Jag läste i DN idag att man beslutat sig att utreda socialtjänsten för att den fungerar så dåligt. Spara de pengarna, det är för sent, för stora brister och för akut för att utredningar och reformationer ska kunna göra nödvändig skillnad. Den sociala barnavården är säkert nödvändig. Det är svårt att föreställa hur vårt svenska samhälle ska kunna skydda unga mot vanvård utan att involvera det offentliga. Det som däremot chockerar mig är hur tolerant (eller blint) hela samhället är gentemot de övergrepp och missförhållanden som råder inom den social barnavården. Allt från enskilda socialsekreterare som saknar både anständig nivå av medmänsklighet och är direkt olämpliga för yrket till en juridisk process som till väsentliga delar fallerar totalt pga systemfel. Det räcker inte med reformation, det är meningslöst att hoppas på förbättringar och utveckling av socionomprogrammen, det är kontraproduktivt med fler socionomer och det är en absurd tanke att höja statusen för socialarbetarna genom att legitimera dem. För att klara av de genomgripande förändringar som krävs för att oskadliggöra det i Sverige absolut största hotet mot demokrati och rättssäkerhet – socialtjänsten – krävs inget mindre än en statlig haverikommission. Inget mindre än en statlig haverikommission kan ge oss de nödvändiga svaren på hur i det kunde gå så här illa, i ett i övrigt hyfsat tryggt och demokratiskt land som Sverige..

Sjukvården anmäler oro för att föräldern hittar på symtom ingen förstår orsaken till, man misstänker MBP, Munchaussen by proxy (en ovanlig och bisarr form av barnmisshandel där den ena eller bägge föräldrarna skadar barnen och sen söker vård för dessa "mystiska symptom". Socialtjänsten öppnar och gör en utredning, denna pågår i fyra månader. Ingen socionom har medicinsk kompetens och de kallar aldrig in någon annan profession för bedömning. I socialnämnden finns bara lekmän, allt från hantverkare och elektriker till politiskt engagerade överklasskvinnor som representerar sitt politiska parti i socialnämnden. De behöver alltså inte ens vara intresserade av socialpolitik eller social barnavård över huvud taget. Trots detta kan socialnämnden själva göra bedömningen att barnet behöver omhändertas och placeras i familjehem. Om föräldern bestrider detta, hamnar ärendet i domstol. Men domstolen kan inte bedöma huruvida socialtjänstens eller läkaren anklagelse är rätt eller rimlig eller om barnet skulle må bra av att separerar från sin familj, utan rätten kan endast ge svar på frågan; Ska vården bedrivas inom ramen för SoL, frivilligt, eller ska vården behöva bedrivas enligt LVU, med tvång? ”Barnets bästa” är inte ett självständigt rekvisit i rätten och det är alltså inte det som behandlas där heller.
Så kan alltså ett svårt sjukt barn med en ovanlig men odiagnostiserad sjukdom förlora, inte bara sin familj, sin trygghet och tillhörighet utan även förlora rätten till nödvändig vård! Och även om barnet placeras hos en aldrig så klok familjehemsförälder som direkt förstår att det verkligen finns sjukdom hos det här barnet och ser samma sak som den biologiska mamman också såg (det är oftast mamman som är den som blir anmäld), så riskerar familjehemmet att bli uppsagt om det kommer nya anmälningar från samma läkare eller om socialtjänsten anser att familjehemmet söker vård för ofta med ett barn som saknar diagnos. Vanligt är att sjuka barn omplaceras ofta eftersom de kan vara svåra att ta hand om. I första hand placeras barn som inte fungerar bra i familjehem på HVB-hem, ett modernare ord för ”barnhem”. På HVB-hem finns anställd personal, dvs inga ”föräldrar”, det är ingen annan än barnen själva som bor där, utan personalen arbetar där, det är en arbetsplats med avbytande personal dygnet runt, inget hem. Semestervikarier och människor som slutar och försvinner för gott ur barnens liv och även de andra barnen man bor med byts ut i en aldrig sinande ström. Barnet är hemlöst egentligen, inte bara "föräldraberövat". Ett HVB-hem kan vara en jättefin, nybyggd villa i ett mysigt villaområde med bara fyra barn eller så kan det vara ett fd sjukhem med långa korridorer och storkök och 17 barn. Funkar man inte där heller – det finns t ex krav på att det inte ska finnas låsta dörrar på ett HVB, utan barnet ständigt rymmer eller slåss för att barnet mår dåligt och har svårt att uttrycka sig, har ångest, kanske fysisk smärta men det är ingen som förstår och kan tolka barnet eftersom ingen känner det tillräckligt bra, då kan barnet istället bli placerad på en SiS-anstalt istället. Där finns fler resurser, det är låst och kanske "säkrare" och det är statligt drivet till skillnad från HVB som ofta är privat eller kommunalt. De som arbetar med barnen på SiS-hem har inte heller någon utbildning, även om dessa institutioner ofta önskar att de kunde rekrytera barnskötare och sådant men det är dåligt betalt, riktigt tuff arbetsmiljö rent psykiskt och ibland även farligt (starka ungdomar som slåss, blixtsnabbt kan någon råka få tag på en kniv eller kasta kokhett vatten på personal eller på andra barn) och dåliga arbetstider. Det är hög personalomsättning. Barnen på SiS eller HVB medicineras ofta med starka läkemedel och detta sker med tvång. Dvs varken föräldrarna eller barnet kan protestera ifall personalen och läkaren knuten till boendet anser att barnet ska medicineras.
Ibland kan även barn som tillhör LSS, en frivillig ”pluss-lag” (den tar alltså inte över andra lagar, utan är bara ett tillägg till de rättigheter man redan har i grunden enligt t ex SoL), kan bli placerade på dessa ställen och omvänt kan kommunen SoL-placera barn på ett LSS-boende.
Liten ordlista:
LVU -  att bli placerad med tvång.
SoL - att bli placerad frivilligt. Föräldrarna har kvar vårdnaden.
HVB - Hem för Vård- och Boende, allt ifrån en hemtrevlig villa till stora vårdkomplex.
SIS - Statens institutionstyrelse. En form av ungdomsfängelse kan man säga, statligt driven.

I Sverige finns barn från 9 år och uppåt placerade på SiS-anstalter runt om i landet men de flesta är ungdomar, tonåringar. Barn med sjukdomar och funktionshinder som är svårplacerade och vårdkrävande placeras alltså tillsamman med ungdomsbrottslingar, traumatiserade barn med självskadeproblem, barn som har mördat, barn som använder tung narkotika och rånar pensionärer, barn som våldfört sig sexuellt på andra, det är ensamkommande barn från krig och andra tragiska öden. Personalen har oftast ingen utbildning, åtminstone inte dem som verkligen arbetar mest med barnen men det finns ju professionella knutna till verksamheten, kuratorer (socionomer) och ibland även psykologer och andra.
Socialtjänsten, den verksamhet i kommunen som bedriver myndighetsutövning och det är avlönade tjänstemän som arbetar där. De tar emot alla orosanmälningar, de utreder barns behov, de föreslår vilka insatser en familj och ett barn ska ha och inte ha och de kan föreslå och ta initiativ till att socialnämndens politiker ska fatta beslut om LVU.
Socialnämnden, den nämnd i kommunen där våra folkvalda fritidspolitiker representanter från de olika partierna. Samtliga av dem som sitter i nämnden bor i samma kommun som den nämnden de sitter i ligger. De bor alltså i samma kommun som barnet som har LVU gör.

SoL är en förkortning på Socialtjänst Lagen och det är en ”ramlag”, den är liksom ramar som kommunerna ska hålla sig inom. De har vissa skyldigheter att erbjuda kommunens invånare visst skydd och viss service. Men det är egentligen bara två saker i SoL som går att överklaga i de fall man inte får beviljat den man sökt, och det är ekonomiskt bistånd (dvs socialbidrag) samt äldrevård. I alla andra fall, t ex om man ansöker om hjälp för att bryta missbruk eller behöver stöd i sitt föräldraskap eller liknande, går inte att överklaga om man är missnöjd.
LVU, Lagen om särskilda bestämmelser om vård av unga, är en tvångslag. Dvs att om en minderårig (under 18 eller i vissa fall 21 år) har beslut enligt LVU, så är det ett juridiskt, tvingande beslut. Det är ett mycket skarp intrång i den enskildes integritet och ska behandlas med stor försiktighet och respekt. LVU kan fattas på två olika grunder, antingen på grund av ”miljöskäl”, dvs barnets vårdnadshavare kan inte tillgodose barnets behov eller på skäl som grundar sig på att den unge har så grava problem själv att vårdnadshavare inte själva kan hantera den unge utan myndigheter måste gripa in. Ett sådant skäl kan vara en ungdom som begår brott eller skadar sig själv, kanske behöver vårdas med tvång pga anorexia eller på ett HVB-hem pga missbruk.
När ett barn är placerat i familjehem kan det vara placerat med vårdnadshavaren samtycke och då kan barnet placeras inom ramen för SoL. Detta kallas i dagligt tal ofta för en ”Solplacering” och är den vanligaste formen av insats. I dessa fall finns inga domstolsbeslut utan socialnämnden beslutar själva om en sån här placering. Föräldrarna till ett barn kan ha drabbats av allvarlig sjukdom och barnet behöver bo hos en släkting under längre tid och kan då vara placerad enligt SoL under den tiden som föräldrarna får vård och rehabiliteras efter en bilolycka t ex. Släktingen får då möjlighet att få viss ekonomisk ersättning för barnet under tiden det bor där och kan smidigt gå in och ta över föräldrarollen, t ex kunna gå med barnet till läkarundersökningar, föräldramöten och liknande. När föräldrarna sedan blir friska och barnet ska hem igen, krävs inga formella domstolsbeslut då heller, utan socialnämnden beslutar självständigt när placeringen ska upphöra och under hela tiden är barnets biologiska föräldrar vårdnadshavare och har rätt att påverka allt som rör barnet. Vart barnet ska gå i skolan eller när det ska flytta hem. Självklart är det den som utses som familjehem som bestämmer över allt i vardagen, den är ju förälderns ställföreträdare, och beslutar om tiderna för läggdags, veckopeng och fritidsaktiviteter. Socialtjänstens handläggare är behjälpliga i stöd och kommunikation mellan barnet, familjehem och de biologiska föräldrarna och kan erbjuda råd och stöd, ibland utbildning och handledning till familjehemmet. Barnet har alltid en helt egen socialsekreterare (det är samma sak som handläggare men kommunerna kallar det olika. Gemensamt är att de alltid är utbildade socionomer), som ska vara lyhörd och lyssna på barnet och ta tillvara barnets åsikter och behov.
I verkligheten är det oftare så att även barnet formellt är Sol-placerat, alltså med samtycke och frivilligt, så är det under hot om LVU och tvång som socialtjänsten styr placering. T ex kan socialtjänsten säga ja till att ta hand om barnet medan föräldrarna vårdas och rehabiliteras efter en olycka t ex, men samtidigt säga nej till att barnet får bo hos den släkting som barnet och föräldrarna önskar. Istället placerar socialtjänsten barnet i ett av dem utrett och godkänt, men för barnet främmande, familjehem. 
Om föräldrarna protesterar och säger att det inte är barnets bästa att bli placerad hos främmande människor, kanske geografiskt avlägset från skolan och kamraterna, så blir det antingen ett LVU eller så går föräldrarna med på socialtjänstens förslag, för att man är rädd för rättegång och LVU. Så föräldrarna samtycker till vård men egentligen inte till innehållet i vården. De hade önskat att vården var utformad på ett annat vis, i det här fallet en släktingplacering på hemmaplan istället för hos en främmande familj i en annan kommun med skolbyte och annat som följd. Min absoluta erfarenhet är att det nästan alltid ser ut på det här viset, att ”frivilligheten” egentligen är påtvingad och att vårdnadshavarna egentligen inte samtycker fullt ut till vården, utan bara delvis.
Det är alltid socialtjänsten, dvs socionomer eller den verksamhet som socialtjänsten anlitar, (privata vårdhem) som gör själva utredningen och bedömningen (det är egentligen olagligt att en kommun lejer bort "myndighetsutövning" till någon privat verksamhet men i praktiken är det vanligt att det sker). Det är tjänstemän som möter föräldrar och barn men rent formellt är det politiker, dvs socialnämnden i kommunen som är de som placerar ett barn. Det är också nämnden vs föräldrarna som möter varandra i rätten i de fall det handlar om LVU-mål. Socialnämnden kan, i teorin, fatta beslut som går tvärtemot vad socialtjänsten föreslår (det hände mig en gång) men detta är så extremt ovanligt att man inte behöver tänka på det. Så egentligen kan man säga att det är social-tjänsten, dvs anställda tjänstemän, som omhändertar barnen men ska man vara juridiskt korrekt är det social-nämnden som tar över vårdnaden om barn som har LVU.
Forskning visar tydligt att socialnämnden är urusla vårdnadshavare och statistiskt sett det går mycket illa för barn som vuxit upp i familjehem. De flesta har ju dock på papperet fortfarande sina föräldrar som vårdnadshavare, så det syns inte så tydligt i statistiken som man kunde önskat. Men kort och gott kan man korrekt påstå att om vårdnadshavare gav omsorg med samma dåliga kvalité som socialnämnden, skulle de mista vårdnaden direkt. Tyvärr kan man inte omhänderta barn från socialnämnden utan vanvården av svenska barn fortsätter, år efter år, trots larmrapport efter larmrapport…
Gällande barnets rätt till umgänge med sina föräldrar och biologiskt nätverk påverkas absolut inte negativt om det är ett LVU snarare än ett SoL, tvärtom i så fall. Socialtjänsten älskar att "hota med" LVU men det ska man inte vara rädd för som förälder. SoL innebär ofta i praktiken att socialtjänsten tvingar barn att separeras från sin familj på tvivelaktiga grunder och utan att det finns någon juridisk insyn. Barnen är helt rättslösa och föräldrarna också.

.... över de barn och föräldrar som ber mig om hjälp, jag har skrivit om det innan, och jag har tänkt att jag är för vek för att ta del av dessa livsöden, deras möten med socialtjänsten. Eller så är min gråt ett tecken på att jag fortfarande är frisk. Att jag ser. Att jag känner. Medlidande. Kärlek.
Det är inte bara när barnen dör eller far illa, blir misshandlade, ensamma och deprimerade som jag lider utan även om barnen har turen att hamna hos fina, kloka, mogna familjehemsföräldrar så är själva lagbrotten och socialtjänstens kränkningar av de biologiska föräldrarna och av barnens rätt till sina ursprungsfamiljer så svåra att ta del av att jag gråter ändå.
Jag ska skriva klart min haverikommission och förhoppningsvis hittar jag ett förlag som vill ge ut min bok. Kanske kan jag starta en pod, kanske kan jag bli anställd i ett projekt någonstans eller använda det jag har lärt mig på något annat vis men att ensam strida mot en socialtjänst som bara blir sjukare, mer ondskefull, förtryckande och farlig för barn för varje år, det klarar jag inte länge till.

”Bara trygga människor vågar lita på andra, och bara i ömsesidig tillit kan vi utveckla en miljö för omdöme.” Så skriver Jonna Bornemark, filosof och kritiker som föreläser om människovårdande yrken.

Det saknas tillit och omdöme inom socialtjänsten. Dessutom saknar socialarbetare all form av gemenskap med sina klienter och utan gemenskap har man heller ingen auktoritet, ingen möjlighet att möta den andre eller vägleda. Kvar blir bara makten. Maktmissbruket. Hatet. Det är naturligtvis oerhört stark anklagelse att påstå att socialarbetare hatar sina klienter men det finns inget annat sätt att förklara det på. Allt annat vore att linda in, att vara oärlig och försöka släta över och hitta på anständiga förklaringar på det som barnfamiljer utsätts för av socialtjänsten i Linköping och Mariestad och Lund för att nämna några…

Familjehemmet har en egen handläggare. Barnet har också en, som de visserligen inte träffar ofta och som inte har någon utbildning för att tala med barn och som själv kanske aldrig har arbetat med barn eller ens har egna barn, men de har åtminstone en handläggare. De biologiska föräldrarna har ingen. Får heller ingen även om man ber om det. Ingenstans i Sverige kan du få det. Så ser det verkligen inte ut i andra länder!
Lagen säger att syfte och mål med placeringen av ett barn, är att det ska kunna återförenas med sina föräldrar. Två saker; Varför förs det ingen statistik på hur många gånger detta händer? Hade inte det varit en bra måttstock på hur väl man lyckades med lagstiftningens intention, lyckades med sitt uppdrag? Det finns ju statistik på hur ofta en placering avbryts i förväg, oplanerat. till exempel när familjehemmet säger upp barnet, barnet avlider eller flyttas till HVB-hem men inte hur många som faktiskt återförenas med sina biologiska föräldrar, Det andra; om man som förälder inte ens får en egen kontakt hos socialtjänsten, än mindre någon hjälp med det som nu någon handläggare uppfattat som problematiskt, hur ska man då kunna övertyga socialtjänsten att man har löst problemet och nu är redo att fullt ut åter axla sitt föräldraskap?
Dessutom erbjuder inte kommunerna längre någon vård i ordets rätta bemärkelse så de föräldrar som inte spontant "självläker" mitt i livets värsta trauma, och lyckas övertyga den helt frånvarande socialtjänsten om att så skett, har ingen möjlighet att skydda sitt barn från de extrema överrisker som ett omhändertagande innebär.
 

De barn som blir placerade på familjehem lider ofta stor skada. Inte bara av den traumatiska separationen utan för att de helt enkelt inte får stöd i skolan eller med sitt skolarbete, de får sämre kost, sämre tandvård och andra, för alla andra svenska barn, självklar vård och omsorg. Det finns forskning som visar även detta. Statistiskt sätt går det sämre för barn för blir placerade i familjehem än för de syskonen som stannar kvar i det av socialtjänsten utdömda föräldrahemmet. Socialnämnden är en så dålig vårdnadshavare att de aldrig själva hade fått behålla något barn om de blivit granskade av samma flickor som utreder de biologiska föräldrarna.
Barn som blir omhändertagna löper extrem överrisk att hamna på institution, på HVB-hem och SiS-anstalter och dessa miljöer är så farliga och olämpliga för barn att det borde vara olagligt att bedriva sådana hem. Många av barnen medicineras med neuroleptika, trots att det inte finns medicinska skäl såsom misstänkt psykossjukdom men det är sederande och Sverige utmärker sig rejält när det gäller övermedicinering av dessa läkemedel. Den unges föräldrar eller den unge själv har inget att säga till om, inte ens om barnet är omhändertaget pga. eget beteende och föräldrarna har bedömts som ansvarsfulla, starka och kärleksfulla. Det är endast socialsekreteraren som bestämmer och det sker på initiativ av det privata vårdhemmet och dess konsultläkare. Jag vet fall där barn blivit omhändertagna enligt LVU för att föräldrarna valt bort att ge ADHD-medicin på helger och lov efter att läkaren sagt att det är föräldrarna och barnet som själva bestämmer om barnet ska fortsätta med medicinen och i vilken omfattning men om skolan vill att eleven ska ta läkemedlet, kan socialtjänsten få igenom ett LVU i förvaltningsdomstolen med samma prejudikat som gäller de föräldrar som kan neka barn livsnödvändig vård pga. religiösa skäl. En person som är lite insatt i ämnet, t ex orkar läsa några trycksaker från Attention eller slå på Google inser att det är absurt att göra en jämförelse mellan livsnödvändig medicinsk vård och ett preparat som Concerta, men detta tycks inte bekomma vare sig socialtjänsten eller rättsväsendet. Just det barnen hade för övrigt svår allergi och astma och blev placerad i ett familjehem som drev gård med djur av alla slag och där samtliga fem ungdomar som var placerade samtidigt tvingades arbeta med djuren. Och trots att pojken inte på minsta sätt klarade skolan bättre (skälet till socialtjänstens inblandning var att pojken hade svåra skolproblem).
Jag var själv med på flera skolmöten där läkaren förgäves försökte förklara för skolan att oavsett om de nu hade saker att anmärka på gällande föräldrarna, fanns det en svår och genomgripande problematik hos barnet som de var tvungna att förhålla sig till och erbjuda anpassningar men han fick aldrig något extra stöd i skolan. Föräldrarna hade anmält till Skolinspektionen och skolan anmälde till socialtjänsten och i den lilla byn där alla på ett eller annat vis var släkt och ingifta, blev han omhändertagen av de skäl jag beskrev. Han har flera äldre syskon som det gått bra för i skolan och i övrigt.
Efter att man flyttat den pojken till ett familjehem som bedrev ett mindre jordbruk med djur och där alla sex placerade barn var en del av arbetet, fick han inte bättre skolresultat. Däremot blev hans astma och allergier mycket sämre eftersom han inte tålde djur.
Det finns det ingen som senare kan säga att vi borde prova en annan insats, det har gjorts en felbedömning om man kan prova att barnet får gå i en annan skola men bo hemma igen, till exempel. Men något sådant finns inte. Varken second opinion eller att socialtjänsten har mål att uppfylla och om dessa inte uppfylls så kan någon annan göra en second opinion. Man har inte rätt att byta socialförvaltning. Man har oftast ingen möjlighet att ens byta socialsekreterare även om det står så i lagen. Än mindre rätt att byta juridiskt ombud. Än mindre att få stöd som förälder efter att ditt barn väl blivit placerat.

I stora drag är de allvarligaste och mest osannolika felen följande:
Att de som ska tolka, analysera och beskriva familjerna helt saknar utbildning för att kunna förstå det de ser. Det är ingen hemlighet vad man lär sig på socionomprogrammet, så det här är väldigt enkelt att snabbt kolla upp för den som vill veta mer om det.
Att ingen annan, vare sig barnläkare, lärare, förälder, anhörig, psykolog eller någon kan ha en second opinion. Socialtjänstens, ofta väldigt unga och för ändamålet helt outbildade handläggare har hundraprocentigt tolkningsföreträde och kan aldrig ifrågasättas. Detta är absolut sant och går också att kolla upp enkelt.
Att socialtjänsten/socialnämnden aldrig behöver beskriva de risker som deras insatser ger, utan endast behöver beskriva de risker som barnet rent hypotetiskt kan få om de växer upp i ett hem där en förälder dricker mycket alkohol. Så här ser det inte ut i andra länder och Sverige är helt unika med lekmannanämnder, dvs det är även människor som helt saknar utbildning i ämnet som dömer.
Så: Om t ex en socionom på 26 år som själv saknar egna barn och erfarenheter och kunskap om skillnader mellan ”riskbruk” och ”missbruk”, som inte alls känner familjen, inte har varit hemma hos dem eller fått någon orosanmälan från något håll angående barnets situation i hemmet, ändå har fått kännedom att en umgängesförälder har alkoholproblem, så räcker det att hon refererar till forskning om barn som växer upp i ”missbruksmiljöer” i sin utredning i rätten. Hon behöver alltså inte beskriva just det aktuella barnets unika villkor. Hon behöver heller aldrig förklara på vilket sätt det skulle kunna gynna barnet eller om det finns risker för barnet att lämna sitt trygga hem och placeras hos främmande människor, i en främmande stad, som talar ett främmande språk och förlora syskon, förskola, mormor och morfar och pågående vårdinsatser för försenad språkutveckling och sin helt klanderfria mamma, som inte ens av socialtjänsten bedömts ha några som helst karaktärsdefekter. Socionomen behöver aldrig med ett enda exempel beskriva någon händelse som skulle kunnat vara obehaglig eller stressfylld för barnet, utan hon refererar endast till forskning, i generella termer såsom ”barn som växer upp i skrämmande och oförutsägbara miljöer riskerar att… ” Ja, jo.. det är ju säkert sant att det finns forskning som visar att barn skadas av skrämmande och oförutsägbara miljöer men det är ju inte samma sak som att just en viss individ har utsatts för något skrämmande och oförutsägbart bara för att den ena föräldern har en överkonsumtion av folköl, som det handlade om i det här fallet.
Om den här tjejen som arbetar med fallet i exemplet ovan, har gjort en tolkning och en logisk tankeloop som är helt galen, så är det ändå den som gäller. Juridiken står handfallen. Skolan, BVC, föräldrar, släktingar, barnens juridiska ombud, föräldrarnas juridiska ombud... nej, ingen har något att säga till om. Eller om en socionom gör bedömningen att en förälder behöver vila. Det finns ingen läkare, ingen allas i hela Sverige, som kan sätta sig emot en socialsekreterares bedömning av situationen. Eller om en socionom gör bedömningen att en förälder inte har någon ”utvecklingspotential”, då anses man inte behöva erbjuda något som helst stöd och än mindre försöka återförena barnet med sin mamma, trots att ingen annan någonsin gjort en orosanmälan eller tänkt i de banorna.
Idag ser de flesta utredningar väldigt lika ut, eftersom de till största delen innehåller allmän text från rapporter och forskning och inte så mycket om själva familjen Utredningar med väldigt lite personligt innehåll öppnar för en större felmarginal.

Det finns inget individanpassat stöd i Sverige längre. Socialtjänsten erbjuder inte stöd och hjälp till familjer. De utövar myndighetsutövning men de har varken tid eller några som helst resurser eller ens utbildning för att kunna ge stöd till barnfamiljer.
Det de själva kallar som ”stöd” och ”långvariga insatser” är de utredningar som de beställer från privata vårdbolag. Dessa kan kallas ”familjebehandlare” och de pratar med föräldrarna (oftast är det en ensamstående mamma) och träffar barnen, något som socialsekreterare och handläggare sällan har tid att göra. Men ingen förälder har någonsin ansökt om en ”utredning” för att få ordning på sina problem. Det är i princip alltid konkret, praktiskt och faktiskt stöd som familjen behöver och detta finns inte längre att erbjuda. Det är längesedan kommunen slutade att hålla med egna ”hemsystrar”, ”föräldrastödjare” och allt vad de har kallats – dessa kloka, erfarna kvinnorna som kunde komma hem till unga eller utmattade mammor och se till att bryta onda cirklar mot goda, backa upp så mamman fick kraft att mobilisera för de nödvändiga förändringar som behövdes och rent konkret kunde hjälpa till att städa eller laga mat efter en operation eller vad det nu kunde vara som gjort att familjen behövde stöd.

Alltså man kan, rent hypotetiskt, som förvaltningsrätt neka socialnämnden att bereda vård enligt LVU, dvs med tvång, mot barnets och föräldrarnas vilja men alternativet då är ju att familjen och barnet då inte får något som helst stöd. I många fall skulle det vara helt i sin ordning men eftersom socialtjänstens tolkningar av situationen och deras – och endast deras – verklighetsbeskrivning är det enda som rätten kan förhålla sig till, så är det ju inte så enkelt att gå på vårdnadshavarens linje. Man är orolig att det ska finnas ett uns sanning i socialtjänstens utredning och att det faktiskt kan vara ett barn som behöver stöd utifrån, och avslår man LVU riskerar barnet att bli helt utan stöd och skydd. Det vore ju såklart mycket bättre om det fanns någon form av ”mellantvång” och om även rätten kunde gå in och föreslå/kräva en viss nivå av insats. T ex att förälder och barn ska ”samplaceras” för vidare utredning eller att barnet ska placeras fast hos den anhörige som vårdnadshavaren har föreslagit. I så fall hade fler barn fått stöd och skydd men med mindre ”vårdskador”. Idag finns inte den möjligheten. Ingen, absolut ingen i hela världen tillåts sätta sig över dessa unga flickornas idéer om lösning.
Hur ska rätten våga chansa? Hela upplägget bygger på att socialtjänsten har följt lagen och gjort allt i sin makt att hitta frivilliga stödinsatser och någonstans måste de väl ändå tro att det som står i utredningarna kan innehålla en del sanning. Om det i verkligheten vore så väl att socialtjänsten kunde erbjuda frivillig vård och individanpassat stöd, tror jag att delar av den juridiska processen kunde fungerat så som intentionen med lagen var tänkt men detta är så långt från verkligheten att det är nästan omöjligt att prata öppet om det, eftersom man inte ens blir trodd!

I Sverige finns ingen som kan ifrågasätta socialtjänstens bedömningar om vad som är barnets bästa.
Korrekt talat så är det ju Socialnämnden, inte socialtjänsten, som har 100 procentig makt över innehållet i den vård som man både ger frivilligt och påtvingat, beroende på om vården sker enligt SoL eller med tvång enligt LVU. Men eftersom socialnämnden består av för ändamålet outbildade fritidspolitiker och aldrig ens träffar barnen, så är det ju de handläggare som träffar barnet som gör bedömningarna och lägger fram för nämnden vad som ska ske. Det är otroligt sällan som nämnden kan ha en annan åsikt än den som socialtjänsten föreslår. Och det är ju ganska självklart för hur skulle de kunna resonera annorlunda när de inte ens träffar barnen? Likadant i domstolarna senare. De dömer i princip alltid efter hur nämnden beslutat och detta är ju inte heller särskilt underligt. Det är ju inte som i brottmål att det finns en försvarare till barnet och föräldrarna och en åklagare som ska lägga fram bevis. Det är ju såklart bra att inte saken i domstol avgörs på det viset som i brottsmål eftersom då skulle väldigt resursstarka föräldrar kunna missbruka systemet och använda stjärnadvokater och kunna tortera och kuva sina barn helt utan att samhället hade chans att ingripa.
Men som det fungerar idag, innebär det att socialtjänstens handläggare - som ofta är unga, kanske aldrig har arbetat med barn, inte har egna barn och begränsade livserfarenheter i allmänhet ska på några få stunder tolka och analysera en familj och ensamma ansvara för oerhört livsavgörande beslut.
Detta är inte rätt mot varken dessa handläggare, barnen eller deras föräldrar. Lagen – som faktiskt är tydlig och bra – fungerar absolut inte som det är tänkt!