En smärtsam skamfläck i Sveriges historia är att vi under många år tvångssteriliserade människor med lindrig intellektuell funktionsnedsättning.
Den här texten skriver jag mitt i natten, dagen innan har jag haft ett möte på videolänk med en chef i Linköpingskommun och en förälder jag är ombud för, och jag är så uppriven att jag inte kan somna om. Med på mötet var också en socialsekreterare S, en som bägge föräldrarna är uppriktigt rädda för. Men jag återkommer till henne senare.
Jag har skrivit ett 12 sidor långt dokument till socialtjänsten i Linköping i slutet på förra året, men synpunkter på det man utsatt de här föräldrarna för och detta har lett till att man har öppnat en utredning om deras föräldraförmåga. Man har vägrat samtala om de frågor som föräldrarna har och som kommit fram i mitt långa brev till dem, och idag ska mötet handla om på vilket sätt föräldrarna har utvecklats under det gångna året. Deras lille son är ett år gammal och de har sammanlagt träffat honom 2 dygn sedan de flyttade honom till det redan förberedda och lyckligt väntade familjehemmet när han var 6 veckor gammal, och umgängena har skett i en lägenhet med personal som föräldrarna aldrig har förstått är där för att ”stödja dem”, utan de har upplevt sig bevakade och familjehemsmamman har alltid varit med och knappt velat lämna rummet. Umgängena har varit i högst en timme (förutom på pojkens 1-årsdag, då jag hjälpte föräldrarna att förhandla fram ett längre umgänge så då blev det 15 minuter längre, så 1 timme och en kvart). Mamman är förbjuden att skicka mail till familjehemmet och ställa frågor om pojken. Hon får definitivt inte ringa eller på annat sätt kontakta dem. Om hon inte följer det hotar socialtjänsten med LVU. Ja, ni läste rätt, det ÄR en SoL-placering, och föräldrarna får inte ens följa med till BVC eller få information om när han får första tanden eller någonting. En dag i början av vår vänskap, sa mamma E till mig; Jag är så glad över 1177.se, för där kan jag se om K blivit sjuk eller så. Vad menar du, frågade jag, och då berättade E att hennes rätt som vårdnadshavare att läsa i K sjukjournaler var enda kontakten med sonen. Jag ifrågasatte detta starkt och menade att hon hade missuppfattat saken men då visade hon mig mail som jag sen senare själv fått från handläggaren, med tydliga instruktioner och förhållningsregler och med slutklämmen att det är endast om K blir dödssjuk som föräldrarna ska bli kontaktade, inte annars.
När mamma E var liten blev hon familjehemsplacerad och uppväxten blev stökig med flyttar, misshandel och mobbing. Personligen tror jag E har FAS (Fethal Alcoholic Syndrome) och ska i helgen hjälpa E skicka egenremiss med frågeställning om FAS till hennes vårdcentral. Hon har en biologisk pappa som är snäll men som sitter i fängelse och har gjort så större delen av Es liv. E har inte ett socialt skyddsnät som backar upp henne. För några år sedan träffade hon L. L arbetade deltid när de träffades, han var inte frisk men visste inte förrän förra året vad som fattades honom, men nu har han fått en allvarlig diagnos, en progressiv och ärftlig muskelsjukdom. En av de sakerna som är uppenbar när man träffar L är att stämbanden och talet är påverkat, så L talar sluddrigt och med en röst som påminner om en kraftigt berusad människa. Även E har ett lite annorlunda sätt att tala, lite högt tonläge och lite, lite annorlunda sätt att betona saker. Jag är ingen logoped men har träffat många människor genom åren, vänner och vänners barn, med olika funktionsvarianter och känner igen detta. Är man inte van, kanske man tolkar in personliga egenskaper i ett ovanligt sätt att tala, vad vet jag, men av någon anledning har E och L blivit utsatta för regelrätt mobbing och negativ särbehandling från flera olika håll sedan lille K låg i magen. När E var 8 veckor gravid, fick hon svår huvudvärk och sökte sig till akuten på Linköpings lasarett. Hon visste inte om att hon var gravid men man gjorde en test och hon fick beskedet där och då. Samtidigt skickades in en orosanmälan till socialtjänsten. Läkaren på akutmottagningen skickade alltså in en orosanmälan till socialtjänsten att den här kvinnan, gift och 35 år gammal var gravid i v 8. Det står i journalen att E samtyckte till anmälan vilket absolut inte stämmer, då E är väldigt negativ till socialtjänsten pga sin egen erfarenhet under uppväxten. I journalanteckningarna står det; Har funktionshinder och godeman.
Godeman hade E pga att hennes mamma hade stulit pengar av henne och då fått förvaltare, som senare E själv omvandlat till godeman, den lättare formen av stöd. Hon har dock lätt för att själv fixa allt pappersarbete, betala räkningar och styra upp saker så det finns egentligen inget behov av det.
I vilket fall som helst, så kan man ju tänka sig att socialtjänsten skulle ignorera en sådan anmälan från sjukhuset, då det egentligen inte ens är säkert att det blir ett barn av en 8 veckor kort graviditet men icke, det här togs på största allvar i Linköpings kommun! Ja, men då tänker jag mig att socialpsykiatrin kopplas in, stödet ALHVA som finns i Linköping och kanske till och med ”real-care-dockan” och annat som de är duktiga på där! Men nej, i stället förbereder man ett familjehem medan K växer i magen på E och efter BB-vistelsen, som går utmärkt och ingen oro finns från BB, tvångsförflyttas familjen till Elisabethgården när K är några veckor gammal. Där utsätts föräldrarna för mobbing, kränkningar och stress som är smärtsam att läsa om i Elisabethgårdens egna journalanteckningar. En ur personalen, som gör sin praktik där, blir nu handläggare S, och det är henne som vi har med på mötet idag. Det är alltså samma kvinna som kränkte, sänkte och skrämde föräldrarna och som i allra högsta grad bidrog till att K aldrig fick en chans att sova i sin egen säng, i sitt egna rum hemma, som nu ska än en gång ska utreda föräldraförmågan. Det är bara det att nu finns det inte ens något barn att utreda utan föräldrarna förväntas svara på frågor som ”på vilket sätt har du utvecklats som förälder när det gäller hygienen?” På vilket sätt har du utvecklats som förälder när det gäller barnsäkerhet?”. Det finns ingenting i utredningen från Elisabethgården som pekar på omsorgsbrister, så det är svårt att föreställa sig hur man kan svara på en sån fråga, särskilt som man inte får lov att visa sitt hem (socialtjänsten har aldrig gjort ett hembesök) eller får vara med sin son och visa att inga brister finns.
Jag skäms när jag tänker på tvångssteriliseringar men nu, efter det här mötet, vaknar jag kall av insikten att tvångssterilisering är en mildare tortyr än det man utsatt E och L för. Chefen sa till mig idag att Alhva är ett stöd vi sätter in när vi tror att det behövs. Det var aldrig aktuellt i den här familjen.
För er som inte vet, vill jag bara påpeka att om en människa har runt 70 i IQ eller strax under 70 på ett Wisc-test, så är detta på intet vis en störning eller sjukdom. Det är en personlig begåvningsprofil som möjligtvis kan förklara skolproblem och som kan ge en hint om att det kan bli ohanterligt svårt att läsa matte på Chalmers, men det är vi många som ska hålla oss borta från. Däremot finns många studier som visar att låg IQ och föräldraförmåga inte alls har samband. Att barns förmåga att knyta an till föräldrar inte på något vis försämras av att modern har lägre IQ än normalpopulationen. Att barn inte på minsta vis far illa av att föräldrar har låg IQ. Däremot kan det självklart finnas behov av visst stöd från samhället, läxhjälp eller uppmuntran och stödjande människor runt familjen. Att de här föräldrarna E och L, som jag nu betraktar som mina vänner, klarar av att stå raka i allt det här de utsatts och utsätts för, visar mig att detta är starka, genuina och friska människor. Ingen av dem har några neuropsykiatriska diagnoser eller kontakter med sjukvården, förutom då gällande den här allvarliga muskelsjukdomen samt E:s allergier, men det är fullständigt normala, anständiga, snälla och rara människor som sköter sig själva utan stöd från någonstans.
Jag skäms. Jag skäms över att vara svensk och inse att en av de värsta skamfläckarna i Sveriges historia är bättre än dagens socialtjänst i Linköping.