Ny mobil logo mars 2019

Ett axplock av absurditeter

I stora drag är de allvarligaste och mest osannolika felen följande:
Att de som ska tolka, analysera och beskriva familjerna helt saknar utbildning för att kunna förstå det de ser. Det är ingen hemlighet vad man lär sig på socionomprogrammet, så det här är väldigt enkelt att snabbt kolla upp för den som vill veta mer om det.
Att ingen annan, vare sig barnläkare, lärare, förälder, anhörig, psykolog eller någon kan ha en second opinion. Socialtjänstens, ofta väldigt unga och för ändamålet helt outbildade handläggare har hundraprocentigt tolkningsföreträde och kan aldrig ifrågasättas. Detta är absolut sant och går också att kolla upp enkelt.
Att socialtjänsten/socialnämnden aldrig behöver beskriva de risker som deras insatser ger, utan endast behöver beskriva de risker som barnet rent hypotetiskt kan få om de växer upp i ett hem där en förälder dricker mycket alkohol. Så här ser det inte ut i andra länder och Sverige är helt unika med lekmannanämnder, dvs det är även människor som helt saknar utbildning i ämnet som dömer.
Så: Om t ex en socionom på 26 år som själv saknar egna barn och erfarenheter och kunskap om skillnader mellan ”riskbruk” och ”missbruk”, som inte alls känner familjen, inte har varit hemma hos dem eller fått någon orosanmälan från något håll angående barnets situation i hemmet, ändå har fått kännedom att en umgängesförälder har alkoholproblem, så räcker det att hon refererar till forskning om barn som växer upp i ”missbruksmiljöer” i sin utredning i rätten. Hon behöver alltså inte beskriva just det aktuella barnets unika villkor. Hon behöver heller aldrig förklara på vilket sätt det skulle kunna gynna barnet eller om det finns risker för barnet att lämna sitt trygga hem och placeras hos främmande människor, i en främmande stad, som talar ett främmande språk och förlora syskon, förskola, mormor och morfar och pågående vårdinsatser för försenad språkutveckling och sin helt klanderfria mamma, som inte ens av socialtjänsten bedömts ha några som helst karaktärsdefekter. Socionomen behöver aldrig med ett enda exempel beskriva någon händelse som skulle kunnat vara obehaglig eller stressfylld för barnet, utan hon refererar endast till forskning, i generella termer såsom ”barn som växer upp i skrämmande och oförutsägbara miljöer riskerar att… ” Ja, jo.. det är ju säkert sant att det finns forskning som visar att barn skadas av skrämmande och oförutsägbara miljöer men det är ju inte samma sak som att just en viss individ har utsatts för något skrämmande och oförutsägbart bara för att den ena föräldern har en överkonsumtion av folköl, som det handlade om i det här fallet.
Om den här tjejen som arbetar med fallet i exemplet ovan, har gjort en tolkning och en logisk tankeloop som är helt galen, så är det ändå den som gäller. Juridiken står handfallen. Skolan, BVC, föräldrar, släktingar, barnens juridiska ombud, föräldrarnas juridiska ombud... nej, ingen har något att säga till om. Eller om en socionom gör bedömningen att en förälder behöver vila. Det finns ingen läkare, ingen allas i hela Sverige, som kan sätta sig emot en socialsekreterares bedömning av situationen. Eller om en socionom gör bedömningen att en förälder inte har någon ”utvecklingspotential”, då anses man inte behöva erbjuda något som helst stöd och än mindre försöka återförena barnet med sin mamma, trots att ingen annan någonsin gjort en orosanmälan eller tänkt i de banorna.
Idag ser de flesta utredningar väldigt lika ut, eftersom de till största delen innehåller allmän text från rapporter och forskning och inte så mycket om själva familjen Utredningar med väldigt lite personligt innehåll öppnar för en större felmarginal.

Kommentera gärna: