Ny mobil logo mars 2019

Vi flydde Sverige

När vi var helt nyinflyttade och alla tre barnen gått två veckor i nya skolan blev ett av barnen förd till polisstationen tillsammans med sin nya lärare han inte kände. Där hölls ett förhör med honom och varken jag eller hans pappa fick någon information förrän efteråt. Förhöret gällde en misstänkt misshandel som pappan skulle ha utsatt barnet för. Jag blev förstås helt chockad och hela familjen hamnade i en kris. Ganska snart stod det klart att ingen misshandel hade skett och både polis och socialtjänst la ner ärendet. Jag trodde i min enfald att de skulle informera skolan om detta men så fungerar det inte. Vi fick med andra ord ingen bra start i nya skolan. Skoltiden har kantads av nya orosanmälningar till socialtjänsten. Bland annat smygfotograferade de min son i omklädningsrummet på gymnastiken för att söka efter nya blåmärken och när han bad att få lite längre tid på sig att äta, då han är van att tugga ordentligt och äta i lugn och ro, blev vi anmälda till socialtjänsten för att han inte fick mat hemma. Jag har en god relation till socialtjänsten, de har varit bra mot oss men ändå har det varit oerhört stressfyllt och traumatiskt! Nu har vi lämnat Sverige, vi orkar inte längre…
Många gånger har jag undrat varför, varför just vi?? Vad är det de gör mot oss och vad har vi gjort för fel? Jag har tidigare varit granne med Malin Widerlöv och hon förklarar att det troligtvis beror på att vi bryter normer lite… Min man är konstnär, musiker och utmanar ibland våra vanliga klädkoder t ex men inte särskilt mycket. Det är inte så att han går till skolan i rosa balettklänning men visst händer det att han varit klädd i kostym, trots att han inte arbetar på kontor. Han tränar karate med barnen. Det vet jag har ägnats ett stort intresse från skolans sida, och är något som regelbundet dyker upp i orosanmälningarna. Det är jag som står för det schemalagda förvärvsarbetet hemma men vi trivs med att ha det så! Vi har tidigare haft gård med många djur och min man har haft sin studio hemma för att kunna tillbringa mer tid med barnen. Vi är inte extrema på något vis. Barnen är särbegåvade men mest är de som alla andra ungar är mest… inga problem med något och inte sjukare än andra barn men när man har hög intelligens är det inte ovanligt att man kan vara lite mer sensibel än andra, kanske ta in och förstå mer och då är det också lätt att man känner sig kränkt och sårad och missförstådd.
Även om jag inte är ledsen över att vi fått flytta, blir jag arg när jag tänker på orsaken! Tänk om vi inte haft så pass bra kommunikation med dem på socialtjänsten? Och tänk om vi inte haft råd och möjlighet att flytta? Det har varit en chock för oss att förstå hur lätt det är att hamna i socialtjänstens klor, att det inte räcker att vara engagerad förälder, laga näringsrik kost, vara nykter och närvarande förälder.
//Ingela

Etiketter: berättelser

Kommentera gärna: