Logisk lucka...

Familjehemmet har en egen handläggare. Barnet har också en, som de visserligen inte träffar ofta och som inte har någon utbildning för att tala med barn och som själv kanske aldrig har arbetat med barn eller ens har egna barn, men de har åtminstone en handläggare. De biologiska föräldrarna har ingen. Får heller ingen även om man ber om det. Ingenstans i Sverige kan du få det. Så ser det verkligen inte ut i andra länder!
Lagen säger att syfte och mål med placeringen av ett barn, är att det ska kunna återförenas med sina föräldrar. Två saker; Varför förs det ingen statistik på hur många gånger detta händer? Hade inte det varit en bra måttstock på hur väl man lyckades med lagstiftningens intention, lyckades med sitt uppdrag? Det finns ju statistik på hur ofta en placering avbryts i förväg, oplanerat. till exempel när familjehemmet säger upp barnet, barnet avlider eller flyttas till HVB-hem men inte hur många som faktiskt återförenas med sina biologiska föräldrar, Det andra; om man som förälder inte ens får en egen kontakt hos socialtjänsten, än mindre någon hjälp med det som nu någon handläggare uppfattat som problematiskt, hur ska man då kunna övertyga socialtjänsten att man har löst problemet och nu är redo att fullt ut åter axla sitt föräldraskap?
Dessutom erbjuder inte kommunerna längre någon vård i ordets rätta bemärkelse så de föräldrar som inte spontant "självläker" mitt i livets värsta trauma, och lyckas övertyga den helt frånvarande socialtjänsten om att så skett, har ingen möjlighet att skydda sitt barn från de extrema överrisker som ett omhändertagande innebär.