina adoptivföräldrar, kämpade mot deras psykiska misshandel som pågått i många år, ja hon hade själv fått LVU som barn och fått skydd från dem under uppvuxen, men samtidigt fanns ett både känslomässigt och annat beroende kvar. Det var inte lätt att frigöra sig från deras makt över henne, deras makt över din storasyster och den ekonomiska och materiella trygghet de gav – när det passade deras egna syften. Ja, sån press kände din mamma precis då när du låg i magen och strax skulle komma till världen. Och din pappa, som i sina försök att skydda din mamma från deras övergrepp, hade blivit helt ”avhyst” från familjen, han orkade inte längre vara ett stöd för din mamma. Inte just där och just då. Hon var ensam, din mamma, kände sig oerhört liten, sårbar och övergiven... på förlossningen höll ni på att dö bägge två. Som genom ett mirakel och ett ur akut och våldsamt kejsarsnitt klarade ni er bägge… men utan trygghet och med all stress och påverkan, så kändes det som världen skulle rämna för din mamma… din pappa kom tillbaka och försökte stötta och lappa ihop allt som raserats, men det var lite för sent. Din mamma behövde som en paus, bara få stanna upp, vila trygg och ladda om… Hon sökte att bli inlagd på psykiatrin. Hon fick medicin och blev snart bättre. Adoptivföräldrarna blev ursinniga och kopplade in socialtjänsten. Det var helt enkelt inte ett alternativ för dem, att acceptera att deras nya barnbarn skulle vara med sin pappa. Aldrig att de skulle acceptera att han, en man som inte bara genomskådade dem, utan dessutom stod upp för din mamma, sa ifrån och tog henne i försvar. Nej, aldrig! Du rycktes ifrån honom... din mamma hade ensam vårdnad då hon blivit pressad att skriva under ett papper som adoptivmamman kommit upp med redan på BB, när du endast var något dygn gammal. Tyvärr blev det så att din pappa inte kunde skydda er bägge… socialtjänsten tog dig från din pappas armar när du endast var några veckor gammal och trots att han ganska snart efter det fick vårdnaden, och trots att din mamma blev helt återställd efter att hon fått vila och kom tillbaka hem och trots att de samarbetar på alla sätt som går, är artiga och förståndiga på mötena med socialtjänsten (ja, jag lyssnar på mötena som dina föräldrar spelar in) och du inte är placerad enligt LVU, på tvång, utan både din mamma och pappa egentligen ska ha massor av delaktighet i ditt liv, får du inte komma hem. Du har flyttat flera gånger, du har blivit förgiftad och på andra sätt utsatt för risker i dina familjehem, lille fine, vackre plutt… Och trots att bägge dina föräldrar och dina äldre syskon längtar efter dig hela, hela tiden, så får du inte komma hem. Varför kanske du undrar… sådana där saker undrade jag ofta förr om åren. Nu har jag lärt mig, och du kommer strax förstå, att det enkla svaret på den frågan är för att du är svensk. Det är endast i Sverige det går till så här. Jag är en av de få som verkligen försöker få stopp på dessa övergrepp från socialtjänsten och socialnämnderna och hela rättsväsendet runt omkring er - ni av svenska myndigheter krossade familjer. Jag försöker – dock ofta förgäves – få journalister att skriva om er och er fruktansvärda situation. Jag försöker, så gott jag kan, sprida kunskap till vanliga människor, till grannar, arbetskamrater och folk jag träffar på i kyrkan eller på andra ställen. Jag försöker, med inga resurser alls, att trösta föräldrar, stötta dem så gott jag kan och jag försöker hjälpa mina elever på socialhögskolan att skaffa sig breda perspektiv och kunskap om och längtan efter att inifrån lösa de, ofta helt unika, systemfel vi har inom svensk barnavård. Tyvärr är vi inte tillräckligt många, inte än, så det går för långsamt och det händer för lite. Jag är så ledsen, lille fine, vackre plutt, och rädd, att jag inte ska hinna bidra med en förändring så du får komma hem i tid. Jag önskar av hela mitt hjärta att du hade fått ta dina första steg hemma hos mamma och pappa, inte hos vilt främmande människor… du ska nämligen flytta igen. Du ska få din fjärde familj och du är inte ens ett år fyllda. Vi vet inte ännu vilka eller i vilken stad men de brukar alltid någon intresserad familj ganska snabbt, till er som är så små, så snart får vi väl besked. Och en annan sak, du kommer nog tyvärr ännu längre från dina föräldrar för nu har socialtjänsten ansökt hos politikerna om LVU, tvångsvård. De vill nämligen helt förstöra dina möjligheter att få växa upp med dina föräldrar och dina syskon. Du är så liten, min lille vän... de kommer vilja göra en vårdnadsöverflyttning när du fyller tre år, eftersom de kommer att säga att du bott borta så länge och den enda förändring som lyfts på agendan i vårt land, är att fler barn ska få sina band till sin familj kapade för alltid. Dina föräldrar vill inget hellre än att visa socialtjänsten att de är fullt friska, skötsamma och stabila människor – som de ju är! Din pappa vill ta tjänstledigt från jobbet för att kunna bli samplacerad med dig och din mamma, så att socialtjänsten kan få se att ni kan vara som vilken liten fin, trygg familj som helst! Men det vill inte socialtjänsten. De vill inte titta på de testerna som visar att dina föräldrar är helt utan missbruk. De vill inte låta er vara tillsammans ens på ett utredningshem, så att de kunnat visa att de kan ta hand om dig precis lika bra som de gör med dina äldre syskon. De låter dig inte ens vara ensam med dina föräldrar och de vägrar ge besked om varför… Ingen av alla oss som betalar skatt och som egentligen vill lita på socialtjänsten i Sverige, tycker att de gör rätt och faktum är att de bryter lagen, genom det de säger och gör. Problemet är att ingen tror oss…och inget rättssystem sätter stopp för det, trots att jag själv kan höra alla samtal på inspelningarna, och trots att journalister och alla de som inte tror på oss skulle kunna lyssna själva, men ingen tycks vilja veta. Det är bara i Sverige myndigheter kan ägna sig åt illegal barnhandel med hjälp av skattemedel utan att någon tror på det – trots att det finns bevis!
Suck.. jag är så ledsen lille, fine plutt… för din skull och för dina fina, kloka och kämpande föräldrars skull, att jag inte kunnat hjälpa dig hem… ibland vet jag inte hur jag ska orka ens. Då tänker jag, att jag nog inte är rustad för det här uppdraget, att jag borde ägna mig åt något annat… något som inte gör så ont att jag gråter och känner mig helt slut. Men samtidigt tänker jag att kanske är det just det, att jag faktiskt fortfarande gråter, efter alla dessa år, efter alla dessa barn, alla dessa föräldrar, och efter alla förluster av de mödrar som dött eftersom de inte kunnat leva vidare efter att de förlorat sina barn, och efter alla dessa år av möten, av lögner och svek från socialtjänsten och svek från advokater och domstolar och det faktum att jag fortfarande gråter, som gör att jag faktiskt är på rätt plats?
Ja, jag vet inte... vi får se. Men nu hoppas jag av hela mitt hjärta att du får läsa det här brevet när du blir stor. Att din mamma och pappa kan lämna det till dig och förklara att det fanns människor som brydde sig om dig, som försökte förhindra din fjärde flytt, som ville att du skulle få ta dina första steg mellan din mammas och pappas famn, inte hos främlingar. Det fanns de som gjorde motstånd, som anmälde och skrev öppet, som demonstrerade och som la all sin tid och kraft för att hjälpa dig, just dig Du lille fine, vackre plutt…
Kram Malin

Läs hela inlägget »