Ett vanligt samtal...

En mamma ringer mig, jag har känt henne i många år, ja sen hon var strulig tonåring faktiskt. Jag hör att det inte är bra, alls. Hur är det, frågar jag… Jag ska lämna bort ungarna till soc och sen gå ut i skogen och hänga mig, svarar hon.
Så där kanske man kan säga till nån man känner väl, för att liksom ge den kortfattade sammanfattningen av att nu är det jäkligt rörigt.. Men detta är ingen sån sammanfattning, detta är ett allvarligt och desperat rop på hjälp.
Hon är stark som ringer mig och är hjälpsökande, jag vet själv hur stor risk man tar i det läget. En enda tillbakadragen hand, ett enda avvisande till kan vara just det som en att flippa totalt och faktisk gå ut i skogen för att aldrig mer komma tillbaka.
Vad har hänt, undrar jag och hon berättar att socialtjänsten återigen har försatt henne i situationen att få vräknings-hot. Hyresvärden siktar på Migrationsverkets mer generösa betalningar för de som flyr det fruktansvärda kriget i Ukraina. Han är trött på socialtjänsten som vid upprepade tillfällen gör så här mot honom, bara skiter i att betala ut ekonomiskt bistånd så denna ensamstående tvåbarnsmamma inte kan betala hyran, och han drar sig inte för att dyka upp vid hennes dörr och förklara att det är så här han resonerar. Han tycker bara det är lite jobbigt att behöva vräka två små barn, så han ska ge henne och socialen en sista chans till, säger han. När mamman ringer till socialtjänsten och berättar hur illa det ligger till nu, att hon är desperat att få ut det ekonomiska bistånd som hon har rätt till, hånskrattar handläggaren på andra sidan luren. ”Det finns regler, säger handläggaren, hyresvärden kommer inte alls att vräka dig bara för vi är sena att betala ut till hyran”.
Mamman har legat på sjukhus nyligen, hon har haft fördyrade kostnader pga detta och fick indraget CSN pga sjukskrivningen. DÅ säger socialtjänsten att hon ska söka 25 jobb per vecka och kan inte tacka nej till något, även om hon är ensamstående mamma och inte kan arbeta kvälls- och nattetid som personlig assistent, för då har inte förskolan öppet och söker man inte alla jobb, och om man tackar nej till något som kan ge inkomst, ja, då håller de inne socialbidraget. När hon försökte blir sjukskriven istället, vägrade läkaren sjukskriva henne eftersom inte hade sysselsättning. Han tyckte det var ”dumheter” att skriva sjukintyg för att socialtjänsten ska kunna ställa motkrav hon ändå inte kan leva upp till. Sjukskrivning ska beskriva den nedsatta arbetsförmågan, inte de hinder som gör det omöjligt att leva upp till socialtjänstens orimliga motkrav. Hyresvärden pressar henne hårt och har bett henne vara beredd på obehagliga överraskningar från hans sida… Socialtjänsten hånskrattar åt sådant dumt tal! Klart hyresvärden ska stå ut med att få in hyran lite sent emellanåt, nej, de på soc viker sig inte en tum, för att en sån hyresvärd tror han kan kräva att hyresavtalet följs! Men socialtjänstens egna, fullständigt orimliga krav, ska självklart tas på enormt stort allvar! Sjukvården ska belastas med att sjukskriva människor som står långt ifrån arbetsmarknaden, det är en principsak! Men sjukvården vägrar bistå mammans vädjan om ett sjukintyg, trots att hon är helt nyopererad, jätte nere över att studierna inte gick att fullfölja och helt sönderstressad av vräkningshotet och socialtjänstens orimliga krav.
Samma socialassistent som kräver sjukintyg, annars blir det inget ekonomiskt bistånd eftersom mamman inte söker nattjobben och kvällsjobben, uppmuntrar henne att IVO-anmäla den kollega som hånskrattade mamman rakt i ansiktet när hon var rädd för hyresvärdens vräkningshot. I stället för att ta tag i situationen, kalla till ett teamsmöte och ta en seriös diskussion om mammans svåra situation med press från alla håll. Hon har berättat att hon har självmordstankar och samma socialassistent sa då att om hon inte kan visa upp att hon fått en vårdkontakt på psykiatrin innan den 15:e (när ansökan om ekonomiskt bistånd senast ska vara inlämnad) får hon inga pengar till hyran alls nästa månad… Och på psykiatrin får en kvinna som hon inga tider förrän tidigast efter semestrarna om tre, fyra månader. Men då kommer det vara för sent, för får hon inget ekonomiskt bistånd nästa månad blir hon garanterat vräkt, och blir hon vräkt tar socialtjänsten barnen och tar socialtjänsten barnen kommer hon definitivt ta den där vägen ut i skogen…
Jag blir smärtsamt påmind om varför jag slutade att stötta människor som behövde stöd i kontakten med socialtjänsten för några år sen, trots att jag tycker det är så viktigt och verkligen brinner för de här frågorna som jag sysslat med i så många år. Det var när min egen lille son var liten och jag blev så starkt påverkad av att mammorna så ofta begick självmord. De hade likadana, härliga småbarn hemma som jag hade, och så orkade de inte leva mer. Jag är ganska lugn och rationell, jag har en stark tro och en inre stabilitet som gör att jag ofta klarar av såna där händelser bättre än de flesta men just när min egen pojke var så liten, jag kunde så starkt identifiera mig med dessa mammor och min förtvivlan kändes avgrundsdjup, och känns fortfarande så för vissa av de här kvinnorna jag kom nära.
Nu står jag här igen. Undrar varför jag gav mig in i det här projektet, det är ju så mörkt allting när det kommer till svensk socialtjänst, men nu går det snart mot sitt slut… Den 15 juni ska den vara klar, min skrivelse om ett krav på en haverikommission om den sociala barnavården. Skriv under vetja, om du inte redan har gjort det! Och dela den här sidan på din Facebook eller skriv till mig och berätta om dina egna erfarenheter som gör att just du anser att det krävs en riktig haverikommission av hela socialtjänsten!