Ensam är inte stark - styrkan i gemenskap!
Att bli förälder är för de flesta av oss den största händelsen i livet. Den bästa och det finaste vi har är våra barn. Vi vet när vi väntar barnet att något kan gå fel. Barnet kan födas för tidigt eller vara sjukt. Det kan bli skadat eller ha medfödda funktionshinder och ibland händer det att barn dör. Därför har vi noggranna kontroller på mödravården och vi oroar oss och vi försöker förbereda oss för det värsta samtidigt som vi vill vara ljuvligt lyckliga och bara drömma om en perfekt framtid med våra barn. Men aldrig någonsin tänker vi; tänk om socialtjänsten tar mina barn ifrån mig? Tänk om jag inte kommer duga som förälder, utan mina barn ska tilldelas andra föräldrar? Ändå händer detta varje dag i Sverige.
Vi kan ibland få läsa om människor som öppnar sina hem för andras barn, familjer som väljer att bli familjehem. Men vi läser sällan om de diskvalificerade föräldrarna, de som fått sina barn omhändertagna av socialnämnden. Hur har de det? Vad tänker de? Får de stöd på något vis?
Ingen förälder har ”rätt” till sina barn, men alla barn har rätt till sina föräldrar i den mån det är möjligt. Barnets trygghet och hälsa måste komma i första rummet. Så långt håller alla med...
Falskt påstående nr 1
"Socialtjänsten ger alltid stöd i hemmet, i de fall det är möjligt.."
"Socialtjänsten ger alltid stöd i hemmet, i de fall det är möjligt.."
Det är en vanlig föreställning att föräldrar som är aktuella på socialtjänsten, erbjuds stöd i hemmet och det är först i de fall ingenting hjälper, som man tvingas gripa in med LVU och placera barn utanför hemmet. Och de barn som placeras utanför hemmet enligt SoL, dvs "frivilligt", är de fall där föräldrarna själva inser att de inte räcker till utan förstår och håller med socialtjänsten att barnen far illa hemma.
Vi i Socialkraft har en helt annan bild av hur det går till när barn inte längre får bo kvar hos sina föräldrar och syskon, när de förlorar all trygghet, sina kamrater och lärare i skolan, husdjur, sina saker, alla trygga röster, lukter och allt bekant och "hemma". Vi ser att socialarbetare idag har mycket få "verktyg" till förfogande för att komplettera och stötta upp i de familjer som behöver. Socialarbetarna som utreder har dessutom ofta mycket kort yrkeserfarenhet vilket gör det mycket svårt för dem att avgöra vilket stöd och vilken form av insats som familjen behöver. Vår erfarnhet är att det oftare är ett förstahandsval att ta ifrån barnet hela dess familj och trygghet istället för att lösa de eventuella svagheter som finns.
Falskt påstående nr 2.
"Socialtjänsten arbetar för att barnet ska kunna flytta tillbaka hem.."
"Socialtjänsten arbetar för att barnet ska kunna flytta tillbaka hem.."
Vi vill därför berätta om de familjer som kontaktar Socialkraft.se och låta dem få komma till tals och att de även ska få möjlighet att ta del av andra människors erfarenheter, människor som har varit med om liknande saker.
I media skrivs oerhört sällan om alldeles vanliga brister i socialtjänsten som drabbar familjer som utreds efter orosanmälan. Det är knappt att det skrivs om de allra värst drabbade, där barn avlider eller där det blir mycket svåra och trauma för hela familjen, men även när det "bara" är dåligt bemötande, lögner och härskartekniker som drabbat en familj, kan det vara viktigt att få veta att man inte är ensam om att drabbas och att det inte borde "normaliseras" att personer som utreds av socialtjänsten ska acceptera att bli illa behandlade.
Berätta om dina egna erfarenheter!
