Jag har själv haft svåra självskadebeteende under en period när mitt liv var som allra, allra svårast. Det är svårt för omgivningen att både förstå och hantera det och det är svårt för föräldrar, socialtjänst och psykiatrin att hjälpa och lindra. Tyvärr verkar vården ofta göra större skada än nytta och det är inte bara av egen erfarenhet jag talar utan har även sett det ofta när jag varit ombud i skolan.
Ibland får patienter som skadar sig vak, dvs det finns ständigt någon som övervakar och passar så att man inte ska skada sig. Det kan tyckas underligt för den oinvigde att dessa ”klistervak” inte hjälper, man skadar sig ändå men både personal och de som själva självskadat sig vet vad jag talar om…
Ibland går det så illa att patienten avlider och trots att detta självklart är en totalkatastrof, tror jag tyvärr aldrig att man helt kan komma från att sådant kommer hända. Ofta vet vi inte om det är avsiktliga självmord eller allvarlig självskadebeteenden som går överstyr. Men vad händer i samband med att en ung människa avlidit på ett HVB-hem? Vilket stöd får familjen? Vilka utredningar görs? Vilka åtgärder sätts in?

En pappa skrev till mig om sin 16-åriga dotter som lämnade världen nu i juni, ensam med en plastpåse på huvudet, knuten runt halsen med mobilkabel kvävdes hon till döds trots att hon hade vak på HVB-hemmet. Hon hade LVU. Hon hade kämpat så hårt för att klara betygskraven i nian för att kunna läsa natur på gymnasiet och lyckats komma in, men eftersom socialtjänsten inte kunde lösa vården i närheten av skolan tvingades hon hoppa av efter ett år. Hon hade bytt HVB-hem 10 gånger på 10 månader och orkade inte mer. Två dagar efter dödsfallet önskade socialsekreteraren pappan ”trevlig helg” innan hon la på luren. Journalerna är sekretessbelagda och går inte att få ut. Ibland är det ens ingen som kommer och pratar med personalen om detaljerna kring händelsen efteråt, ingen ställer frågor, men ofta kan personalen erbjudas samtalsstöd. Detta gäller dock inte föräldrarna.
De här föräldrarna har inte fått svar på sina frågor, inget stöd, ingenting! Vad gör IVO? Ingenting. Socialstyrelsen? Inget. IVA, BUP-akuten? Det är helt oacceptabelt och det är för mig obegripligt att det inte finns en statlig insats som kan gå in i varje sådant här tragiskt ärende och bistå föräldrar med stöd, se till att juridiska processer sköts och ge svar på allt som föräldrarna vill. Det är alltid en katastrof när barn avlider men när barn som är tvångsomhändertagna dör är det en totalkatastrof för de anhöriga och de behöver få alla svar de behöver och allt stöd de kan få!

Förra året, precis ett år före, försökte föräldrarna uppmärksamma media för att deras dotter skulle få hjälp. De avslutade sitt rop på hjälp till tidningen; ”Hoppas ni vill skriva i tidningen att BUP-akuten och socialtjänsten inte hjälper vår dotter, nästa försöket kanske blir hennes sista…”

”Vår dotters storasyster blev sjuk, hon har en neuropsykiatrisk diagnos och utreddes för misstänkt pans, och kunde inte gå i skolan. Först nu har hon fått rätt stöd och går på Särgymnasiet. Kanske var det där – i skymundan av storasyster och allt kring henne – som vår dotter fick en allians med en av lärarna? Kände hon sig sedd och bekräftad på ett vis som hon upplevde att vi inte kunde? Vi tror att läraren lovade vår dotter att hon kunde få bo hos henne, för direkt hon hade gjort orosanmälan till socialtjänsten ansökte läraren om att få bli jourhem. Socialtjänstens godkände henne inte och vår dotter blev oerhört besviken. Hon blev i stället placerad i en annan familj, långt från skolan, och läraren, hon som gjort orosanmälan, anmälde även detta familjehem. De ville inte då ha vår dotter kvar. I stället blev vår flicka, skötsam och väldigt ambitiös i skolan, runtflyttad på olika HVB-hem där hon blev mobbad, utfryst och även vid minst ett tillfälle utsatt för svår psykisk och fysisk misshandel. Där och då ville vår dotter inte längre leva... hon såg inget ljus, inget hopp och vi föräldrar hade ingenting överhuvudtaget att säga till om. Vi vädjade att de skulle låta henne bo tillräckligt nära skolan, då vi visste att detta var hennes dröm och prioritet och just utbildning är en oerhört viktig skyddsfaktor för att klara sig stärkt ur svårigheter under tonåren. Men ingen lyssnade. Jag tror att både vår dotter och socialtjänsten egentligen velat ”backa” men det blev viktigare för socialtjänsten att ”få rätt” och inte erkänna att man förts bakom ljuset av läraren. Och vår dotter, som själv beskrivit att hon inte ville bo kvar hos oss, hade målat in sig i ett hörn och visste inte hur hon skulle närma sig sin familj igen och fick heller inget som helst stöd i det. Vi föräldrar ville inget hellre än att få bli en del i lösningen men de stängde helt dörren för oss.
Hon gick ett år på naturprogrammet på gymnasiet, hon kämpade trots att hon inte fick sova på nätterna då det var stökig och farlig miljö på HVB-hemmen och trots corona-restriktioner och mycket distansstudier. Hon var så målinriktad och stark, ett älskat barn med självkänsla mitt i allt… När det stod klart att hon inte kunde gå kvar på skolan utan skulle tvingas bo på ett HVB-hem alltför långt bort från skolan, valde hon att kväva sig till döds, dagen före hon skulle återlämna skoldatorn och säga hej då till klassen. Vi vet inte om det var ett självskadeproblem som gick överstyr och hon faktiskt hade hopp om att få bli lyssnad på eller om vår dotter verkligen inte längre såg någon annan utväg, att hela hennes liv blev alltför smärtsamt… Nu är det för sent. Vi kan aldrig få henne tillbaka och kvar är alla frågor. Varför får vi inte ut journalerna om polisanmälningarna under den tid hon blev utsatt för övergrepp och misshandel på HVB-hemmet? Vi behöver få svar. Vi behöver försöka förstå. Hur upplevde personalen hennes situation? Hur kunde DETTA vara ett barns bästa? Hur såg hennes vårdplanering ut? Men nej, vi nekas det mest grundläggande en sörjande föräldrar behöver – svar på hur och varför fick det gå så här?”
Fröken i 9:an är orsaken.
Socialtjänsten hade ansvaret.
BUP godkände det.
Föräldrarna får skulden.
Vila i frid vår dotter…
Mamma o pappa
Text: Malin Widerlöv, efter berättelse från föräldrar till en flicka som avled på HVB-hem i juni 2021, endast 16 år gammal

När vi var helt nyinflyttade och alla tre barnen gått två veckor i nya skolan blev ett av barnen förd till polisstationen tillsammans med sin nya lärare han inte kände. Där hölls ett förhör med honom och varken jag eller hans pappa fick någon information förrän efteråt. Förhöret gällde en misstänkt misshandel som pappan skulle ha utsatt barnet för. Jag blev förstås helt chockad och hela familjen hamnade i en kris. Ganska snart stod det klart att ingen misshandel hade skett och både polis och socialtjänst la ner ärendet. Jag trodde i min enfald att de skulle informera skolan om detta men så fungerar det inte. Vi fick med andra ord ingen bra start i nya skolan. Skoltiden har kantads av nya orosanmälningar till socialtjänsten. Bland annat smygfotograferade de min son i omklädningsrummet på gymnastiken för att söka efter nya blåmärken och när han bad att få lite längre tid på sig att äta, då han är van att tugga ordentligt och äta i lugn och ro, blev vi anmälda till socialtjänsten för att han inte fick mat hemma. Jag har en god relation till socialtjänsten, de har varit bra mot oss men ändå har det varit oerhört stressfyllt och traumatiskt! Nu har vi lämnat Sverige, vi orkar inte längre…
Många gånger har jag undrat varför, varför just vi?? Vad är det de gör mot oss och vad har vi gjort för fel? Jag har tidigare varit granne med Malin Widerlöv och hon förklarar att det troligtvis beror på att vi bryter normer lite… Min man är konstnär, musiker och utmanar ibland våra vanliga klädkoder t ex men inte särskilt mycket. Det är inte så att han går till skolan i rosa balettklänning men visst händer det att han varit klädd i kostym, trots att han inte arbetar på kontor. Han tränar karate med barnen. Det vet jag har ägnats ett stort intresse från skolans sida, och är något som regelbundet dyker upp i orosanmälningarna. Det är jag som står för det schemalagda förvärvsarbetet hemma men vi trivs med att ha det så! Vi har tidigare haft gård med många djur och min man har haft sin studio hemma för att kunna tillbringa mer tid med barnen. Vi är inte extrema på något vis. Barnen är särbegåvade men mest är de som alla andra ungar är mest… inga problem med något och inte sjukare än andra barn men när man har hög intelligens är det inte ovanligt att man kan vara lite mer sensibel än andra, kanske ta in och förstå mer och då är det också lätt att man känner sig kränkt och sårad och missförstådd.
Även om jag inte är ledsen över att vi fått flytta, blir jag arg när jag tänker på orsaken! Tänk om vi inte haft så pass bra kommunikation med dem på socialtjänsten? Och tänk om vi inte haft råd och möjlighet att flytta? Det har varit en chock för oss att förstå hur lätt det är att hamna i socialtjänstens klor, att det inte räcker att vara engagerad förälder, laga näringsrik kost, vara nykter och närvarande förälder.
//Ingela

När min son föddes fick hans pappa någon slags kris, han bara försvann. Jag var förtvivlad. Det första felet jag gjorde var att då söka hjälp hos familjerätten som jag då inte visste var samma sak som socialtjänsten. Jag hade blivit varnad från flera professionella att hålla mig borta från socialtjänsten. De är "inte att lita på", sa de. Det jag inte visste var att de underdrev. De är inte bara att "inte lita på", de krossar och förgör människor!
I stället för att få stöd och hjälp med att få med pappan på tåget omhändertog de min son. Han var då 6 månader gammal. Ett år gammal kom han tillbaka. Kammarrätten menade att det inte fanns några omsorgsbrister och att omhändertaganden inte får grunda sig på hypoteser och antaganden såsom det gjorde i vårt fall. 1 år senare gick de emot domen och omhändertog min son igen, på samma grunder som första gången och det går inte att få tillbaka honom. Jag har gjort allt och mycket mer.
Soc satte honom först i sex olika jourhem och sedan blev det permanent familj, där han har allt utom bra. Jag vet att han tittar på barnförbjudna skräckfilmer men familjehemsmamman påstår att de äldre syskonen sitter bredvid så då ska han ”klara” det. Det är barnförbjudna tv-spel med våld, känslokyla och dålig kost och min son går bakåt i sin utveckling. Från att ha varit tidig och framåt i sin utveckling i två-årsåldern är han nu en sjuåring som har språkförsening och dålig motorik och andra problem som tyder på att han mår mycket dåligt psykiskt. BVC larmar och säger att han måste få mycket stöd för sin utveckling och sina problem och två stora psykologutredningar visar att hans svåra symptom inte har uppstått hos mig, utan i familjehemmet. Jag anser att han utsätts för så allvarliga brister att det kan räknas som vanvård och försummelse men trots att jag är hans vårdnadshavare kan jag ingenting göra. Ingenting. Ingen människa kan förstå vilken tortyr detta är. Jag lever under en extrem stress och jag kan inte ens sörja förlusten av min älskade son för han lever ju, han behöver hjälp, han behöver få komma hem!
Vid ett tillfälle blev vi samplacerade på ett HVB-hem för att jag skulle ”observeras”. Miljön på HVB-hemmet var mycket stökig och kaotisk och det var oerhört traumatiskt för min son att vistas där – i en för oss bägge väldigt otrygg miljö och han längtade efter sin vanliga miljö. Han hade inte varit hos mig på tre år då. När jag bad om hjälp på HVB-hemmet svarade de; Nej, vi ska bara observera er, vi gör inget för er.
Jag klarade inte av att se honom lida så utan avbröt själv vistelsen, för sonens skull, men detta vänder man nu emot mig.
Det är helt sjukt att om man som förälder kan sätta sitt barns behov framför sina egna, ska man straffas men den lilla flickan ”lilla hjärtat” som hade föräldrar som inte ens bad om hjälp och det gick så illa att flickan dog, de fick hem sin dotter utan att någon gjorde tillsyn eller ens följde upp att hon inte kom till BVC.
Jag, som själv sökt hjälp, som har insikt och värnar min sons behov, som har arbete, bostad och som inte dricker eller tar droger eller är sjuk vägrar de ge en ärlig chans att erbjuda mitt barn en stabil och trygg uppväxt. Min son och jag är skadade för livet men jag fortsätter kämpa för jag vet att ingen annan kämpar för hans rättigheter och behov. Jag måste orka, för mitt barns skull.
Det är helt godtyckligt, vilka barn man omhändertar och vilka barn man inte ser. Det finns inte kompetens och rätt system för att med precision avgöra vilka barn som lever i fara och vilka barn som har trygga hem! En statlig haverikommission måste till för att få ordning på alla de saker som brister i hela processen!
Malin K

 Aldrig höga röster, aldrig bråk och definitivt aldrig några droger, poliser eller någon som bär hem kassar från systembolaget.
Tänk om ni visste att en pojke på fyra år med språkstörning, nu fått avbryta sin språkträning på habiliteringen, blivit uppsliten från sin älskade förskola och förlorat sin trygghet och det nära samarbetet som fanns runt hans språkträning, för att bo hos en familj där alla pratar persiska.
Tänk om ni visste att en liten fyraårig pojke som för första gången på tre veckor får besök från sin mamma och de promenerar i den nya staden där pojken nu bor med den persisktalande familjen och han pekar på en taxistation och säger; ”där jobbar pappa”! Mamman skrattar åt det tokiga infallet hos pojken och säger nej, det gör han ju inte, men pojken envisas och sakta sjunker det in att det är ju den främmande mannen där pojken nu bott i tre veckor som arbetar som taxichaufför… Han kallar dem ”mamma och pappa”.
Pojkens juridiska ombud är upprörd och föreslår i både Förvaltningsrätten och Kammarrätten att LVU omedelbart ska upphöra men så blir det inte. De motiverar det hela med att det finns en långvarig kontakt med socialtjänsten men kontakten har tidigare bestått av ekonomiskt bistånd för många år sedan och sen en vårdnadstvist gällande äldre syskon. Att pappan, som hela saken handlar om endast druckit folköl och alltid varit en sekundär-förälder och alltid varit glad och kärleksfull när han kommit på besök, är tydligen helt ointressant. Den unga socialsekreteraren har ringat in pappan som ”missbrukare” eftersom han sökt hjälp med att få byta miljö med anledning av ett hjärtfel och krav på att han slutar dricka öl, och därmed har handläggaren dragit slutsatsen att om pappan är missbrukare, så utsätts ju barnet för missbruk och då kan man, enligt hennes logik säga att barnet växer upp i en ”skrämmande och oförutsägbar missbruksmiljö”. När man frågar henne hur hon tänker kring att alla ”missbruksrekvisit” saknas, såsom missade frukostar, stök och välta glas, glömda tandläkartider, gäster och fester, hög musik och klagande grannar och larmsamtal, svarar hon att ”allt står i utredningen”. När man säger att det inte finns en enda beskrivning av något som skulle kunna uppröra ett barn i utredningen och ingen annan visat minsta oro, varken anhöriga, grannar eller BVC eller förskola, svarar hon bara att deras bedömning står fast.
Så kommer det en dag då den persisktalande familjen inte längre vill ha kvar pojken. Det är nu över 6 månader sedan pappan ens varit i samma stad och mamman talar knappt med honom i telefon längre, så hon vädjar om att pojken ska få komma hem igen! Men nej, en helt ny familj, inte heller de har svenska som modersmål, men talar mycket bra svenska och har inga andra barn så kan prata svenska hemma med pojken som ju behöver mycket språkträning och som nu inte längre får gå på förskola eller få språkträning hemma, så det känns ändå lite bättre. Han slipper nu kalla de nya familjehemsföräldrarna för ”mamma och pappa” och det blir även närmare hem till mamma och syskonen som fortfarande bor kvar hemma.
När får han komma hem? Ingen vet. Ingen kan svara på vad som oroat dem och på vad de förväntar sig att mamman ska förändra, förbättra och uppnå… Mamman har under våren gått i en kommunal stödgrupp för ”medberoende” och hon har bra samtal och samarbete med socialtjänsten. Hade man följt lagen eller åtminstone haft sunt förnuft, skulle detta aldrig kunna hända. Pojken är fortfarande kvar i familjehem.
Om man gjorde en utredning, hade man kunnat se över hur det är möjligt att socialtjänstens handläggare kan påstå saker som de senare inte alls behöver styrka eller belägga. Man hade kunnat ta in fler kompetenser att avgöra barnets bästa än endast ene enda person som helt saknar utbildning eller kompetens rörande barn, som själv saknar barn och som aldrig arbetat med barn.
Man hade kunnat se över hur meningslös det juridiska skådespelet är i de här ärendena, där socialtjänsten inte behöver motivera hur deras tanke om intervention skulle gynna detta barnet – t ex hur barnets språkutveckling (som är en av de sakerna som står med i vårdplanen) skulle gynnas av att han flyttas från sina syskon och mamma (som förövrigt är i princip helnykterist, fullt frisk och arbetsför med ordnade förhållande och stabilt nätverk med familj och vänner), får sluta på sin förskola, avbryta sin logopedkontakt på habiliteringen och bo i en familj med flera vuxna och barn som talar persiska med varandra och dålig svenska med honom.
Ja, det behövs en statlig haverikommission om socialtjänstens omhändertagande av barn!

Min son David är idag 19 år. Han är diagnostiserad med ojämn begåvning utan intellektuell funktionsnedsättning samt diagnosen autism och adhd. Med en bakgrund som adopterad i kombination med de svårigheter funktionsnedsättningen innebär, har David haft en hel del utmaningar under sin uppväxt; Utmaningar som omgivningen: Skola, BUP, soc och många andra, haft mycket svårt att förstå. Där man hade förväntat sig att kompetens och förståelse verkligen skulle finnas; Inom skola och socialtjänst men där har förståelsen varit minst och där har det brustit som mest. 
Här är vår historia: När David kom in i tonåren, började han fundera över allt möjligt, bl a sin bakgrund. Han mådde i perioder dåligt och fick bl a ångestpåslag. Det i kombination med att han hade dåligt konsekvenstänkande och ibland svårigheter att förstå vad som är rätt och fel, resulterade i att han blev inblandad i några incidenter i skolan, då han gjorde "Överträdelser". I stället för att ta upp detta med mig, gjorde skolan en anmälan bakom ryggen på oss. I samband med detta stängde skolan av David från undervisning. Anmälan från skolan resulterade i att två inhyrda socialassistenter, vilka inte alls kände till David, adhd- och autismproblematiken eller hans bakgrund som adopterad, tog ett beslut om att han skulle placeras på passande hvb-hem. Hvb-hemmet låg 20 mil från vårt hem. Under hot från soc att om jag inte gick med på placering så skulle han ändå placeras där, så hade jag inget annat val än att acceptera det. Den dagen jag lämnade David på hvb-hemmet, satt han och grät i fönstret och tittade efter mig när jag åkte därifrån. Jag får fortfarande ont i magen när jag tänker på detta. 
Efter en tid började jag märka att det fanns en hel del oegentligheter på hvb-hemmet: David fick endast ringa hem ett par gånger per vecka, mycket låg kompetens om autism/adhd hos ett flertal i personalen, brister i intern- och externinformation, fokus på uppförande istället på att hjälpa ungdomarna, skattebrott inom verksamheten (Vilket jag fick reda på i efterhand). Hvb-hemmet försökte också påverka kommunen, i syfte att förlänga placeringen.
Jag anmälde hemmet till IVO, vilka gick vidare med ärendet. Det visade sig att hemmet vid ett flertal tidigare tillfällen varit föremål för granskning. Jag anmälde även kommunen, vilka möjliggjort placering på bristfälligt hvb-hem. IVO gick vidare även med det ärendet. 
Under den tolv månader långa vistelsen på hvb-hemmet, hade socialtjänsten endast kontakt med David ett par gånger. Vår handläggare på socialtjänsten uppvisade brister i kompetens vad gäller barn/ungdomar med autism och/eller adhd, bl a fokuserade hon på att David skulle lära sig sköta sin hygien; Helt vansinnigt och ovidkommande. David har aldrig överhuvudtaget haft några problem med detta!
Då det var en SOL-placering, hämtade jag hem David för att sedan inte ha någon mer kontakt med soc. Kort därefter flyttade vi till en annan del av landet. Jag gjorde anmälan av hvb-hemmet och kommunen efter det att vistelsen där upphörde.
David talar än idag om vistelsen och jag har förstått att den påverkat honom på djupet; I en negativ bemärkelse
Ja, det behövs en haverikommission! När en familj som aldrig haft några socioekonomiska problem kan råka ut för detta, ja då är det något allvarligt fel!
//Eva

När jag fyllde år, på juldagen, på pojkarnas gemensamma födelsedag samt på en av påskdagarna har jag fått utökat umgänge, då tillsammans med min lillebror som anses som ett bra stöd. Mina anhöriga har inte fått lov att höra av sig till barnen utom till ett av dem som tillåts ha egen mobil, i undantagsfall.
Jag har blivit förbjuden att kontakta släktingar och vänner vid umgängen. Barnen har inte fått träffa sina vänner sedan de blev placerade, knappt sina släktingar.
Vem är då jag som tydligen är så dålig för barnen?
Mina barn är födda 2010, 2011 och 2013. De har alla samma pappa som avled våren 2020 efter en tids sjukdom. Jag har alltid haft ensam vårdnad men deras pappa har besökt oss flera gånger i veckan.
Jag har vuxit upp i en kristen familj och har som vuxen utbildat mig till språklärare. Att få egna barn var min högsta önskan. Att vara en helnykter förälder som ger sina barn en trygg uppväxt med ekonomisk och social trygghet har alltid varit A och O för mig. När jag behövt stöd och hjälp har jag varit hjälpsökande.
När barnens pappa insjuknade märkte jag att jag inte klarade av allt som en förälder ska klara av ensam. Då vände jag mig till socialtjänsten för stödfamilj och städhjälp.
Hur kommer det sig att min familj idag bor på tre olika adresser och inte får ses särskilt ofta?
Detta beror på att socialtjänsten i Majorna - Linné i Göteborg anser att de har det bättre utan mig och varandra. Vi vet inte varför.
När jag bestrider detta dömer rättsväsendet till socialtjänstens fördel trots att det inte finns några som helst bevis på att jag någonsin brustit i mitt föräldraansvar. Tvärtom har jag varit modig nog att signalera att jag vill få samhällets stöd då när stödet behövdes.
Detta är nu flera år sedan. Hur kommer det sig att de inte bor hemma? Varför är mina barn bortrövade med samhällets tillåtelse? Detta är frågan jag med samtliga som någonsin träffat mig ställer sig. Kan man lita på att socialtjänsten tänker på vad som är bäst för mina barn? Nej, tyvärr inte. Kan man räkna med att få en rättvis rättegång? Nej, tyvärr inte. Går det att ställa myndigheter till svars? Nej, tyvärr inte. Ändå väljer jag att med min berättelse göra just detta. Det är på tiden att det införs en rättssäkerhet som inte bara är skendemokrati till Sveriges familjer så att detta inte upprepas i det ena fallet efter det andra.
//Maria Kosonen

Allt började med att jag behövde läggas in på sjukhus då jag hade fått väldigt högt blodtryck, jag bad om hjälp och barnen placerades frivilligt enligt SoL. Det blev konstig stämning, förtäckta hot och deras bedömningar om att ”behövde vila”, trots att jag var färdigvårdad, hemma och återställd och trots att jag grät och var förtvivlad och orolig förstod jag att de menade allvar med sina hot om LVU. Två hela skolterminer var de placerade under sådana omständigheter, vi fick träffas över helger och lov och socialtjänsten beskrev dem som väluppfostrade och harmoniska. Till slut kände jag att nu får det räcka, flickorna mådde inte bra och ville hem! Då vände dem allt emot mig och hotade att placera min äldsta dotter på institution. Jag vet att hon inte hade överlevt det, så jag flydde utomlands med henne och försökte kämpa för att få LVU upphävt för bägge mina flickor. De var 10 och 13 år gamla när det blev LVU.
De anklagade mig aldrig för droger eller omsorgssvikt gentemot flickorna men jag var kristen och det upplevde jag att de vände mot mig. Jag hade ingen möjlighet att själv avgöra om jag blivit återställd utan de ansåg att jag skulle vila…
 
Min äldre dotter som jag flydde med, mår bra, hon har gjort en fin yrkeskarriär och är en stark, vacker och stabil kvinna idag, trots de svåra trauman som samhället utsatte oss för.
Men Donia blev bara 15 år. Hon hade körtelfeber när hon dog men nekades att besöka läkare trots att hon haft hög feber i flera dygn. Trots att det finns många mycket allvarliga händelser som omgärdar dödsfallet har man aldrig utrett om det begicks något brott. Jag kan aldrig få ro att sörja innan Donias fall blir utrett ordentligt! Var hon gravid när hon dog? Varför var det vatten på golvet? Varför hade man tagit bort hennes kudde och tvättat medan allt annat låg smutsigt kvar? Varför hade hon blod runt näsan och sneda tänder, som hon inte haft alldeles strax före hon dog? Familjehemspappan var polis och familjehemsmamman en inflytelserik kvinna inom hästsporten.
Öppna grindarna och sekretess-dörrarna för en haverikommission!
Annina Karlsson