Ny mobil logo mars 2019

Hjälp oss att kräva en statlig haverikommission!

15 juni 2022
Idag är det exakt ett år sedan John Walter traskade ut från de olåsta dörrarna på Humanas HVB-hem Platea i Hagfors. Falu kommun betalade, med våra skattemedel, dryg 12 000 kronor per dygn för platsen men ingen personal märkte att John Walter öppnade dörren och klev ut. Inte minsta barnspärr eller ett enkelt magnetlås för 40 kronor som larmar när en dörr öppnas fick Falu kommun för den hutlöst höga dygnstaxan. Staketet runt huset var trasigt men även om det hade varit lagat, så stod grinden oftast öppen och inte heller den hade minsta barnspärr. Min egen son har också klivit ut från exakt den där dörren, precis tre år före John Walter gjorde det. Han var exakt lika gammal vid tillfället, hade liknande diagnos och samma behov av ständig tillsyn som John Walter. Jag hade klagat över brister i barnsäkerheten men fått till svar att det är ett HVB-hem, ingen SIS-anstalt, så därför behövde de inga lås ha. Inte ens normal barnsäkerhet fanns det och kommunerna ställer heller inga krav, trots att en vanlig kommunal förskola har betydligt högre säkerhet.

Den 15 juni 2021, tidigt på morgonen gick en liten pojke på 5 år, ensam ut genom grinden från det tillfälliga HVB-hem han bodde på…” …Tre år tidigare var min egen son placerad i samma boende. Han var lika gammal vid tillfället och hade samma behov av ständig tillsyn och starkt säkerhetstänk från omgivningen. Min son hade tur och blev funnen i tid när han sprang i väg och han bor tryggt hemma igen men den fruktansvärda nyheten om den lille pojken som drunknade i Hagfors, grep mig så otroligt hårt. Jag bestämde mig för att försöka göra något konkret för att hjälpa till att uppmärksamma några av de systemfel som lett fram till den här pojkens död.

Så här stod det i inledningen på min hemsida Socialkraft.se och jag har ägnat detta år till att lyssna på föräldrar som har kontakt med socialtjänsten, följa med dem till möten på socialkontoret, gå igenom deras utredningar, vittna i förvaltningsrätt och kammarrätt, läsa forskningsrapporter, artiklar och lagar och jag har kommit fram till att svensk barnavård är det enskilt största hotet mot demokratin i Sverige idag. Det brister i rättssäkerhet och det är omöjligt att utföra det uppdrag som åligger socialtjänsten på ett rättssäkert sätt, så som man har organiserat arbetet. Det är så stora brister i hela systemet att det är omöjligt att rätta till det med hjälp av reformer. Det ni måste göra är att tillsätta en haverikommission som erkänner att den svenska barnavården har kollapsat och man måste se över allt. Precis alla led i processen kring ett omhändertagande måste granskas och göras om. Allt från en inkommen orosanmälan till beslut om att inleda eller inte inleda utredning, allt inför och kring processen i BBIC och i socialnämnden till LVU-beslut i domstolen, allt från juridiken i omhändertagandet, kontakten och umgänget med biologiska föräldrar till separation från familjehem, frånvaron av eftervård för barnen och frånvaron av stöd till biologiska föräldrar. Socionomutbildningen behöver utredas. Regler kring vårdnadsöverflyttning och ekonomisk ersättning till familjehem, dygnsavgifter till privata HVB-hem till ambitionsnivån när det gäller att se till att barn som fråntagits sin biologiska familj inte får ordentlig tandvård, skolgång och annan vård. Allt, precis allt behöver rivas upp och göras om. Ett omfattande och tidskrävande arbete men helt nödvändigt för att förhindra att fler barn avlider, vanvårdas och skadas. Ni behöver agera för att förhindra att socialarbetare löper hög risk att bli utbrända pga etisk stress, att engagerade socialarbetare säger upp sig när de inser bristerna, systemfelen och det omöjliga i att göra det de faktiskt är utbildade för och ställs inför kraven på att utföra arbeten de inte klarar av. Ni behöver tillsätta en haverikommission för att sätta stopp för att socialarbetare hotas i tjänsten och riskerar att mördas och för att ha nolltolerans för att biologiska föräldrar och placerade barn begår självmord enbart pga socialtjänsten. Ingenting håller på att bli bättre, utan allt går åt fel håll.
Jag har samlat en del förslag på konkreta åtgärder som en haverikommission behöver ta ställning till, t ex en regional överprövningsnämnd med en välplanerad sammansättning professionella för de ärenden med föräldrar som har lindrig intellektuell funktionsnedsättning eller misstänks ha det. Just detta är en av värsta skamfläckar i Socialtjänstens hantering av nyblivna föräldrar som jag sett. Eller det som föreningen B.A.R.N på Facebook vill att regeringen tillsätter, en sanningskommission när det gäller utredningar av barn som föreslås vårdnadsöverflyttning till familjehemmet. Eller en utbildning för föräldrar som har sina barn under utredning, särskilt för föräldrar som kommer från ett annat land än Sverige och självklart behöver biologiska föräldrar en egen socialhandläggare medan deras barn är placerade i familjehem eller HVB-hem, precis som familjehemmen och barnen får egna handläggare. Eller åtminstone en ”stötteperson” som de har i Danmark. Idag förväntas föräldrar liksom ”spontan läka” och själva korrigera de – inte sällan ogrundade – anklagelser om brister som socialtjänsten pekat ut men utan stöd och utan att de ges möjlighet att visa sina framsteg eftersom de inte har någon handläggare. Det blir liksom omöjligt att få tillbaka sina barn, om ingen helt godtyckligt vill avsluta placeringen av vilken tänkbar grund som helst. Ingen statistik förs ens över hur ofta barn återförenas med sina biologiska föräldrar, trots att lagen säger att det ska vara ett mål för socialtjänsten, åtminstone de första åren efter en placering, att verka för en återförening. Hur vet man om socialtjänstens lyckas med uppdraget när socialtjänsten inte ens själva redovisar resultaten? Man borde även se över konsekvenserna ifall ”barnets bästa” blev ett självständigt rekvisit i rätten. Inte som idag när man i praktiken endast prövar om vården är nödvändig och kan bedrivas frivilligt eller måste ske med tvång. I Sverige finns inga krav på att socialtjänsten ska redogöra en intervention om vad som händer om barnet inte får vård eller på vilket sätt innehållet i den föreslagna vården skulle ha positiv effekt för barnet och därmed heller inga möjligheter att granska om vården verkligen fick någon önskad effekt eller ej. Ingen erbjuder svenska barn ”eftervård” som bland annat Föreningen Knas Hemma ser ett behov av och som de har i Norge. Eller åtminstone erbjuda tidigare familjehemsplacerade kvinnor specialistmödravård och särskilt stöd när de själva blir förstagångsföräldrar eftersom samhället tagit ifrån dem deras naturliga biologiska nätverk och man kan känna sig fruktansvärt ensam och utan ”rollmodell” och stöd i den situationen.
Det finns naturligtvis inte utrymme för mig att i den här skrivelsen redogöra för alla förslag på förändringar som jag samlat in under året och skulle vilja föreslå men jag hoppas att jag får möjlighet att komma och berätta för er vad jag har upptäckt och berätta för er om de familjer och socialsekreterare och chefer och andra som jag mött under året. 
I ett försök att förklara varför just jag skulle ha något viktigt att tillföra i en sådan här fråga, behöver jag förklara lite av min bakgrund och ge några få exempel på det jag har sett på nära håll sen den fruktansvärda dagen då John Walter drunknade pga ren försummelse och underlåtelse-makt, den 15 juni 2021.
Jag är snart 52 år och jag har varit klient i socialtjänsten i nästan lika många år, till och från naturligtvis men jag har själv haft LVU som barn. För sent tyvärr, jag hann utsättas för mycket svåra saker under hela min uppväxt. När jag var 16 år och fortfarande hade LVU och bodde på familjehem blev jag gravid och min äldste son föddes, precis som jag, som klient. När han 30 år senare fick en dotter var hon den tredje generationens barn i rakt nedstigande led i vår familj som föddes som klient, mitt i en BBIC-utredning. Det ”sociala arvet” är ett tungt ok att bära i det här landet. I andra länder existerar inte ens begreppet ”Maskrosbarn” eller något liknande, det är en envist kvardröjande idé som jag misstänker är arv från en skamfylld era i vår svenska historia.
Sedan 2005 undervisar jag på Socialhögskolan på Lunds universitet, på senare år även tillsammans med min son, och jag har även drivit projekt inom området, bland annat för SKR. Jag har haft utbildningsdagar för socialarbetare i minst 26 kommuner och haft föräldrastödsgrupper för föräldrar som har eller riskerar att få sina barn omhändertagna av socialtjänsten. Jag har haft utbildningsdagar, Framtidsverkstäder och skrivarverkstäder med familjehemsföräldrar och biologiska föräldrar och har gjort ett studiecirkelmaterial för fäder med havererat föräldraskap pga missbruk och kriminalitet. Jag har även drivit en föräldraförening, Maskrosföräldrar, och har varit inbjuden till samtal med Socialstyrelsen, regeringen och träffat Håkan Ceder bland annat, ja jag har gjort mycket i den här frågan men för några år sedan bestämde jag mig för att sluta engagera mig helt pga den höga mortaliteten hos föräldrar vars barn är omhändertagna av socialtjänsten. Det blev till slut för tungt psykiskt för mig att hjälplös konstatera att unga friska, mammor med små barn under året ibland, hängde sig eller kastade sig framför tåg och när kloka, kärleksfulla mammor blev mördade för de befann sig bland de enda som inte dömde dem eller dog i överdoser för att de självmedicinerade bort sin sorg och smärta. Jag kom ofta dessa kvinnor så nära och jag visste att deras barn verkligen, verkligen behövde dem. I stället har mitt arbete på senare år handlat om frågor kring återhämtning från svåra psykiska och sociala tillstånd och jag trodde aldrig mer att jag skulle öppna mitt hjärta för dessa föräldrar. Föräldrar som sörjer sina barn trots att barnen lever och är friska, de föräldrar som drabbats av avgrundsdjup sorg utan att få tröst, de som förlorat allt men som öppet föraktas av samhället, de pekas ut som förövare trots att de kanske aldrig ens fick med sig sitt efterlängtade barn hem från BB... men så hände det där med John Walter.
När jag läste att ett litet barn försvunnit från Platea i Hagfors och sen hittats död grät jag, ja skrek gjorde jag och jag gråter nu när jag skriver om det, trots att jag levt med vetskapen ett helt år nu.  Jag inser naturligtvis att varken jag eller någon annan förälder kunnat göra något för att förhindra det som hände, men jag ångrar så fruktansvärt djupt att jag aldrig anmälde Platea till IVO för bristerna med barnsäkerheten. Jag visste att Humana redan hade många IVO-anmälningar och jag vet att IVO är en tandlös organisation som privata vårdbolag bara ser som en ”irriterande mygga” som man viftar bort men jag kommer ändå aldrig förlåta mig själv att jag av feghet lät det vara. Men det var därför jag beslutade mig för att lämna in ett krav på en statlig haverikommission av den svenska barnavården och erbjöd föräldrar att berätta sin, unika historia, under ett års tid.
Efter att min egen son smitit ut (genom precis samma dörr som John Walter gjorde) och jag klagade på bristerna med barnsäkerheten och de olåsta dörrarna och den öppna och trasiga grinden, hålen i staketen som barnen bara kunde traska rakt ut genom, rakt ut på trafikerad gata och nära vatten, så började föreståndaren ljuga om mig till socialtjänsten. De hittade på helt vansinniga saker som att jag ägnade mig åt ”religiös tarmsköljning”, trots att jag inte ens var där och min pojke har autism och definitivt inte kunde berätta dessa underliga historier, och de föreslog att min son skulle stanna kvar hos dem i stället för att avsluta vistelsen så fort sommarlovet var slut, som var bestämt. Jag kände att jag inte vågade ta strid för jag insåg att detta var farliga människor som inte drog sig för att ljuga rakt upp och ned som för att hota och tysta mig. Jag ville att min egen pojke skulle åka därifrån inom kort, enligt planerna och kunde inte riskera att socialtjänsten skulle bli oroliga. Han vistades endast i Hagfors för att det inte gick att hitta en samplacering gemensamt med mig, med vaken jour som var det som krävdes då, mitt i semestertider. Efter alla dessa års erfarenhet av IVO och av dylika verksamheter, så visste jag att det bästa vore att bara vända bort blicken och gå vidare. Så det gjorde jag och Platea blev bara ett traumatiskt minne för min son som han pratar om än idag.
Jag förstår att John Walters död var en olycka men idag, efter att jag lärt känna hans pappa och jag har lyssnat igenom flera timmars inspelade samtal, från möten med socialtjänsten i Falu kommun, före placeringen vet jag också att det mest upprörande i det här fallet inte är att pojkens död helt orsakades av den ofattbara nonchalansen och bristen på respekt från Humana att ta en femsiffrigt hög dygnstaxa, utan att ens orka sätta upp en barnspärr eller laga staketet. Nej, efter att ha tagit del av alla samtal vet jag nu, att det mest upprörande är anledningen till att John Walter var där över huvud taget.
Jag har, som ni kanske förstår, tagit del av fler BBIC-utredningar än de flesta, men aldrig någonsin har jag hört handläggare och tjänstemän från socialtjänsten i timme ut och timme in försöka övertyga en förälder att denne frivilligt ska acceptera att barnet ska vistas ”några veckor” på ett HVB-hem, utan att någon enda, vid något tillfälle under alla dessa samtal och möten antyder att de är oroliga för pojken. Ingen – inte en enda av alla dessa inblandade i placeringen av John Walter på HVB-hemmet Platea, är orolig över att pojken inte har det väldigt bra hemma hos sin pappa. Inte ens lite oro från någon enda person. DET är väldigt anmärkningsvärt och mycket bekymmersamt.
Jag var själv med i processen när gamla omsorgslagen skulle omvandlas till LSS i början på 90-talet, jag har sett både uppgång och fall när det gäller Sveriges bemötande av människor med funktionshinder och familjer i behov av särskilt stöd men detta, att driva på en process med alla medel, som ska leda till att barn berövas sin familj, sin trygghet och utsättas för horribla överrisker att drabbas av psykisk ohälsa, bara för att effektivare organisera kommunens arbete och för att kringgå det lilla extra inflytandet man ändå har som medborgare med tillhörighet inom LSS, tar ändå saken till en helt ny, skrämmande nivå. Det är smärtsamt att lyssna på de inspelade samtalen mellan socialtjänsten och John Walters pappa och vid något tillfälle är även föreståndare från Platea närvarande och presenterar glättigt en befängd ”digital guidning” på HVB-hemmet. Precis som om det fanns föräldrar som kunde välja den här femsiffrigt dyra placeringen, eller kunna välja bort den med för den delen... Det hade gjort mig upprörd att lyssna på detta "skådespel" även om John Walter hade överlevt och varit trygg hemma hos sin pappa nu igen, men nu är han död och det gör det hela ofattbart svårt att lyssna på. Lögnerna, härskartekniker blandade med de inställsamma skratten, de absurda argumenten för att John Walters pappa ömsom ska tycka att det vore lite "kul" för den här femårige autistiske pojken att vara som på ”kollo”, trots att det är en plats för traumatiserade barn som befinner sig på sin mörkaste plats i livet, och ömsom att detta är det nya Sverige, där privata bolag har köpt upp vartenda bra familjehem. Så trots att socialtjänsten i Falun påstår att de har finkammat hela riket, från Ystad till Haparanda är det endast genom att låta John Walter bli placerad och utredd i Hagfors på Platea som de kan få tillgång till avlastning i privata hem av kvalitet. De har till och med anställt en extra person som påstås ha jobbat i 10 år inom LSS och presenterar sig som en expert på Sveriges familjehem med den kompetensen, men det hjälper inte. Det är verkligen bara Humana som kan rekrytera familjehem som uppfyller Falu kommuns förväntningar och kvalitetskrav på familjehem. De utmålar sig som ”offer” och nu finns inget annat att göra än låta Platea ta hand om lille John Walter så kommunen sen får tillgång till Humanas utmärkta utbud av familjehem.
Jag tror att man hade kunnat spela upp dessa groteska samtal precis som de är, utan redigering, på en teaterscen och de hade skakat publiken. Ingen journalist vill skriva om just detta. De skriver gärna om att Platea har tagit ut på tok för höga dygnsavgifter men ingen vill skriva om socialtjänsten i Falun och det fullständigt bisarra i att flytta ett så litet barn från en trygg och god hemmiljö till ett HVB-hem med allt utom goda vitsord, med argument som är helt fjärran socialtjänstlagen.
Vart går egentligen gränsen för ”försummelse” och ”vållande till annans död”? Vart går gränsen för hur mycket tjänstemän på socialtjänsten får raljera, ljuga och manipulera innan det blir brottsligt?
Samma månad, juni 2021, dog även en annan flicka på ett annat HVB-hem i Sverige. Jag har skrivit om henne på min hemsida Socialkraft.se och jag ska inte gå in i detaljerna här men det var så smärtsamt onödigt, så meningslöst och förfärligt att man chansade på att låta unga, helt oerfarna och outbildade sommarvikarier ansvara för ett barn med väldokumenterat mycket stora behov av kvalificerad vård. Hade något liknande hänt i den somatiska vården hade det blivit ramaskri. Nu vet knappt någon om att det har hänt. Visste ni förresten om att personal erbjuds krissamtal när ett barn begår självmord på en SiS-anstalt men inte föräldrarna eller syskon till det döda barnet? Eller att personalen som arbetat det skiftet då barnet avlider, inte förhörs eller behöver lämna vare sig muntlig eller skriftlig redogörelse för händelseförloppet? Det är bara chefen som behöver skriva avvikelserapport, utan att prata med dem som arbetade vid den aktuella tidpunkten. Det har anställda på SiS-anstalter berättat för mig.
Jag pratade med en annan pappa ikväll, han var ledsen. Jag har följt honom och hans fru sedan januari i år, jag har tagit del av vartenda möte och medverkat själv på de flesta av dem, noggrant läst all dokumentation i ärendet. Det är en Sol-placering av deras lilla spädbarn, en för tidigt född liten bebis, planerad och hett efterlängtad av föräldrar, far- och morföräldrar och många andra i det stora, nära nätverket av helt vanliga, svenska, arbetande och högst välfungerande familjer. Aldrig har föräldrarna behövt hjälp med något annat än det rent medicinska alldeles i början när han var så prematur. Aldrig någonsin har de varit oförsiktiga i hanteringen med barnet eller oroväckande trötta eller missat något kring vården och omsorgen av sin son. Aldrig har jag hört en socialsekreterare upprepa att hon aldrig någonsin tvivlat på föräldrarnas enorma kärlek och omsorg till deras barn. Aldrig har föräldrarna varit otrevliga eller svåra att samarbeta med – varken mot vårdpersonal eller socialtjänsten. Trots detta fick de inte med sig sin son hem från BB. Han blev omedelbart sämre fysiskt, slutade gå upp i vikt och har omplacerats flera gånger under dessa tre månader som har gått sedan föräldrarna i chock tvingades lämna sitt gråtande barn i famnen på en vilt främmande kvinna. De har inte fått information om när och varför han har flyttats, till vilka och vart någonstans i Sverige, när och varför han har skrivits in och sen skrivits ut från sjukhus. Läkarjournalen är förseglad trots att det är en SoL-placering. Just detta ärende är faktiskt det värsta jag varit med om när det gäller att socialtjänsten bryter mot lagar, så många och så grovt under så kort tid. Vi har anmält till IVO ett flertal gånger eftersom det är väldigt många olika fel som begås och jag har även anmält till JO men då jag inte är part i målet får jag såklart inga svar eller besked om de tänker inleda tillsyn eller inte. Jag är kallad till domstol och ska vittna för de här föräldrarna i förvaltningsrätten, att det är jag som med kraft uppmanat föräldrarna att ta tillbaka samtycket till vården eftersom det nu inte finns något annat att ta till för att få stopp på dessa månader av misskötsel av pojken. Själva har de i allt samarbetat i allt. I halva pojkens liv har han blivit runt flyttad till främmande famnar utan att en enda gång få träffa sina föräldrar trots att ingen tänkt tanken att göra en skyddsplacering eller sätta LVU. Ingen har ens kunnat förklara varför han är omhändertagen faktiskt.
Eller den kommun som en dag i mars förra året, utan en rimlig förklaring eller förvarning, tar en endast tre år gammal, svensk, liten rödhårig pojke med språkförsening ur famnen på sin mamma, som han aldrig ens har sovit utan en enda natt, sätter honom i en bil med för honom okända människor, lämnar av honom i ett helt främmande arabisktalande familjehem på en ort många mil hemifrån. På så vis förlorar han helt kontakten med förskolan och habiliteringen och den dagliga språkträning som han fått både hemma och på förskolan. Det tar exakt ett år för mamman att få honom tillbaka hem igen och fortfarande har vi inte fått svar på varför man inte kunnat lämna ett enda konkret exempel eller någon observation på de anklagelser som man angav som skäl till placeringen, trots upprepade löften från olika chefer att de ska ha möten och reda ut saken. Han har nu LVU i hemmet och vi hoppas LVU försvinner nu i sommar, men jag vet inte om vare sig mamman eller pojken kommer att bli samma trygga familj igen, som de alltid varit innan. I nästan exakt 365 dagar stod hans barnsäng tom hemma i hans rum, medan mamman och syskonen levde sina liv där, kämpade för att försöka förstå och acceptera det ofattbara att lillebror inte fick sova i säng, inte fick gå till sin älskade förskola, inte träffa mormor och morfar eller alla andra i familj och nätverk… och vi kämpade med att reda ut orsaken till att pojken inte fick vara hemma. Jag påstår – och socialtjänsten har inte gett någon bättre förklaring – att någon handläggare av någon anledning begått ett misstag och blandat ihop händelser som skett i de äldre syskonens pappas hem, att man helt enkelt rört ihop att deras pappa är dömd för ett brott mot sin nya fru, medan den här lille pojkens pappa aldrig någonsin gjort en fluga förnär men däremot har sökt hjälp för missbruksproblem. Han lever dock inte med sin son sedan lång tid tillbaka. Vi har skrivit brev till nämnden, till chefer och konsulter. Vi har anmält till JO och till IVO. Vi har blivit lovade att få svar på varför den lille pojken inte får bo hemma men sen har de ställt in möten och än idag får vi inga svar.
Eller den tonårsflickan som mot sin vilja hålls borta från sin familj för att socialtjänsten påstår att hon blivit våldtagen i hemmet av en äldre bror medan det egentligen är en farbror i utlandet men pga brister i språket blev det fel och missförstånd och nu, över ett år senare går det fortfarande inte att reda ut detta och ändra. Socialtjänsten kan helt enkelt inte backa och erkänna detta stora och direkt pinsamma misstag. I stället ljuger man till flickan om mig, säger att jag ”hatar socialtjänsten” och är farlig och att hon inte alls borde ha kontakt med mig. För att inte tala om den upprörande negativa särbehandling som fullt fungerande föräldrar med lindrig utvecklingsstörning utsätts för och hur man helt öppet bryter lagar och helt sonika ger bort barn redan under graviditeten till familjehem som ”uppväxtplaceringar”. I en annan, lite större kommun, som i övrigt är ett föredöme gällande intellektuella funktionsnedsättningar och har resurser som PYC och ”Real Care-dockan” har jag blivit gode man till en kvinna för att ens kunna bevaka hennes rätt att få sin röst hörd och sin sak prövad i socialnämnden. Hon var i graviditetsvecka 8 med första barnet, när socialtjänsten bestämde sig för att hon och hennes man inte skulle få med sig barnet hem efter förlossningen. I gravidvecka 8 vet man ju inte ens om det kommer bli ett barn. Personligen betvivlar jag starkt att mamman ens har rätt diagnos, och om hon händelsevis verkligen skulle ha en lindrig utvecklingsstörning, har hon inga som helst insatser, inget boendestöd, behandlas inte med några läkemedel, har inga neuropsykiatriska diagnoser eller något annat som tyder på att hon inte skulle ha en utmärkt föräldraförmåga.
Jag ska inte fortsätta med fler exempel här men jag vet att många i riksdag och regering, Socialstyrelsen och andra myndigheter, politiker, många forskare och väldigt många professionella, tjänstemän, chefer, jurister m fl vet att det är stora problem inom den sociala barnavården men jag måste utgå ifrån att man inte ser vidden och bredden av de systematiska lagbrott, avsaknaden av rättssäkra utredningar och domar och den godtycklighet och de inbyggda och oerhört allvarliga systemfel som varje dag skadar barn, föräldrar och samhället i stort. För om man hade vetat det som jag vet, om man hade sett det som jag ser, då måste jag tro att vi hade haft en statlig haverikommission redan då Cecilia Grefve gjorde sin nationella kartläggning. Jag vädjar och hoppas och vill tro att ni kommer att seriöst överväga mitt och många andra föräldrars krav på att skyndsamt inleda en statlig haverikommission på den sociala barnavården.
Malin, den 15 juni 2022
www.socialkraft.se
 

Skriv under och stöd en statlig haverikommision!

Ett axplock länkar

Ett resilient, motståndskraftigt samhälle vilar på ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet. Det sociala kapitalet och den "socialkraft" som finns där, måste lyftas fram och tas tillvara. Därför finns vi...

Socialkraft arbetar med socialpolitik utifrån ett brukar- och innifrånperspektiv genom att lyfta oerhört allvarliga brister i ett havererat välfärdssamhälle i allmänhet och socialtjänstens barnavård i synnerhet.

vill du veta mer om hållbar social välfärd?