Maria är 40 år och har bott i Sverige i många år. Hon kom hit utan någon familj, utan någon vuxen, som ensamkommande barn från ett krigsdrabbat land.
När hon var 17 år gammal och bodde på familjehem, träffade hon sin första kille. Några år senare fick de ett barn tillsammans men hennes kille var kriminell och fick ett fängelsestraff och blev utvisad. Kvar blev Maria – ensam igen – men hon hade sin lilla dotter och hon älskade att vara mamma, hade ett bra jobb och fin lägenhet och gladdes med tacksamhet över hur bra hon klarat alla svårigheter i livet och hur hon ensam kunnat bygga en trygg och ordnad tillvaro helt ensam.
Efter några år träffade hon dock en svensk man, han verkade kärleksfull och fin och de gifte sig och fick fler barn. Ganska tidigt i äktenskapet förstod Maria att maken hade problem med alkohol och han kunde bli arg och svartsjuk när han drack. Hon hoppades att det skulle bli bättre och visst ställde hon ultimatum, satte gränser och med jämna mellanrum höll han sig borta från henne och barnen bara för att senare komma tillbaka ångerfull och nykter. Maria kämpade på, arbetade, skötte barnen och ekonomin och höll sina problem för sig själv, dolde sina blåmärken som tycktes komma allt oftare och det sista började maken även missbruka tabletter och blev allt farligare, våldet allt grövre och Maria förstod att det var en farlig miljö – inte bara för henne själv utan även för barnen.
Hon slår larm och hon och barnen placeras i ett litet rum på ett jourhem. Där är det kaotiskt. Det är barn som skriker, kvinnor som gråter och bråkar och de har inte ens ett eget litet kök, ingenstans att dra sig undan. Ett av hennes barn är hyperaktivt och han mår riktigt dåligt och barnen saknar sin förskola och skola och Maria måste arbeta. Hon ber att få åka hem, hon är helt övertygad om att mannen gjort som vanligt – stuckit i väg, och skillnaden nu är hon inte kommer ta honom tillbaka mer. Hon är trygg i sitt beslut och efter att hon meddelat socialtjänsten att de ska hem så packar hon ihop deras saker. Medan hon packar kommer det in fyra poliser. Maria blir helt chockad och har svårt att prata om händelsen även om det är flera år sedan. De tar hennes barn, de skriker och gråter och försöker klamra sig fast i mamma, men polisen för bort dem och kvar blir Maria, ensam på jourhemmet. Hon åker hem och får först inte reda på vart barnen befinner sig. De startar en utredning och söker efter bevis för att hon inte klarar av sina barn. Vid ett tillfälle blir hon hämtad av polis och förhörd i 8 timmar, anklagad för att hon skulle ha misshandlat ett av sina barn med en sladd. Det har aldrig kommit in någon orosanmälan till socialtjänsten från förskolan eller BVC, ingen har någonsin visat oror för barnen och Maria har aldrig upplevt barnen som en belastning eller behövt hjälp. Förutom den då ödesdigra gången hon bad om hjälp att sätta sig och barnen i säkerhet för att maken misshandlade henne så illa. Polisen lägger ner anmälan och Maria börjar träffa sina barn i familjehemmet. Maria upplever att barnen går ner i vikt, att de mår dåligt och hon upptäcker att barnen har blåmärken – många och på underliga ställen, som de aldrig haft tidigare. Hon förmedlar sin oro till socialtjänsten och socialtjänsten svarar med att helt ta bort umgänget. Hon får endast se barnen fyra ggr per år, korta umgängen med övervakning.
En dag får hon ett brev från polisen. Barnen har flyttats till olika adresser och det enda hon vet är att de har misshandlats både fysiskt och psykiskt på familjehemmet och att de nu tagits där ifrån. De har nekats att äta sig mätta, familjehemsmamman har rakat bort håret på den yngsta dottern för att straffa henne och för att håret var ”fult” och pojken har förutom att ta emot slag, blivit kastad i väggen och fått strypgrepp taget från pappan i familjen. Barnen har tvingats kalla familjehemmets föräldrar för ”mamma och pappa” och endast fått lov att kalla sin mamma för ”Maria”. Barnen mår mycket dåligt och en polisutredning startas och bägge familjehemsföräldrarna är misstänkta för brott och socialtjänsten ber Maria om ursäkt, eftersom hon haft rätt hela tiden men inte blivit trodd, men barnen får inte tätare umgängen ändå. Barnen splittras och placeras på olika platser, så nu är alla i Marias hela familj helt ensamma, på vitt skilda adresser och får bara ses någon enstaka timme utomhus och det finns inget datum inplanerat för nästa umgänge. Det finns heller inga planer från socialtjänstens sida att erkänna att de gjort fel. Trots att mannen som misshandlade Maria inte kontaktat henne på över fyra år, utan helt gått vidare i sitt liv, trots att mamman har kvar sin och barnens bostad och sitt jobb, sköter sitt liv fläckfritt och aldrig blivit dömd för något, aldrig missbrukat eller på minsta sätt haft brister i sitt föräldraskap.
Jag tror att den här historien är alldeles för stark för att ”ta in”. Ingen vill inte kännas vid att sådant här försiggår i Sverige, eftersom det med kraft skulle blotta den totala brist på precision som socialtjänsten opererar med. Vem som helst kan få sin familj helt sönderslagen. Vilket barn som helst kan bli berövad sitt trygga hem till förmån för främlingar som misshandlar dem i åratal. Nej, det är en verklighet ingen vill ta del av men det är slut med tystnaden nu! Barn dör, barn skadas och föräldrars liv slås i spillror men även om vi inte kan stoppa dessa brott mot svenska barnfamiljer, ska inget barn bli glömt och ingen förälder vara ensam i tystnad!

... om man inte är så insatt i den här frågan, att flera av kommentarerna på den här sidan är obalanserade. Att det är överdrivet och galet att skriva att ”soc är kidnappare som måste stoppas” och liknande kommentarer men man ska ha full respekt och förståelse för dessa föräldrars upplevelse. Oavsett vilken historia som ligger bakom att människor upplever socialtjänsten så här illa, är det är stort och allvarligt misslyckande att man som myndighet inte lyckas förmedla sitt uppdrag bättre och tydligare än så här. Det duger inte att gömma sig bakom att man har ett myndighetsansvar att se till ”barnens bästa” för det ansvaret tar den absoluta majoriteten av de föräldrar som skriver så här också.

De allra, allra flesta föräldrar tar sitt ansvar och drivs av ”barnets bästa” men när man ska tolkas genom ett filter av en ung flickas ögon, en nyexaminerad socionom, som kanske aldrig varit ute i arbetslivet, som inte har egna barn och som inte är utbildad för att göra såna här tolkningar utan endast kan förlita sig på de erfarenheter de råkar stött på i sitt privata liv när det kommer till barn och föräldraskap, kan ni själva lista ut att det kanske råkar ”bli rätt” ibland men också väldigt ofta blir fel. Det är helt enkelt inte de barnen som verkligen hade behövt ett tryggt familjehem som blir placerade, utan i stället de barn vars föräldrar som just den socialtjänstens handläggare inte råkar förstå sig på.
Beakta även att de endast har fyra månader på sig att fatta oerhört allvarliga och livsavgörande beslut kring dessa barn och att undersökningar visar att en barnhandläggare på socialtjänsten endast talar med barn 4 minuter av sin totala arbetsdag…