Av de föräldrar som jag mött det här året sen jag startade mitt projekt att formulera ett krav på en statlig haverikommission för att utreda den totalt havererade svenska barnavården, är det inte mer än två familjer som har förstått varför barnet/barnen blivit omhändertagna. Båda de familjerna som har förstått varför barnen har blivit bortförda från sina familjer har blivit falskt anklagade för händelser som de kan bevisa inte har hänt, och socialtjänsten har inte ens försökt att motbevisa deras bevis i den processen. Och trots att vi kunnat bevisa att omhändertagandena är grundade på falska och ogrundade anklagelser har inte barnen fått flytta tillbaka hem.
Jag har försökt på olika vis att få fram information om grunderna för omhändertagandet av barnen, ibland har jag gått in som ombud och deltagit på möten med både chefer och andra inblandade i ärendena och ibland har jag endast noggrant gått igenom all dokumentation. Jag har inte kunnat hjälpa föräldrarna att förklara varför socialtjänsten har tagit deras barn från hemmet, från sin trygga punkt för att från en dag till en annan, tvingas försöka ensamma hantera och anpassa sig till fullständigt främmande människor i en helt ny miljö, oftast många mil hemifrån. Barn som kanske aldrig ens sovit en enda natt borta från sina föräldrar. Sådant kan skapa trauman.
Trots att det är en grundläggande rättighet som förälder att förstå och en självpåtagen skyldighet att försöka förklara för sitt barn varför det inte längre får sova i sin egen säng, varför barnet inte kan gå kvar i sin klass, varför barnet ensamt måste bo många mil hemifrån och inte längre kunna leka med sin bästis, inte längre träffa kusinerna och älskade mor- och farföräldrar och endast får ha ett minimun av kontakt med sin mamma och pappa, har vi misslyckats att få fram information om varför detta har drabbat barnen.
Jag trodde inte att det skulle bli lätt men jag trodde att det skulle vara enklare att arbeta med dessa föräldrar som inte hade missbruksproblem eller var kriminella, inte hade grava psykiska problem eller andra problem som är helt oförenliga med ett bra föräldraskap men jag hade helt fel. Att möta alla dessa friska, helt välfungerande och fullständigt normala barnfamiljer med fin bostad, ett arbete, bra sociala nätverk och efterlängtade, älskade och trygga barn få sina liv helt sönderslagna av den svenska myndighet som är satt att skydda våra barn - inte skada dem - det har varit det känslomässigt tuffaste uppdraget jag någonsin haft. I nästan ett år har jag varit oerhört frustrerad över att vi inte får den informationen som vi har rätt att få - varför socialtjänsten har bedömt miljön som skadlig för barnet! Jag kunde inte förstå vad som är fel, varför får vi inte svar på denna enkla fråga? Är de rädda att föräldrarna ska kunna försvara sig i rätten eller hur kan de vägra förklara?! De senaste veckorna har en obehaglig insikt börjat gry inuti mig... Det är nog tyvärr inte så att de helt olagligt och fulltsändigt oacceptabelt medvetet döljer svaret för oss, jag börjar istället inse att socialtjänsten själva inte vet. De kan inte redogöra varför vissa familjer tvingas genomgå den mest extrema formen av myndighetsutövning - att separera små barn från sina föräldrar. De fullständigt idiotiska påståenden, antydningar och antaganden som finns i utredningarna kan aldrig följas upp med någon saklig observation. Och de sakliga observationerna som finns beskriva kan aldrig följas upp med en slutsats eller analys av hur detta skulle kunna försämra föräldraförmågan. Det är unga människor som ofta själva inte har egna barn som inom några få timmar ska fatta livsavgörande beslut för andra, de ska samla information, de ska observera, tolka och processa det de ser och dra slutsatser av det de ser. De kopplar dessa observationer till en äldre kollega som aldrig träffar familjerna och jag tror att de ofta beskriver sådant de slipper utveckla för sina kollegor. Det skulle ju avslöja att de inte vet, att de inte förstår och inte kan axla ett sådant här stort och svårt uppdrag med endast några timmars faktiskt möte med dessa människor.

 ...den ensamkommande flickan som fick barn med en man som senare misshandlade henne? Hon sökte hjälp av socialtjänsten men de tog ifrån henne barnen i stället för att hjälpa henne. Barnen blev vanvårdade i familjehemmet. Maria slog larm men blev inte trodd. Hon började då dokumentera barnens blåmärken, hon spelade in samtal, polisanmälde och vädjade i desperation att socialtjänsten skulle lyssna henne, titta på de bevis hon hade! Men i stället satte de en riktigt hård umgängesbegränsning. Till slut anmälde skolan familjehemmet och det kom fram att Maria haft rätt hela tiden, barnen vanvårdades på familjehemmet och barnen blev flyttade till nya, men olika familjehem. Socialsekreteraren uttryckte sin besvikelse över att familjehemmet lyckades lura henne och föra henne bakom ljuset i flera år innan missförhållandena kom fram och hon bad nästan Maria om ursäkt. Marias hårda umgängesbegränsning togs dock inte bort. Hon får inte ha telefonkontakt med barnens familjehemsföräldrar. Hon får inte veta vart de bor, utan de träffas utomhus, på allmänna platser, i ur och skur med umgängesstödjare. Jag vädjar till socialtjänsten att de efter alla dessa år ska släppa på dessa begränsningar. Det är sorgligt för barnen och det är fruktansvärt för Maria att bli behandlad som om hon vore en galen person som man måste sätta hårda gränser emot. Hon gråter och ibland är jag orolig för att hon snart inte ska orka mer… Vi har möten, jag skriver brev, vi försöker på olika vis att få till stånd någon form av relation med den här handläggaren men det går väldigt, väldigt sakta…
En dag, hemma hos en väninna, dyker det upp foton på Marias barn i väninnans Facebookflöde. Nytagna. I hemmiljö. Alla är tillsammans, det ser hemtrevligt ut. Vad är det här? Är det familjehemmen som valt att låta syskonen få umgås tillsammans ibland eller vem har tagit dessa bilder? Och vart är barnen någonstans? Maria får en chock när hon förstår vad som hänt… det är barnens pappa, mannen som misshandlade henne så illa framför barnen att socialtjänsten väljer att ta ifrån Maria vårdnaden eftersom inte hon inte sökte hjälp tidigare. Det är hemma hos hans nya flickvän som bilderna är tagna. HAN. FÅR. HA. FRITT. OBEVAKAT. UMGÄNGE. MED. BARNEN.
Maria gråter. Hon är tillintetgjord. Avgrundsdjup förtvivlan. Det är som en mardröm. På ett av fotona står pappan i mitten med armarna runt barnen och de ser rädda ut. Det gör de faktiskt. Det ser inte alls bra ut. Ett foto kan visa något helt annat än verkligheten och jag kan självklart tolka bilden fel men jag har sett många bilder på Marias barn, från trista öde, kalla och blåsiga torg på söndag förmiddag i förorten och de ser alltid glada ut. Det bus och rörelse i bilderna och skratt i blicken på barnen. På de här fotona ser barnen flera år äldre ut. Nästan chockade. De känner inte sin pappa så bra. Han har ingen egen bostad i Sverige och han är dömd för upprepade brott, inte bara våldsbrott mot deras mamma, som de dessutom själva har tvingats bevittna.
Hur ska jag trösta henne? Hur ska vi förklara det här för barnen? Pappa som misshandlar och nästan dödar mamma, han kan man lita på och det är helt okej att åka ensamma i väg på umgänge med övernattning hos honom men mamma ska ni akta er för. Det är max en enda timme, bevakat och utomhus på allmän plats som gäller. Sällan dessutom. Det är samma socialsekreterare som beslutade om akut LVU när Maria sökte hjälp för flera år sedan, samma socialsekretare som då placerade barnen i en familj som utsätter barnen för olika slags övergrepp under ett par år, som nu lämnas ensamma med sin pappa som de inte känner så bra och som är dömd för grov kvinnofridskränkning.
Imorgon ska jag göra en anmälan till IVO med anledning av detta men jag vet att inget händer. Om IVO ens väljer att kika på ärendet, förändras ingenting för Maria och barnen. Ingenting.

En mamma ringer mig, jag har känt henne i många år, ja sen hon var strulig tonåring faktiskt. Jag hör att det inte är bra, alls. Hur är det, frågar jag… Jag ska lämna bort ungarna till soc och sen gå ut i skogen och hänga mig, svarar hon.
Så där kanske man kan säga till nån man känner väl, för att liksom ge den kortfattade sammanfattningen av att nu är det jäkligt rörigt.. Men detta är ingen sån sammanfattning, detta är ett allvarligt och desperat rop på hjälp.
Hon är stark som ringer mig och är hjälpsökande, jag vet själv hur stor risk man tar i det läget. En enda tillbakadragen hand, ett enda avvisande till kan vara just det som en att flippa totalt och faktisk gå ut i skogen för att aldrig mer komma tillbaka.
Vad har hänt, undrar jag och hon berättar att socialtjänsten återigen har försatt henne i situationen att få vräknings-hot. Hyresvärden siktar på Migrationsverkets mer generösa betalningar för de som flyr det fruktansvärda kriget i Ukraina. Han är trött på socialtjänsten som vid upprepade tillfällen gör så här mot honom, bara skiter i att betala ut ekonomiskt bistånd så denna ensamstående tvåbarnsmamma inte kan betala hyran, och han drar sig inte för att dyka upp vid hennes dörr och förklara att det är så här han resonerar. Han tycker bara det är lite jobbigt att behöva vräka två små barn, så han ska ge henne och socialen en sista chans till, säger han. När mamman ringer till socialtjänsten och berättar hur illa det ligger till nu, att hon är desperat att få ut det ekonomiska bistånd som hon har rätt till, hånskrattar handläggaren på andra sidan luren. ”Det finns regler, säger handläggaren, hyresvärden kommer inte alls att vräka dig bara för vi är sena att betala ut till hyran”.
Mamman har legat på sjukhus nyligen, hon har haft fördyrade kostnader pga detta och fick indraget CSN pga sjukskrivningen. DÅ säger socialtjänsten att hon ska söka 25 jobb per vecka och kan inte tacka nej till något, även om hon är ensamstående mamma och inte kan arbeta kvälls- och nattetid som personlig assistent, för då har inte förskolan öppet och söker man inte alla jobb, och om man tackar nej till något som kan ge inkomst, ja, då håller de inne socialbidraget. När hon försökte blir sjukskriven istället, vägrade läkaren sjukskriva henne eftersom inte hade sysselsättning. Han tyckte det var ”dumheter” att skriva sjukintyg för att socialtjänsten ska kunna ställa motkrav hon ändå inte kan leva upp till. Sjukskrivning ska beskriva den nedsatta arbetsförmågan, inte de hinder som gör det omöjligt att leva upp till socialtjänstens orimliga motkrav. Hyresvärden pressar henne hårt och har bett henne vara beredd på obehagliga överraskningar från hans sida… Socialtjänsten hånskrattar åt sådant dumt tal! Klart hyresvärden ska stå ut med att få in hyran lite sent emellanåt, nej, de på soc viker sig inte en tum, för att en sån hyresvärd tror han kan kräva att hyresavtalet följs! Men socialtjänstens egna, fullständigt orimliga krav, ska självklart tas på enormt stort allvar! Sjukvården ska belastas med att sjukskriva människor som står långt ifrån arbetsmarknaden, det är en principsak! Men sjukvården vägrar bistå mammans vädjan om ett sjukintyg, trots att hon är helt nyopererad, jätte nere över att studierna inte gick att fullfölja och helt sönderstressad av vräkningshotet och socialtjänstens orimliga krav.
Samma socialassistent som kräver sjukintyg, annars blir det inget ekonomiskt bistånd eftersom mamman inte söker nattjobben och kvällsjobben, uppmuntrar henne att IVO-anmäla den kollega som hånskrattade mamman rakt i ansiktet när hon var rädd för hyresvärdens vräkningshot. I stället för att ta tag i situationen, kalla till ett teamsmöte och ta en seriös diskussion om mammans svåra situation med press från alla håll. Hon har berättat att hon har självmordstankar och samma socialassistent sa då att om hon inte kan visa upp att hon fått en vårdkontakt på psykiatrin innan den 15:e (när ansökan om ekonomiskt bistånd senast ska vara inlämnad) får hon inga pengar till hyran alls nästa månad… Och på psykiatrin får en kvinna som hon inga tider förrän tidigast efter semestrarna om tre, fyra månader. Men då kommer det vara för sent, för får hon inget ekonomiskt bistånd nästa månad blir hon garanterat vräkt, och blir hon vräkt tar socialtjänsten barnen och tar socialtjänsten barnen kommer hon definitivt ta den där vägen ut i skogen…
Jag blir smärtsamt påmind om varför jag slutade att stötta människor som behövde stöd i kontakten med socialtjänsten för några år sen, trots att jag tycker det är så viktigt och verkligen brinner för de här frågorna som jag sysslat med i så många år. Det var när min egen lille son var liten och jag blev så starkt påverkad av att mammorna så ofta begick självmord. De hade likadana, härliga småbarn hemma som jag hade, och så orkade de inte leva mer. Jag är ganska lugn och rationell, jag har en stark tro och en inre stabilitet som gör att jag ofta klarar av såna där händelser bättre än de flesta men just när min egen pojke var så liten, jag kunde så starkt identifiera mig med dessa mammor och min förtvivlan kändes avgrundsdjup, och känns fortfarande så för vissa av de här kvinnorna jag kom nära.
Nu står jag här igen. Undrar varför jag gav mig in i det här projektet, det är ju så mörkt allting när det kommer till svensk socialtjänst, men nu går det snart mot sitt slut… Den 15 juni ska den vara klar, min skrivelse om ett krav på en haverikommission om den sociala barnavården. Skriv under vetja, om du inte redan har gjort det! Och dela den här sidan på din Facebook eller skriv till mig och berätta om dina egna erfarenheter som gör att just du anser att det krävs en riktig haverikommission av hela socialtjänsten!