Ny mobil logo mars 2019

När fokuset är att ta den enkla vägen, personalens bästa istället för...

för den rätta vägen och värna barnets bästa... Då kan det blir så här;
En mamma ringer upp mig och efter att vi har pratat en lång stund har hon berättat en gripande historia om sitt förlorade föräldraskap till två vackra döttrar. Hennes berättelse är en redogörelse med absurda inslag, skrämmande händelser och smärtsamma erfarenheter av socialtjänsten men även med skolan, barnpsykiatrin och andra… Hon beskriver åren efter skilsmässan från barnens pappa, om utfrysning, utanförskap och vanmakt.
Efter att ha lyssnat till hennes berättelse, frågar hon mig; Tycker du att jag ska försöka få upprättelse, driva en rättsprocess och kanske få skadestånd för allt lidande, alla lögner och allt som blivit förstört?
Nej, det tycker jag verkligen inte! svarar jag.
Inte i Sverige. I vårt land är det i princip omöjligt att ställas till svars för allvarliga fel och brister man utsätter andra för i sin yrkesutövning och hur ska hon orka driva något sådant? Hon behöver få ett slut på alla övergrepp, både rättsliga och psykiska. Hon måste acceptera att det som blivit förstört är borta och de förlorade åren med flickornas uppväxt aldrig går att återfå. Jag säger:
Du har ju hela framtiden kvar! Du måste börja orka se framåt!
Men för den här kvinnan, är den mikroskopiskt lilla chansen att få en juridisk upprättelse, det enda hoppet! Det är vad som håller henne uppe och processen dit är enda chansen för henne att bearbeta sina upplevelser.
En stund tidigare har jag frågat henne om hon tror att hon skulle bli bjuden på sin äldsta dotters bröllop, om dottern skulle gifta sig. Nej, det tror hon inte… vi pratar lite om hur det känns. Och om hur hon skulle vilja vara en närvarande mormor, ifall hon fick barnbarn. Ja, framtiden finns ju kvar, som ett oskrivet blad. Det finns en längtan och enligt mig, så finns det hopp!

Men hur tar man sig dit. Från där hon är nu? Falskt anklagad i 7 år som en mamma med Münchhausen by proxy och sedan när den anklagelser avfärdades i domstol ersattes diagnosen med nya anklagelser att hon var någon slags rättshaverist. Hon berättar om förnedrade situationer när hon stått på barnens avslutningar och både fått stängda dörrar mot sig av rektorn och fått stå ensam med studentplakat medan andra fått fira dottern på studentfest. Hon har blivit slagen av barnens pappa och polis har eskorterat bort henne från tomten när hon bara velat försäkra sig om att hennes dotter verkligen var hemma, eftersom de letat och sökt efter henne i flera timmar i samband med ett umgänge. Hon berättar om advokater som kostat mycket pengar men som hon upplever svikit henne, inte infriat löften, vägrat lämna ut hennes egen akt och som övergivit henne när hon haft det som motigast. Om oro redan från det avvikande ultraljudet när dottern låg i magen och svårigheter under första åren som påmint henne om hennes egna och som hon senare fick diagnostiserade, om dotterns dyslexi och mobbing och utanförskap och ensamhet.

Jag tänker att det inte borde ha varit så svårt att stötta henne i att hantera det som kändes ohanterligt när hon var mitt upp i det. Det borde gått att skapa umgängesstöd på ett sätt så det passade både mamma och barn. Det borde gått att erbjuda samtalsstöd och följt upp mammans oro i samråd med skolan, även om pappan gjorde allt för att hålla henne utanför. Mammans läkare skickade ett läkarintyg till kommunen som förklarade att hon hade behov av stöd i kommunikationen, att hon som vuxen uppfyller kriterierna för en neuropsykiatrisk diagnos som ofta medför behov av tydlig kommunikation, särskilt i pressade situationer som denna. Kommunen ignorerade detta. I stället armkrok med en mobbare. Varför går man ärenden åt en man som misshandlar och trycker ner, hatar och svartmålar? Var det verkligen så mycket enklare att gå den här resursstarka pappans ärende så till grad att det inte fanns utrymme för lite medmänskligt bemötande och stöd?

När jag ska skriva den här texten funderar vad jag tycker är värst – att mamman blev helt avskuren från sina älskade döttrars uppväxt eller om själva mobbingen från personal och myndigheter som blev en förlängning av pappans psykiska misshandel var ännu värre?

Under alla år fanns socialtjänsten med. Barnen utreds i BBIC och det fanns även episoder med BUP och andra aktörer men varken juridiken eller vården, skolan eller socialtjänsten kunde hjälpa till på ett sätt så att barnen hade haft tillgång till bägge sina föräldrar. Idag är de unga vuxna och mamman är i min ålder men jag hoppas och tror att det försiktigt kan gå att bygga en ny relation mellan döttrarna och mamman. Den kommer säkert aldrig bli som mamman drömde om när hon väntade och fick sina döttrar men jag hoppas att det går att stötta henne i att se framåt och att försiktigt sträcka ut en hand. Sedan är det såklart inte säkert att döttrarna är redo eller villiga att ta den. Vi vet inte vad det ”kostar” dem att ha kontakt med sin mamma, hur arg deras pappa blir och vi vet inte vad de fått höra om henne eller känner som fått växa upp utan henne men det är viktigt att de åtminstone får reda på att deras mamma vill, att hon älskar dem, bryr sig och aldrig någonsin gav upp!

Kommentera gärna: